Bör skolan främst ge kunskap eller jämlikhet?

Visserligen lovade aldrig Gustav Fridolin att rädda den svenska skolan under sina första etthundra dagar som utbildningsminister, men hans mandatperiod har trots allt kännetecknats av en inledande naivitet åtföljd av en utdragen handlingsförlamning. Passiviteten har dock inte gällt retoriken, som har varit full av behjärtansvärda intentioner och vackra ord.

Den svenska skolan lider av en del grundläggande systemfel som varken Miljöpartiet, Socialdemokraterna, eller Alliansen har varit beredda att ta tag i. För att börja någonstans bland skolans alla missförhållanden vill jag fästa uppmärksamhet på skillnaden mellan å ena sidan den numera kontroversiella idén att skolan främst ska syssla med kunskapsöverföring och å andra sidan den populära och blocköverskridande idén att skolan främst ska skapa jämlikhet i utfall och låta eleverna finna sig själva.

Ja, ni läste rätt. Sedan regeringen Bildts dagar 1994 har skolans enda uppgift inte att göra med kunskapsöverföring, eftersom det skulle drabba eleverna olika och således vara ojämlikt. Så här står det istället i läroplanen än idag: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart”. Och det trots att det inte behövs någon skola för att låta eleverna finna sig själva.

Genom att vara omöjlig att mäta och utvärdera är skolans enda uppgift egentligen ett centralt led i den jämlika skolan, som satsar hårt på att lyfta fram långsamma elever och hålla tillbaka snabba. Ingen elev behöver nämligen vara sämre än någon annan på att finna sin egenart.

Om skolan skulle prioritera ned jämlikheten i utfall och istället öka kunskapsöverföringen, så skulle vi få uppleva en revolution i den egalitära svenska skolan, som hellre ser alla elever på låg nivå än bara vissa på hög. Det är de starka eleverna som mest lyckas omvandla undervisningen till akademisk kunskap, som de till skillnad från de svaga eleverna dessutom verkligen behöver. Den jämlika skolan innebär ett förtryck av snabba elever och en omfattande underprestation i sammanlagd kunskapsöverföring.

Jämlikheten i skolan bör inte längre innebära att alla elever ska ha rätt att uppnå godkända betyg och de s.k. målen, utan att skolan undervisar på så sätt att kunskapsöverföringen ökar. Långsamma elever bör inte längre gå före snabba, utan istället bör undervisningen vara individneutral och fokuserad på att öka kunskapsöverföringen oavsett till vem.

Som ett av flera led i denna strävan föreslår Medborgerlig Samling ett differentierat högstadium förgrenat i två något olika utbildningslinjer. För en elev ska skolåren 7–9 bestå av antingen en klassisk linje med ett större fokus på akademisk förberedelse eller en allmän reallinje, lik dagens sammanhållna högstadium med dess blandning av teoretiska och praktiska ämnen.

En enkel och självklar åtgärd för att förbättra resultaten i den svenska skolan är ökad nivågruppering, med undervisningsgrupper av intellektuellt homogena elever. Det skulle gynna starka elever såväl som svaga. Bara om jämlikhet i utfall är ett centralt politiskt mål är det ingen självklar åtgärd.

Utbildningsminister Gustav Fridolin vill utan vare sig probleminsikt eller förändringsvilja fortsätta förvalta den kraftigt underpresterande skola som Alliansen och Socialdemokraterna har skjutit i sank.

Tristan Tempest,

Skolpolitisk talesperson för Medborgerlig Samling