Arbetsmarknadspolitik utanför boxen

Enligt Entreprenörskapsforums rapport När blir utrikes födda självförsörjande? har en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder under perioden 1990 – 2016 inte uppnått självförsörjning.

Den officiella sysselsättningsstatistiken mäter hur stor del av arbetskraften som var sysselsatta minst en timme under en mätvecka. Enligt rapporten är den en otillräcklig indikator på arbetskraftens ekonomiska aktivitet. Entreprenörskapsforums undersökning har därför i stället utgått från självförsörjningsgraden, definierad som fyra prisbasbelopp (cirka 12 600 kronor netto efter skatt per månad). I genomsnitt tog det 12–13 år för hälften av alla utrikes födda att uppnå självförsörjning. Immigranter från Mellanöstern och Afrika har den lägsta självförsörjningsgraden, 36 respektive 38 procent.

Inte heller självförsörjningsgraden ger något relevant mått på i vilken utsträckning utrikes födda ger ett positivt bidrag till den svenska arbetsmarknaden. Självförsörjning kan nämligen vara resultatet av deltagande i arbetsmarknadspolitiska program, där en del av eller hela lönen bekostas av skattemedel. Den officiella statistiken ger inga svar på hur stor del av gruppen utlandsfödda som försörjer sig på marknadens villkor utan subvention, dvs. egenförsörjning i strikt bemärkelse. Att andelen är långt lägre än de redovisade siffrorna för självförsörjningsgrad är helt uppenbart.

Att friska människor i arbetsför ålder kan försörja sig själva och sina familjer genom osubventionerat arbete borde vara ett självklart mål för såväl migrations- och integrationspolitiken som arbetsmarknadspolitiken. Ytterligare åtstramningar och anpassningskrav är ett måste inom de förstnämnda områdena. Vad arbetsmarknadspolitiken anbelangar krävs det nu att vi tänker utanför boxen.

De förslag till lösningar som hittills har förts fram i debatten är alla återvändsgränder. Riksdagspartierna har föreslagit sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. Men lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Sådana åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbara. Dessutom är det förödande för en persons självkänsla att inte kunna ”göra rätt för sig”. Inget av förslagen utgör därför någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området.

Den svenska arbetsmarknaden är numera mycket avancerad och kräver i huvudsak godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan, ett krav som troligen kommer att skärpas än mer i framtiden. Genom att arbetarrörelsens fackliga gren under lång tid dominerat arbetsmarknadspolitiken och numera innehar problemformuleringsmonopolet uppfattas arbetsmarknaden som synonym med marknaden för anställningar. Det är den box som vi måste ställa oss utanför om det alls ska bli möjligt att öka graden av egenförsörjning för de stora grupper som saknar relevant utbildning och arbetslivserfarenhet för Sverige.

Medborgerlig Samling vill skapa en ökad flexibilitet på den svenska arbetsmarknaden. Men för de grupper som helt saknar förutsättningar att möta kraven för anställningsbarhet räcker det inte med flexibilitet. Lösningen ligger i stället i att ta bort de hinder som finns för olika slag av egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster i egen regi i form av uppdragstagare eller företagare. I andra länder med hög andel invandrad och lågutbildad befolkning där möjligheten saknas att få försörjning från det allmänna, är det just småskalig egenregiverksamhet som ger stora grupper möjlighet att få en ordnad ekonomi.

Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder som t.ex. administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder eftersom även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för hög beskattning och betungande avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. En politik för verklig egenförsörjning, även för de grupper som i dag står utanför arbetsmarknaden, måste därför fokusera på att avlägsna etableringshinder och inte som hittills på att sjösätta nya kostnadskrävande stödprogram. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.

I det goda civilsamhället strävar alla för att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.

Lennart Göranson

marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling