Anna Maria Corazza Bildt och Cecilia Wikström har tre saker gemensamt. De är ledamöter i EU-parlamentet under innevarande mandatperiod. De står inte på sitt partis lista för val till EU-parlamentet under nästa mandatperiod. Och de är upprörda över att de har ”petats”, som de upplever saken. Mycket upprörda.

Enligt media har Bildt sagt att ”processen med nomineringen har varit makt och mygel och sovjetiskt liknande metoder”. Hon pekar på värdet av att ha ”ett stort kontaktnät och lång erfarenhet”. ”I Bryssel är de chockade och de säger att: ’Vaddå, ska Anna Maria bort? Hon är ju Moderaternas stjärna’. Men partiet har inte koll på vad som händer i Europaparlamentet”.

Wikström har bland annat lett parlamentets arbete med att ta fram ett förslag om en gemensam flyktingpolitik. Hon anser att ”i den stund jag vandrar ut ur parlamentet så faller överenskommelsen. Jag har personligen hållit i det [förslaget] och fått en majoritet med mig”. Hon framhåller också att hon är ”en mycket duktig och framgångsrik EU-parlamentariker” och ”blivit en maktfaktor i parlamentet”. Att lämna styrelseuppdragen vore ”oseriöst”, anser hon.

Den här texten handlar inte om motiven för att de båda partierna inte vill ge väljarna möjligheten att rösta på Bildt respektive Wikström. Inte heller om det beslutet var rätt eller fel. Och än mindre om hur processen för att fastställa vallistor bör gå till för att respektera väljarnas preferenser och inte bara partihierarkins. Det som är mer intressant, som jag ser det, är de båda EU-parlamentarikernas kommentarer. Varför de anser att de bör få fortsätta sin verksamhet i Bryssel (och Strasbourg).

Uppdraget som ledamot i EU-parlamentet hör till kategorin förtroendeuppdrag. Det betyder att mandatet kommer ”underifrån”, från de väljare som man representerar. Det är alltså inte ett uppdrag som ges ”från sidan”, av kolleger. Inte heller ”uppifrån”, från chefer eller andra överordnade. Men Bildt och Wikström fokuserar på hur uppskattade de är av sina medarbetare i Bryssel och av sina kollegor i parlamentet. Säkert har de också, duktiga som de säkert är, upparbetat respekt från ledande tjänstemän i Kommissionen och andra EU-institutioner. Kanske också bland de företrädare för olika kommersiella och ideella intressen som är en viktig del av Brysselvärlden.

Det är inte onaturligt att det fungerar på det sättet. Människor påverkas av de värderingar och prioriteringar som råder i den krets som de omges av. Man kan bli en del av det som man från början är satt att ifrågasätta. Man kan få ett inifrån-perspektiv. Och risken är stor att man i en hög och ansvarsfull befattning kan bli såväl fartblind som tondöv.

Den som har valts till ett förtroendeuppdrag bör inte tro att det skulle vara en rättighet att fortsätta i funktionen så länge man själv är nöjd med sin insats. Den som tror det bör bytas ut, för att ge det demokratiska uppdraget legitimitet. Två partier har gjort det i sitt val av namn på listan för EU-valet i vår. De svenska väljarna bör gå samma väg, och byta ut sitt val av parti att representera Sverige i EU-parlamentet. På så sätt motverkar man en elitism som får politiker att glömma vem man representerar.

Lennart Göranson

medlem i Medborgerlig Samling

3 reaktioner till “Förtroende är ingen rättighet

  1. Fast det ska ju rätteligen väljarna avgöra, inte partiledningen.

    När partiledningen vidtar åtgärder som påverkar spelreglerna – som att säkerställa att delegaten petas från valsedeln – så kan ju väljarna INTE visa hur stort förtroende som delegaten egentligen uppbär. Finns man inte namngiven på valsedeln så försvinner möjligheterna att bli invald (inkryssad).

    Hur demokratiskt förtroendefullt är sådant agerande?

    Gillad av 1 person

    1. @Bosse Hansson Problemet gäller ju inte bara dem som stod på listan för det föregående valet utan också alla dem som aldrig har stått på ett partis lista. Maximalt inflytande för väljarna skulle man visserligen få om man kunde rösta på vem som helst, utan partilistor, men då vet man ju inte vilken politik de valda personerna kommer att driva.

      Gilla

  2. Det är ju detta som är själva problemet med demokratin. Den representativa demokratin. Det folk som sitter i EU och fattar beslut som gäller för alla medlemsländer i Europa har väldigt liten koppling till folkviljan. I varje fall den Svenska folkviljan.

    Och man poängterar att dessa ledamöter inte representerar sitt land utan ”bara” representerar EU och vad som är EUs bästa. Vem som sedan bestämmer vad som är EUs bästa är svårt att veta.

    Sak samma upplever man till stor del med FN. Där finns om möjligt än mer anonyma ledamöter från Sverige som sitter i Generalförsamlingen och fattar beslut som direkt missgynnar det traditionella ”väst” och påtvingar oss saker som vi inte alls vill ha. Bl a massmigration.

    Man finner det märkligt att FN verkligen har setat och ingående diskuterat massmigrationens konsekvenser och funnit dem goda, innan de fattade beslutet. Ett beslut som blivit och fortsättningsvis kommer att sluta i kaos och troligen inbördeskrig. Samt fattigdom, om inte före så åtminstone efter inbördeskriget.

    Enligt min erfarenhet av nominering av folk till olika val så är det alltid samma sak. Partierna har ensamrätt på att fastställa nomineringslistorna. Nomineringarna görs på partiernas medlemsmöten. Och det är som vanligt väldigt svårt, för att inte säga omöjligt för en simpel medlem att sätta sig upp mot partistyrelsens ”förslag” till lista. Då finns det väldrillade ombudsmän som direkt mosar medlemmen och hans åsikter.

    Vi känner alla till detta. Och att detta är grunden till den långa rad av val för att komma fram till den som skall sitta i EU respektive FN och fatta beslut för oss.

    Men frågan är, hur demokratisk är vår svenska valprocedur och vår svenska demokrati?

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar