Att styra människor i hemmet är maktmissbruk, inte jämställdhet

Den ”feministiska” rödgröna regeringen omvaldes till slut. En fingervisning om vad vi har att vänta oss under kommande mandatperiod i form av jämställdhetspolitik kan vi få genom att titta på den förra. Det ser inte ljust ut för dem av oss som värnar kvinnors självbestämmande.

Ett ständigt räknande av kvinnor och män har varit ett genomgående tema i allt ifrån lagförslag för att reglera andelen kvinnor i bolagsstyrelser till målsättningar om att minst var fjärde nyanställd i den privata byggsektorn ska vara kvinna. En mindre uppmärksammad del av de rödgrönas politiska inriktning är att de vill in och styra i människors privatliv och regeringen satte upp mål för vad män och kvinnor ska göra i sina hem: Det ska vara en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Statistik bygger på att man tittar på en viss delmängd. Ska man gå ner på varje familjs nivå och se till att varje vuxen arbetar lika många timmar? Eller tittar man på grannskapet, staden eller nationen? En grupp, ett kollektiv, är inte en grå massa utan består av individer. Gör mannen i en familj mycket hemarbete, behöver nästa familjs man göra mindre. Det blir konsekvensen av att titta på övergripande statistik och sätta upp mål för denna. Dessutom kan man fråga sig vad som ska räknas som hem- och omsorgsarbete överhuvudtaget. I vilket fall som helst handlar målet om att familjers hemarbete ska mätas, bedömas, värderas och styras från statligt håll.

Hur kan detta mål påstås handla om jämställdhet? I en familj som är självvald –som det ska vara i ett Sverige där frihet råder –­ måste de vuxna i en familj anses kapabla nog att själva bestämma vem som gör vad i deras hem. Underkänns människors egna val i en frivillig relation omyndigförklaras dessa människor.

Självklart är det enklare för politiker att driva en ”kamp” för jämställdhet utifrån hur några harmlösa procentsatser på ett papper ser ut än att försöka börja nysta i de verkliga och komplexa samhällsproblem som byggts upp under lång tid. Sverige har stora problem med tilltagande segregation och hedersförtryck. Brottsligheten ökar och i takt med den även otryggheten. Enligt den nationella trygghetsundersökningen uppger 44 procent av unga kvinnor i åldern 16-24 år att de känner sig ganska eller mycket otrygga när de vistas ute sent på kvällen i sitt bostadsområde. Det här är verkliga problem som medborgarna har gett makt och resurser till politikerna att arbeta med för att lösa gemensamt.

Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet mellan könen. Idag finns samma möjligheter för kvinnor och män att utbilda sig, arbeta inom olika yrken, välja partner, skaffa barn eller inte skaffa barn, ha tillgång till barntillsyn etc. Det är bra. Vi ska inte vända tillbaka nu och börja styra människor utifrån deras kön.

Politikernas roll är att eliminera hinder så att människor kan göra sina fria val – inte att diktera hur människor ska leva. Att människor själva väljer vad de gör i sina privatliv, så länge ingen kommer till skada, är inte ett problem och inte heller någonting som politiken ska lägga sig i.

Enskilda familjer ska inte användas som verktyg i politikers irrationella strävan efter lika utfall hos befolkningen. Det är maktmissbruk och inte jämställdhetsarbete. Frågan är nu hur regeringens stödpartier Centerpartiet och Liberalerna — som påstår sig vara liberala — ställer sig till detta.

Josefin Utas

jämställdhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling