De kallar oss rasister

“Du är rasist för att du är vit, svensk och man och för att du vill stoppa de som flyr för att de har en viss hudfärg och kultur.”

Hennes vänner bildar en gladiatorarena runt oss två samtidigt som de eggar på hennes väninna med blickar av avsky mot mig och angelägna nickningar. Deras utsända kombattant inte bara missar mitt ursprungliga argument, utan även ironin i sina egna ord. Här står jag ännu en gång öga mot öga med lejonen i ringen, den här gången utanför ett klassrum. Det spelar ingen roll om jag bemöter deras argument med fakta, känslor eller personliga anekdoter, publiken har redan bestämt att jag har förlorat eftersom de är fler och i samtidens arena av åsikter för ungdomar råder bara en lag. Majoritetstyranni. Så varför träder jag då in på arenan, bespottad och hatad redan innan Malena Ernman och Henrik Schyffert hunnit ge mig tummen ner till jublet från deras unga publik? Är jag masochist? Är jag Peter Pan som bara lyckats med bedriften att fastna i trotsåldern?

Regnet smattrar mot rutan på ett alldagligt och oglamoröst vis som bara ett regn i nordöstra England kan göra. Tusen ungdomar, alldeles upprymda av ungdomlig entusiasm och iver går runt i den avlånga lokalen för att skriva upp sig i olika föreningar och sällskap. Ett långt bord klätt i röda färger och dansande ballonger står längs väggen. Sex stressade ungdomar försöker få någon slags ordning på kön, som ringlar ända till ingången. Texten ”Vote Labour” blir tydlig när jag närmar mig uppståndelsen. Jag går fram till en av de äldre som bär en t-shirt med texten ”Corbyn for PM” för att fråga var Tories bord är. Han höjer ögonbrynen, skrattar hånfullt och pekar i hörnet av rummet. Där, isolerad vid en liten knagglig skolbänk sitter en ung man iklädd skjorta och bildar ett rundningsmärke för de andra studenterna samtidigt som han väntar på min underskrift.

Tiden i föreningen för The Conservatives kan kanske bäst beskrivas med raden i ”En berättelse om två städer” av Charles Dickens: ”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider”. Konstant debatt om allt ifrån modern militär och interventionism till pensioner, kvällar med billig öl, men framförallt en få förunnad kamratskap. Vi är alltid i underläge, alltid en ensam åsikt i seminarier, ibland beskrivna i folkmun som en sjukdom. Vi blir till och med ombedda att vara försiktiga med att sprida var vissa evenemang ska äga rum, med risken för bombhot i åtanke.

Absurt nog var inte att behöva leva med livet som insats det värsta med mina upplevelser, utan att jag sakteligen kände hur bilden av mitt hemland förändrades bortom min egen kontroll. Ingen IKEA, ingen torskrom som smörgåspålägg och inga små grodor. Istället var det genuspedagogik, no-go-zoner och ett land vars sociala sammanhållning slets isär. Ibland fick man ge sans och reson, men väldigt ofta tvingades man skamset titta ner i marken och nicka åt de mest absurda av fakta. En av de värsta stunderna kom när en av mina närmsta vänner, jude och homosexuell, ställde sig upp under en av våra debattkvällar med hjärtat nästan utanpå bröstet och annonserade att han inte ville att hans hemland skulle bli som Sverige eftersom han var rädd att bli misshandlad för sina religiösa och sexuella preferenser.

Jag skämdes för min nationella identitet i ett rum där nationell stolthet dominerade. Inte förrän långt senare kom jag till insikt om att inget av detta var mitt fel. Decennier av dåliga politiska beslut hade präglats av politiker som förlorat kontakten med sina väljare. Men jag insåg också att jag nu måste göra något, och att det inte var en fråga om att vilja gå in på arenan, utan ett måste. Sommaren efter mitt första år i England gick jag med i MED eftersom det var det enda parti vars politik inte utgick från ett annat parti och socialism. Här känner jag mig fri.

Duvorna slår sina vingar mot varandra innan de landar på gågatan och börjar äta de små smulorna av korvbröd som lämnats kvar. Det sorlar ständigt från kaffedrickarna medan jag möter flanörer på upptäcktsfärd genom stans butiker. ”Höger på riktigt?” ”Har du hört talas om Medborgerlig Samling?” Foldrar lämnar mina händer och landar i de mötande fotgängarnas. Plötsligt skär en smal, lång, kortklippt ung dam med ring i näsan genom den mötande folkmassan. Jag räcker fram en folder men blir avvisad: ”Jag pratar inte med fascister”. Den här gången är det min tur att skratta hånfullt för jag är inte fascist, masochist eller Peter Pan. Mitt namn är Anthony Thörn, 20 år, medlem i Medborgerlig Samling, konservativ. Och en gång i framtiden ska jag se min vän i ögonen och stolt säga ”Jag är svensk”.

 

Anthony Thörn

Medlem i Medborgerlig Samling