Den 9/5 skrev Maria Hölerman i Dagens Samhälle om hur en bild på en homosexuell kyss framför Malmö Moské, som delades i en bekants Facebookflöde, fick nätet att explodera av hat mot homosexuella. Hölermans inlägg lyfter fram att många av de som stod för denna religiösa nitiskhet var – tvärtemot vad man kanske kunde tro – väletablerade, högutbildade människor som bott hela sina liv i Malmö.
Mitt ärende är dock inte artikelns innehåll utan 1) den ”jobbiga känsla” som omger texten och 2) hur denna känsla, som har sitt ursprung i en hälsosam misstänksamhet mot populism, möjliggör en ”metapopulism”. Det vill säga en destruktiv politisk strategi som faktiskt göder den populism den påstår sig försvara oss mot.
För om en person delar den där artikeln på sociala medier så att den dimper ned bland personens barndomsvänner, kollegor, arbetsgivare och släktingar, så utvärderas inte dess innehåll i första hand. Nej, idag frågar man sig främst: Varför tar personen upp detta? Vem tjänar på det? Det lika automatiska svaret är: högerpopulister!
Är personen kanske populist? Umgås personen med populister? Blir jag betraktad som populist om jag umgås med personen? Bör jag ta avstånd från personen?
Bara tanken på detta öde gör att man sannolikt ryggar tillbaka, tar det säkra före det osäkra, och klickar på avbryt. Det offentliga samtalsklimatet har alltmer kommit att präglas av dessa instinktiva tillbakaryggningar.
Vår sociala ställning är en nyckel till precis allt här i livet och människan är oerhört känslig för hot om social bestraffning. Genom sociala medier kan hela landsändars missaktning numera blixtsnabbt fokuseras på enskilda överträdare. Missaktningen kan dessutom sprida sig som en löpeld genom sociala nätverk om den bara tänds upp på rätt sätt. Och internet glömmer aldrig!
En av våra starkaste rädslor kan alltså med teknikens hjälp både decentraliseras och fokuseras av den som lyckas tämja fenomenet. En sådan potential förblir givetvis inte oanvänd.
Den ”goda” versionen är att vi här bevittnar en stark moralisk kompass. Folk ”tar ställning” och uppvisar civilkurage genom att delta i den sociala bestraffningen. Fotfolket är vanliga hyggliga människor, men framför allt är det etablerat folk, folk med prestige att förlora. Folk som räknas. De som kan driva opinion i dessa nätverk kan med relativ lätthet också ta vår avoghet mot populisten gisslan och utpressa gemene man på stöd och maktställningar. Folk kan omöjligen ha full koll på varandra, och, ängsligt sneglande till höger och vänster, så ryggar de tillbaks.
Misstänksamhet breder ut sig mellan människor. Samtal ersätts av ängslig positionering. Länder, vänner och till och med familjer bryts isär. Vi kan kalla denna strategi för ”metapopulism”; en populism som exploaterar, utmattar och förbrukar vår viktiga och dyrköpta avoghet mot populismen som en farlig smitväg till makten i en demokrati.
Metapopulismen är minst lika farlig som populismen. Den rekryterar genom hot om förvisning till den onda sidan och folk förvisas dit utan pardon. Hotets trovärdighet måste ju demonstreras, och att draken som bekämpas därmed även matas, det är en handling som ser ut som en tanke. Ju mer skräckinjagande populisten blir, desto viktigare verkar metapopulistens kamp vara. Samtalet urartar därmed till en tävling i renlärighet där kompetens och integritet blir en belastning, och där kändisskap, frasmakeri och doktrinär likriktning blir en tillgång.
Metapopulismen representerar alltså också den en smitväg förbi den liberala demokratins balanserande mekanismer. Ironiskt nog uppstår denna smitväg bara när resistensen mot dess huvudfiende – populismen – har vuxit sig stark nog att ta spjärn emot. Kämpen träder fram först när vi inte behöver den.
Genom att mana till hat mot hatet piskar den upp precis den ilska och misstänksamhet som populisten söker. Det är exakt samma låga känslor, fast i en demografi vars självbild är att den – såsom upplyst, modern och rationell – är immun mot sådana känslor.
Det är hat, fast det här hatet kallas för kärlek.
Populister och metapopulister hålls stången på samma sätt: Genom att insistera på konstruktiva samtal med öppenhet och nyfikenhet. Genom att inte bli skräckslagna inför vad vi betraktar som knepiga eller ens helt förkastliga åsikter. Det är nämligen inte hela världen om alla inte tycker samma sak. Samhället är starkare än så!
Claes Andersson
Styrelseledamot Medborgerlig Samling Västra Götaland-Halland
______________________________________________________________________
Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.
MED-bloggen 
Mycket bra!
Vi lever verkligen i en paradoxal tid.
GillaGilla
Claes!
Djupt tänkt och intressant analys.
För min del har jag dock problem med termen ”populism”. Det förefaller mig som om många av oss använder detta begrepp så som det under senare år verkar ha definierats av våra meningsmotståndare, den etablerade politiska och mediala makten. Den implicita definitionen blir då: ”Torgförandet av alla uppfattningar som strider mot vår värdegrund.”
Macron sa i en intervju: ”Om det är populism att tala med vanliga människor, då är jag populist.” Någonstans där tycker jag vår definition av termen ”populism” borde ligga. Men då också med tillägget att demokratins grundläggande princip förkroppsligas i valhandlingen. Som kan skicka före detta etablerade makthavare på porten och ge rum för nytt tänkande, nya åsikter och ny politik som skapas av detta tänk.
I den mening jag vill frammana här bör vi alla fortsätta vara populister. Fast förvissade om att våra erfarenheter och vår kunskap är guld värda. Det guld som vi i gemenskap MED varandra kommer kunna vaska fram ur den (meta-)populistiska sand som mer och mer verkar hota fylla sociala medier.
GillaGilla