”Det är den fria konkurrensen som driver bagaren att baka ett gott bröd, slaktaren att möra ett bra kött och bryggaren att brygga ett starkt öl” skrev Adam Smith (1723-1790).
1864 antog Riksdagen Näringsfrihetsförordningen och annan lagstiftning som innebar att skråväsendet avskaffades och ersattes av etableringsfrihet, allt i Smiths anda. Äran för att ha drivit igenom reformen tillkommer främst finansministern Johan August Gripenstedt (1813-1874), och resultatet blev att Sverige fram till 1970 utvecklades från ett av Europas fattigaste länder till världens fjärde rikaste land. Ett fritt näringsliv har byggt Sveriges välfärd. Därför är det oroande att regeringen lägger fram tre förslag som begränsar näringslivets frihet: ”Vinsttaket” för offentligfinansierade välfärdsföretag, de skärpta reglerna för fåmansföretagare och nya regler om offentlig upphandling.
Sedan Gripenstedts dagar har näringslivspolitiken pendlat fram och tillbaka. Minnet är kort. Gripenstedts och Smiths lärdomar glömdes bort, och under 1930-talet sågs stora statliga infrastruktursatsningar som den viktigaste metoden för att bekämpa den ekonomiska krisen, bl.a. i USA och Tyskland. Och i vårt land fördes efter andra världskriget planhushållningsdebatten som utmynnade i en medelväg mellan socialism och kapitalism, den s.k. blandekonomin. Efter sextiotalets rekordår krävde en växande opinion statlig kontroll över näringslivet. Apoteken förstatligades. Många ville att också läkemedelsindustri, banker och andra sektorer skulle tas över av staten. Och löntagarfondsförslaget ledde nästan till en ordning där merparten av den privata näringsverksamheten gradvis skulle överföras i allmän ägo.
Därefter har pendeln svängt igen. Vem minns idag timslånga köer hos taxi: ”Taxi var god dröj!”, Televerkets arrogans när kunder klagade på felaktiga räkningar eller den tid det tog att flytta sitt abonnemang, men på sin tid ledde missnöjet till konkurrensutsättning och valfrihet på tidigare monopoliserade områden.
Idag känns hotet mot näringsfriheten starkare än på länge. Välfärdsutredningen föreslår i sitt betänkande Ordning och reda i välfärden (SOU 2016:78) ett maximalt tillåtet rörelseresultat för offentligt finansierade företag inom välfärdssektorerna. Men det enklaste sättet att radera ut vinsten är att låta kostnaderna skena iväg, och det är ingen betjänt av. En bättre lösning är att i stället precisera kraven på den tjänst som tillhandahålls, och att ge utförarna ansvaret för att göra sitt jobb på mest kostnadseffektiva sätt.
Utredningen om översyn av 3:12-reglerna föreslår i sitt betänkande (SOU 2016 :75) skärpta regler och höjda skatter för fåmansföretagare. Att belasta entreprenörskap med hämmande regler och tyngre skattebördor drabbar inte bara de berörda företagen utan hela Sveriges ekonomi. I stället bör den ekonomiska politiken präglas av ambitionen att underlätta nyföretagande och främja de små företagens tillväxt.
Den 1 januari 2017 infördes nya bestämmelser om offentlig upphandling som bl.a. innehåller regler om sociala hänsyn samt hänsyn till miljö och arbetsrätt. Att företag ska rätta sig efter gällande lagar är en självklarhet. Men att upphandlande myndigheter därutöver ska kunna ställa krav på områden som inte har med den upphandlade produkten att göra är olyckligt och öppnar möjligheter till förtäckt protektionism.
Alternativet är en näringslivspolitik som tar sin utgångspunkt i de principer som kännetecknar en decentraliserad marknadsekonomi. Vinst innebär att ett företags intäkter överstiger kostnaderna och är därför i grunden önskvärt. Utsikterna till vinst lockar företag att etablera sig och investera. Företag som långsiktigt visar röda siffror bör däremot lämna marknaden för att ge utrymme för dem som är effektivare. Företagande är en riskverksamhet, utan garantier mot förlust. Därför bör stat och kommun inte riskera skattebetalarnas pengar genom att bedriva näringsverksamhet på områden där privata företag har förutsättningar att ge konsumenterna det som de önskar.
Tydliga och långsiktiga spelregler är en förutsättning för en framgångsrik näringsverksamhet. Konkurrensutsatta marknader som ger konsumenterna möjlighet att välja bör alltid vara ett förstahandsalternativ. Näringslivspolitik ska inte primärt handla om att subventionera utvalda verksamheter eller att skydda dem mot konkurrens. Huvudinriktningen måste i stället vara att undanröja hinder för näringslivets sunda utveckling genom regelförenkling.
En näringslivspolitik i linje med dessa principer skulle förbättra villkoren för det svenska näringslivet, till nytta för medborgarna som konsumenter, anställda och företagare. Det framstår i dag som viktigare än på länge att motverka tendenser till interventionism och protektionism. Det vore illa att förslösa de framgångar för vårt land som Gripenstedts reformer lade grunden för.
Lennart Göranson,
Medlem i Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
Därför ska inte stat och kommun riskera …
Vill också tillägga att staten inte heller ska syssla med utlåning till företag eller ge forskningsbidrag till företag m.m.
Näringslivspolitik ska inte handla om att subventionera några verksamheter alls eller skydda dem för den delen. Detta gäller även system som ROT, RUT, skattefinansierade anställningar, skattelättnader för första anställd etc. Detta är särlösningar som tillkommer pga att politiker vägrar ta tag i de egentliga problemen som är höga skatter och LAS m.m. Vi ska ha en enkel och tydlig näringslivspolitik utan särlösningar där vi utgår från att företag och anställda själva kan ta ansvar för sina kontrakt etc.
Det har vi ju redan gjort sen >70 år tillbaka. Det som vi ska göra nu är att förbättra och rädda det som gått sönder.
Vi måste ha en ny långsiktigt näringspolitik som bygger på icke-ingripande, avregleringar och tilltro till att företag själva vet bäst hur de ska agera.
GillaGilla
Här tål det nog att betonas att även om inte alla företag fattar bra beslut och går med vinst, kommer dessa misslyckanden att främst drabba de individer som ansåg det värt att satsa sina egna pengar och sin egen energi.
En fri marknad utvecklas och förfinas alltså inte bara genom att briljanta entreprenörer hittar nya vägar, utan också genom att dåliga alternativ på naturlig väg sorteras bort. I de allra flesta fall är dessa misslyckanden små och odramatiska i det stora hela.
Om staten missgynnar små företag och gör särskilda avtal med stora, bygger man in en tendens att företag kan bli ”too big to fail”, och fria marknader riskerar att utvecklas till monopol.
Staten tycks tycka bättre om storföretag och monopol, möjligen för att det föreligger ett slags syskontycke. Desto större skäl att se lite extra till småföretagens situation!
GillaGilla