Corona, EU:s hot eller möjlighet

Vem orkar tänka på EU i dessa dagar? Ändå kan den pågående pandemin få en avgörande betydelse för EU:s fortsatta utveckling. Inte för att viruset i sig smittar unionen, men för att det kan fungera som en katalysator – ett ämne som påskyndar en reaktion utan att själv förändras.

Som konsekvens av pandemins påfrestningar, och inte minst den oro de har utlöst, väcks nu krav på att fler och fler politikområden ska föras in under EU:s regelverk. Röster höjs för en gemensam sjukvårdspolitik, en gemensam upphandling, en gemensam arbetslöshetspolitik och inte minst en gemensam finanspolitik. Länder med vanskött offentlig ekonomi kräver att de som har ordning på sina affärer ska fylla andras budgethål som gapar tomma.

Den politiska modell som ligger bakom alla dessa krav kallas ”cohesion”, eller ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Syftet är att främja en harmonisk utveckling i hela unionen genom att minska skillnaderna i utvecklingsnivåer i och mellan olika regioner.

När de europeiska gemenskaperna en gång skapades rådde stora territoriella och demografiska skillnader mellan medlemsländerna. Sedan dess har program lagts till program för att skapa ett homogent Europa. Dagens EU-budget fördelas med ca en tredjedel vardera till regionalstöd (s.k. sammanhållning) och jordbruksstöd (s.k. naturresurser och miljö). Av resterande tredjedel får företagssubventioner ca 15 procent och bistånd till icke EU-länder ca 10. Den helt övervägande delen av EU-budgeten går alltså till en utjämningspolitik som syftar till att utradera skillnaderna mellan olika medlemsländer. Frågan är då, i hur hög grad har man lyckats med den ambitionen och är det överhuvudtaget önskvärt?

Li Bennich-Björkman diskuterar i en understreckare i SvD den 9 april hur skilda erfarenheter, traditioner och mentaliteter formar länders politiska och sociala kultur. Andra har pekat på den historiska och kulturella bakgrunden till att Sverige har valt ett helt annat sätt än Frankrike att minska den hastighet med vilken coronasmittan sprider sig. I Sverige följer man myndigheternas anvisningar utan tvingande regler, i Frankrike trotsar man reglerna trots risken för höga böter när man ertappas av en gendarm beväpnad med automatkarbin. I Italien anser man det självklart att kräva bidrag när ekonomin går i botten, i Tyskland och Nederländerna litar man inte på hur mottagarna kommer att hantera pengarna när man väl fått dem. Finlands välfyllda beredskapslager har en historisk bakgrund. Likaså Polens åtgärder mot domare som en gång fick sin position av en kommunistisk regim. Exemplen på hur länders bakgrund och historia formar deras politik är legio.

År 1500 fanns inget som tydde på att Västeuropa under de kommande 400 åren skulle uppleva en mer gynnsam utveckling än exempelvis Indien eller Kina. Det är först i backspegeln vi kan konstatera att så blev fallet. Det råder ingen brist på förklaringar till varför det gick som det gick, men många historiker lyfter fram Europas fragmentering i små, konkurrerande stater som en viktig faktor, i motsats till Asiens monolitiska regimer. Det handlade inte bara om militära konflikter. Mångfalden gav rum för konkurrerande idéer, tekniska innovationer, kulturellt skapande och ekonomisk-politiska modeller. I den processen kunde olika lösningar leva sida vid sida; de bästa fick ett övertag medan de sämsta blev ointressanta.

EU:s utveckling under närmare 70 år har steg för steg närmat sig ett monolitiskt Europa, en federativ superstat. Motståndet har varit segt, just därför att medlemsländerna har så olika bakgrund. Trots det har de alltmer pressats in i en struktur som förutsätter enhetlighet.

Inför EU-valet hösten 2019 antog Medborgerlig Samling ett EU-politiskt valmanifest. Det övergripande budskapet var att EU:s strävan att skapa en federation nu måste brytas och att genomgripande institutionella reformer ska förändra unionen till ett mellanstatligt samarbete, en konfederation. I ett sådant Europa kan nationalstater samverka fredligt på de områden där de har ett gemensamt intresse, de kan gynnas ekonomiskt av en fungerande frihandel men samtidigt välja sin egen väg på alla de områden där ett monolitiskt Europa inte är en fördel utan en belastning.

Coronapandemin hotar att stärka de krafter som vill gå ännu snabbare fram mot ett Europas förenta stater.  Men krisen skapar också möjligheter att ändra kurs. Länderna har valt olika strategier för att hejda smittspridningen men ingen vet idag vilken som är bäst. Ett stort antal projekt pågår för att ta fram diagnostika, vaccin och läkemedel, men ingen vet idag vilka som kommer att lyckas. Sätten att åter få fart på produktion och konsumtion kommer också att skilja sig från land till land och de EU-gemensamma åtgärdspaketen kommer inte att vara det som avgör vilka länder som kommer att gå någotsånär helskinnade ur recessionen. Coronapandemin utgör ett hot mot alla Europas folk, men den kan också vändas till en möjlighet om vi ser värdet av den europeiska mångfalden och låter den sätta sin prägel på EU:s fortsatta utveckling.

Lennart Göranson

Marknadspolitisk talesperson, ledamot partistyrelsen, sammankallande marknadsutskottet

Medborgerlig Samling