Enligt SIFO:s senaste mätning av myndigheternas s.k. anseendeindex ligger Konsumentverket i den absoluta toppen när det gäller allmänhetens förtroende för myndigheterna. Bara Kustbevakningen, SMHI och Säpo får högre poäng – 36 myndigheter får lägre, med Försäkringskassan, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen som tävlar om bottennoteringen.

Man kan undra vad Konsumentverket konkret har gjort, som förtjänar sådan uppskattning. I SvD näringsliv den 1 juli får vi veta att Riksrevisionen ska granska om myndigheterna har gjort tillräckligt när det gäller konsumentskyddet i nyproduktionen av bostadsrätter. Bakgrunden är de många fall där köpare stått med bindande köpeavtal i flera år utan att någon bostad har levererats.

Våren 2017 lade en SOU-utredning fram skarpa förslag om bättre konsumentskydd inom bostadsrättsbranschen. Men hittills har ingen förändring skett och konsumentskyddet är fortfarande svagt. Enligt artikeln i SvD kallar en källa från utredningen hanteringen för ”skandalös”.

Så vad gör egentligen Konsumentverket?

Enligt myndighetens verksamhetsberättelse för 2018 har man på området marknadsrätt ”granskat” avtalsvillkor på områdena hemelektronik, gymtjänster, vinforum, mäklares information, investeringssparkonton och marknadsföring av fonder. Man har ingått åtta branschöverenskommelser, avseende bl.a. internationellt ungdomsutbyte, privattandläkare, naturgas, köksinredning, begagnade personbilar, fjärrvärme och el. Vidare har myndigheten genomfört branschmöten med drygt ett dussin näringslivsorganisationer.

Aktiviteten kan synas imponerande, men det framstår ändå som oklart vad Sveriges konsumenter egentligen har vunnit på alla granskningar, överenskommelser och branschmöten.

En skarpare form av konsumentpolitik är när Konsumentombudsmannen för talan i domstol om förbud mot vissa marknadsföringsåtgärder. År 2018 väckte man talan i åtta fall, att jämföra med 27 två år tidigare. En motsatt utveckling kan konstateras på området transfereringar, dvs. ekonomiskt bidrag till olika aktörer, som har ökat från 16 till 24 miljoner kronor mellan 2016 och 2018.

Investeringen i en bostadsrättslägenhet är för många medborgare det största ekonomiska beslutet under hela livet. Det är därför viktigt att köpet omgärdas av ett regelverk som säkerställer trygghet för köparen. Att döma av Riksrevisionens initiativ finns det anledning att misstänka att så inte är fallet och att det inte har varit ett prioriterat område för Konsumentverkets uppmärksamhet.

Men problemet handlar inte bara om prioriteringar. Viktigare är vilka åtgärder som vidtas. Av Konsumentverkets årsrapport framgår att den helt dominerande delen av verksamheten – och därmed resursförbrukningen – handlar om aktiviteter som beskrivs i termer som stöd, bidrag, överenskommelser, branschmöten, kunskapsbyggnad, granskning. Det är inte samma sak som skarpa insatser, exempelvis genom att förbjuda åtgärder som försätter konsumenterna i ett underläge.

Dagens konsumentpolitik är i själva verket en relikt från det tidiga 70-talets socialdemokratiska politik. Det handlade då inte om den liberala marknadsekonomi som riksdagspartierna från vänster till höger i dag stödjer eller åtminstone tolererar. Det skulle på den tiden inte vara marknadskrafter, konkurrens eller efterfrågan som ledde till ett önskvärt resultat. I stället såg man det som statens uppgift att avgöra vad som var bäst för konsumenterna. Med en sådan styrning av det man uppfattade som konsumentintresset var det inte heller naturligt att lägga makten hos domstolarna. Därför lade man initiativet hos de politiskt lyhörda tjänstemännen i den nya myndigheten.

Det framstår som en gåta varför medborgarna har så högt förtroende för Konsumentverket. Förmodligen känner få till vad verket faktiskt gör och än färre är medvetna om vad man inte gör. I stället uttrycker opinionssiffrorna en positiv inställning till konsumentskydd som sådant.

Medborgerlig Samling vill införa ett skarpare skydd för konsumentintresset men säger nej till den nuvarande socialdemokratiska och marknadsfientliga ”mjuka” konsumentpolitiken. Vi ser det som orimligt att avsätta stora ekonomiska och personella resurser till en verksamhet som i bästa fall är ineffektiv, i sämsta fall föser samman företag i kartelliserande samordning när de i stället borde konkurrera. I fallet med nyproduktionen av bostadsrätter borde lösningen vara lagstiftning som sätter tydliga och långsiktiga regler för säljarna förenat med kännbara rättsliga sanktioner för dem som bryter mot förbuden.

Lennart Göranson

Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

Lämna en kommentar