Mycket har hänt i Sverige de senaste årtiondena. Landet har haft en omfattande invandring från olika kulturer som skiljer sig mycket i normer och värderingar, jämfört med dem som råder här. Det förut relativt homogena landet har blivit mer brokigt, på gott och ont, med en rad nya komplikationer att hantera vilket vi inte har haft beredskap för.
Ledande politiker och partier verkar leva i en villfarelse om att alla som flyttat hit redan är ”svenskar” som när de passerat gränsen kommer att passa in som handen i handsken i Sverige när det gäller kultur och värderingar. Så enkelt är det inte.
I Sverige har vi ur ett historiskt perspektiv kommit långt med jämlikhet och jämställdhet. Här har alla samma lagliga rättigheter och friheter. Kvinnor kan röra sig fritt och studera vad de vill. Det finns barnomsorg som gör det möjligt att både arbeta och ha familj, för att nämna några exempel.
Parallellt med denna utveckling har det på senare tid växt fram nya problem som utgår från kultur och religion kopplat till invandrargrupper. Det finns stadsdelar och förorter där nästan inga infödda svenskar bor längre. Där finns skolor där det knappt går några elever som har fötts i Sverige eller har svenska som modersmål. I vissa miljöer går vi mot könssegregation och där har kvinnor och män i praktiken olika rättigheter. Man kan tala om parallella samhällen. Hedersförtryck florerar, moralpoliser kontrollerar kvinnor och inofficiella rättssystem baserat på klankulturer växer fram.
Vilken politik som ska bedrivas i ett segregerat, splittrat land där skilda världar råder är ingen enkel fråga. Det som kunde te sig som helt rimliga och lösningsfokuserade åtgärder i vissa förorter till Stockholm, skulle tolkas som stora frihetsinskränkningar i andra delar av staden.
För de politiska partierna väntar många svåra diskussioner framöver och många smärtsamma avvägningar kommer att behöva göras. Men det duger inte längre att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det är 1970. Det är helt nödvändigt att lyfta upp problemen till den politiska dagordningen och börja kräva klarspråk: Hur ser partierna egentligen på den utveckling som skett? Hur ser de på de starkt segregerade områdena? Hur ska vi kunna åstadkomma någon integration under dessa förutsättningar? Hur säkrar vi alla människors fri- och rättigheter?
Medborgerlig Samling (MED) är ett liberalkonservativt parti. Vi anser att frihet att få välja hur man lever sitt liv är viktigt. Vi tar således avstånd från politik som innebär att man går in och styr människor i deras privatliv. Men vi anser samtidigt inte heller att vi kan blunda för kulturellt relaterade problem som både drabbar enskilda och tar över hela områden i Sverige.
När stabiliteten i samhället riskeras och rättigheter hotas, då måste politiken ibland gå in och styra eller inskränka, men detta måste göras på ett varsamt sätt och med precision för att vara försvarbart. Tiden är en viktig faktor. Man bör agera så tidigt som möjligt mot samhällsproblem för att de inte ska hinna växa sig ohanterliga.
Baserat på vår liberalkonservativa ideologi har MED kommit till ett antal slutsatser. En viktig förutsättning för att kunna ha en chans att hantera landets kulturellt baserade problem är att inte späda på problemen ytterligare. Asylmottagningen och relaterad migration måste därför dras ned till ett minimum för att ge oss tid och möjlighet att komma tillrätta med den tilltagande segregationen och den bristande integrationen.
Vi anser vidare att det ska vara ett mål för politiken att alla invånare omfamnar ett antal kärnvärden som det svenska samhället bygger på, såsom yttrandefrihet, individuell frihet, jämställdhet och demokrati samt respekt för den sekulära rättsstaten. Därav följer också att ingen grupp ska medges undantag från dessa kärnvärden med hänvisning till religion eller kultur.
Några exempel på förslag MED har är att avskaffa lagen om EBO (lagen om eget boende för asylsökande) och uppvärdera och öka kraven för ett erhålla medborgarskap. Inga statliga bidrag ska utges till trossamfund eller etniskt-kulturella föreningar, då de odlar gruppmotsättningar och motverkar integration snarare än underlättar den. Beslöjade myndighetsanställda ska inte vara tillåtet. Barn i grundskolan ska inte heller få bära slöja. Det ger möjlighet för alla flickor att delta i skolan på lika villkor och utvecklas friare såväl fysiskt som mentalt och socialt, för att sedan kunna ta egna välgrundade beslut senare i livet.
Dessa förslag och många andra återfinns i MEDs omfattade politiska program för migration och integration. De kommer att fortsätta utvecklas och kompletteras med mer politik som syftar till att bevara de goda ordningar som vi har lyckats uppnå hittills i Sverige. Det som vårt land uppskattas för, även utanför landets gränser.
Alla partier behöver konfrontera verkligheten som den ser ut och bekänna färg. De behöver förklara vilka avvägningar de är beredda att göra – eller inte. Svaren är de skyldiga landets befolkning.
Josefin Utas,
demokratipolitisk talesperson Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
Citat:”Vi tar således avstånd från politik som innebär att man går in och styr människor i deras privatliv. Men vi anser samtidigt inte heller att vi kan blunda för kulturellt relaterade problem som både drabbar enskilda och tar över hela områden i Sverige.”
Motsägelsefullt, men det är väl just verkligheten som skapar olika partier med olika gränslinjer i sina partiprogram. Det som ses som överstatlig kontroll hos det ena partiet, t ex att man och kvinna ska ha lika många mamma/pappadagar borde i sin förlängning leda till en önskan om ingen statlig kontroll alls vare sig av svensk eller utländsk kultur, om man är en äkta liberalkonservativ.. Nu verkar ni svikta i det, ni är nog inte så liberala som ni tror..
GillaGilla
Vi sviktar inte i det. Kärnan i den klassiska liberalismen är inte var man för sig själv, eller friheten att få göra vad som helst, utan tydliga och enhetliga spelregler som borgar för fredlig och konstruktiv samvaro. Kärnan i konservatismen är att värna om det som fungerar.
Ett dilemma för Sverige är att tills väldigt nyligen, var det väldigt mycket som fungerade genom oskrivna lagar – kulturell homogenitet gjorde att alla lärde sig organiskt vad som förväntades. Nog fanns det människor som bröt mönstret, men de var tillräckligt få för att inte skapa någon större oro.
När folk nu känner att denna tysta överenskommelse vacklar, och blir upprörda, blir de kallade främlingsfientliga. Det är orättvist – för all del orättvist även mot de som anlänt och inte får tydliga förhållningsregler.
Utmaningen blir då att identifiera och tydliggöra några av de förhållningsregler som tidigare varit självklara och centrala. Man måste förstås vara beredd att ta diskussionen om hur man resonerat, och varför man upplever att just dessa regler är så viktiga, och även så självklara som vi tror.
Om de andra partierna tar steget och deltar i diskussionen, så kanske vi faktiskt kan åstadkomma något.
GillaGillad av 2 personer
Kulturen och dess skillnader kan vara en av integrationens brister, men det finns flera. Bland annat är identitet en viktig ingrediens av svenskhet och känslan av nationell fysisk och psykiskt samt emotionell tillhörighet. Exempelvis blir ingen per automatik svensk för att personen pratar och skriver svenska eller firar svenska högtider. Att utgå ifrån det är nog mindre genomtänkt -och gränsar till naivt. I rådande integrationsarbete har just identitetsperspektivet vantolkats i en allmänt förvirrad identitetspolitik som delat in medborgare i grupper. Grupper ställs mot grupper i ett jämförande -och genom politiska beslut tilldelas vissa grupper fördelar som andra inte har. En politik som utgår ifrån skillnader -och väldigt sällan bygger på likheter -och enighet mellan människor. Identiteten stärker människan i vetskap i ”vem är jag” på individnivå -och ”vilka är vi ” på kollektiv nivå. För att känna tillhörighet -och en identitet med den så måste majoritetssamhället vara både välkomnande -och krävande -och tillåtande. Det finns en växande grupp av 1: och 2:a generationens svenskar i vårt land idag. Möjligheten för dessa att känna svenskhet -och nationell känsla är komplex och många gånger begränsad. I föräldrars hemland är de svenskar när ge besöker dessa -och i Sverige är de i den ihopklumpade gruppen, invandrare. Jag pratar här om de bortglömda -och missade generationerna i Sverige. Här görs en gigantisk politisk miss, en miss som,vi i mänskligt kapital räknat,inte har råd med. Barken idag eller imorgon.
Att ha noll asylmottagning anser även jag vara ett måste i nuläget. Om detta skall vara över tid eller övergå i kvoteringar överlåter jag åt andra att fatta beslut om. Det som, utöver ovanstående rader, framgår som tydligt är vikten av att fatta politiska beslut angående avvisningar -och dess verkställighet, eller dess faktiska möjligheter till detta på ett medmänskligt sätt. Idag så finns X antal personer som väntar på avvisning av olika skäl, men besluten är tagna och gäller. Problematiken mellan avvisning -och förvaring samt dess faktiska verkställighet av de asylsökande som av olika anledningar inte självmant samarbetar till sin avvisning är både skrämmande -och tydligt. Arbetet kräver mycket energi av människor som egentligen säkerligen både vill -och kan lägga denna energi på de som ska stanna i vårt land -och som i alltför många fall fortfarande väntar på de utsträckta -och välkomnande händerna in i den gemenskap vi svenskar som människor och Sverige som land kan -och bör erbjuda.
GillaGilla
Reblogga detta på Kulturminnet.
GillaGilla
Jag anser att när -och innan begreppet kultur används i politiska sammanhang så måste detta ha en gemensam betydelse -och ett tydligt innehåll. Bland annat måste stringensen mellan kultur -och kulturtradioner göras tydlig. Kultur som begrepp betyder i allmänhet, odling. Kultur i en akademisk -och samhällsvetenskaplig mening – allt som påverkar människor i ett samhälle – detta med perspektiv utifrån fenomen som makt, tillgänglighet, tillhörighet etc. Varför är då detta viktigt? Enligt mig är det viktigt att begreppen uppfattas så att de blir begripliga. Vi har sett begreppsförvingen -och konsekvenser av ett flertal begrepp som skapar onödiga motsättningar i politiken, exempelvis: jämställdhet – jämlikhet, invandrare – asylsökande, skattefinansierad sysselsättning – lönearbete etc. – listan kan säkerligen fyllas på. Är alltså av uppfattningen att saker skall kallas, betyda samt innehålla det vi gemensamt bestämt att de ska göra – inte vara tolkningsbara begrepp som har en tendens att lägga politisk problematisering -och vilja med resultatet skillnadsgörande av människor.
GillaGilla