Trots akut läge – EU famlar fortfarande i migrationsfrågan

I Almedalen håller Europaparlamentets Sverigekontor flera seminarier om migration, asyl och drunkningskatastroferna på Medelhavet. Förmågan att dra slutsatser av alla de olika faktorer som påverkat skeendet de senaste åren tycks märkligt begränsad. Man försöker med en blandning av felaktiga och rent kontraproduktiva åtgärder för att komma till rätta med problem, som skulle behöva helt andra insatser och nytänkande för att effektivt kunna lösas. Att urskillningslöst välkomna stora skaror människor utan skyddsbehov att söka asyl i EU framställs som nödvändigt, när man lika gärna skulle kunna beteckna det som oansvarigt. Det leder till förutom ökade kostnader och risker och ännu större felprioriteringar av resurser, som hellre borde gå till verkliga flyktingar och utsatta, också till mångfalt fler drunknade på havet. Omprövning är nödvändig.

Den stora frågan just nu är översynen av asylpolitiken och fördelningssystemet inom EU, samt den växande frustrationen i Italien efter att tusentals afrikanska migranter dagligen nått landets kuster. Italienarna hotar att stänga sina hamnar i desperation över att man inte kan klara av detta ensamma. Man vädjar om att fler länder ska ta emot båtarna, eftersom situationen är ohållbar. Frivilligorganisationer som Rädda Barnen och Läkare utan gränser bevakar ständigt Libyens kust, varifrån de flesta av dessa farkoster avgår, och plockar upp migranter för att föra säkert till EU.

Vid ett av seminarierna kallade liberala EU-parlamentarikern Cecilia Wikström Medelhavet för ”Europas största massgrav”. Det är naturligtvis en enorm tragedi med alla dödsfärder och EU kan inte negligera denna verklighet – men man kan välja hur man ska agera och vilken policy man vill ha på detta område. Nu bakbinder man sig i stället i en negativ spiral. Framför allt avslöjar Wikströms uttryck indirekt en tveksam uppfattning om moral, skuld och ansvar för det som sker.

Skeendet är en katastrof oavsett vilka nationaliteter det drabbar, men hur det beskrivs är ändå viktigt för att få rätt perspektiv och kunna hitta riktiga motmedel. Att framställa detta som en europeisk gravplats är då något missvisande, dels därför att Medelhavet lika mycket är afrikanskt och asiatiskt, dels eftersom de som drunknar inte är européer, utan afrikaner och asiater. Om italienare i sjöodugliga båtar hade dött på vägen mot Nordafrika, hade då de omkomna utgjort en afrikansk massgrav? Tankegången vänder perspektiven och utmålar händelserna som ett i huvudsak europeiskt problem och ansvar, trots att det emanerar ur förhållanden i andra länder, vilka också måste ta sitt ansvar. Att EU utgör målet innebär inte att unionen automatiskt bör stå för några förpliktelser gentemot dessa resenärer, annat än sådana som har reella asylskäl. Att människor självmant utsätter sig för enorma risker – och här ofta utan legal grund – kan inte rimligen andra anklagas för.

Asylrätten har en viktig roll att spela, men om förutsättningarna att beviljas flyktingstatus är minimala eller obefintliga för den absoluta merparten av de migranter som idag vågar färden över Medelhavet, så är frågan om inte asylrätten i sig, åtminstone i dagens form, är den värsta skurken i dramat. Det blir ett grymt och cyniskt, faktiskt ansvarslöst, spel att fortsätta hävda denna obegränsade rätt i varje land, utan starkare restriktioner mot de många negativa effekterna och resursbruk, som framtvingas för omhändertagande och omotiverade asylprocesser i samband med irreguljär migration.

Italien vill ha asylprocessen avklarad på nordafrikansk mark, i libyska läger, så att man slipper det ohållbara trycket mot det egna landet. Det vore också högst irrationellt att välkomna eller rädda över tiotusentals människor av vilka bara en liten bråkdel har skyddsbehov och utsikt att kunna få uppehållstillstånd och fördela dessa på en rad olika EU-länder. Kostnader och arbetsinsatser för ett sådant projekt vore till största delen helt förgäves, skulle tvinga de allra flesta åter eller leva som illegala migranter, med ökad svart sektor, kriminalitet, social misär och utnyttjande m.m. Till yttermera visso är det endast ett fåtal EU-stater som lockar de ekonomiska migranterna, så att hänvisas till mindre attraktiva länder är inte intressant för dessa.

Inom vissa EU-länder har idéer börjat slå rot och kommer sannolikt att resultera i officiell politik så småningom, om att inte ombesörja asylmottagande i Europa, utan bara acceptera redan behandlade ansökningar och kvotflyktingar från läger i närområdet. Resurser skulle på så sätt kunna utnyttjas på ett oerhört mycket bättre sätt, såväl på dem som tillåts entré till Europa och inte minst även på dem som är kvar i länder, där krig, kriser och många utsatta finns. Man skulle till stor del undvika omotiverade ansökningar, där ekonomiska drivkrafter ligger bakom – och där kvalifikationer för arbete eller studier måste vara styrande för att komma till Väst. De livsfarliga resorna på havet skulle kunna få ett slut, om denna väg inte godtas för asylansökningar över huvud taget och alla ovillkorligen sänds tillbaka. Ibland är rationella och till synes drastiska beslut svåra att ta, men när man ser att de ur alla aspekter leder till de bästa resultaten, så är det faktiskt det mest ansvariga politiker kan göra. Förhoppningsvis segrar förnuftet till slut i denna fråga.

Staffan Gunnarson

Talesperson i EU- och migrationsfrågor, Medborgerlig Samling