Termen sekulär dyker numera upp allt oftare i samhällsdebatten när det gäller förhållandet mellan staten och religionen. Tidigare talade man mer om religionsfrihet.
Religionsfrihet infördes i vårt land år 1860, även om utländska medborgare redan från 1700-talet hade begränsade rättigheter att utöva sin religion. Fram till 1951 var man dock tvungen att ansluta sig till ett annat trossamfund för att kunna träda ut ur Svenska kyrkan. Numera stadgas i Regeringsformen att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Orden ”gentemot det allmänna” är viktiga i sammanhanget, eftersom religionsfriheten handlar om förhållandet mellan staten och den enskilde, inte om förhållandet mellan medborgarna.
Frågan i vilken utsträckning staten är sekulär, dvs. neutral i förhållande till trosuppfattningar, skiljer sig från frågan om religionsfrihet. Det europeiska land som anses mest konsekvent tillämpa principen om en sekulär stat är Frankrike. Det kan därför vara intressant att se närmare på hur statens konfessionslöshet, eller laïcité som är den franska termen, fungerar där.
Religionsfriheten har äldre traditioner i Frankrike än i Sverige. Genom ediktet i Nantes 1598 blev Frankrike det enda landet i Europa med två tillåtna religioner, katolicismen och protestantismen. År 1685 upphävdes religionsfriheten för att återinföras år 1789 med deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Katolicismen behöll dock sin dominerande ställning i det franska samhällslivet.
Under senare delen av 1800-talet blev oppositionen mot den katolska kyrkan allt starkare och vände sig särskilt mot kyrkans starka ställning inom skolan och politiken. Flera politiska reformer genomfördes i syfte att minska kyrkans inflytande och ett avgörande steg togs år 1905 när katolska kyrkan slutgiltigt skildes från staten.
Den franska principen om laïcité är betydligt striktare än motsvarande separation i Sverige. Exempelvis finns i Frankrike ingen bestämmelse om statschefens religiösa tillhörighet. Den innebär också att staten varken erkänner, avlönar eller subventionerar några religiösa aktiviteter. Skolan ger ingen religionsundervisning och de föräldrar som vill ge sina barn en religiös undervisning kan utnyttja de lediga onsdagseftermiddagarna i det syftet. Sedan 2004 får varken lärare eller elever bära utmanande religiösa symboler i skolan. Riktlinjer från 2006 har preciserat kravet på offentliganställda att iaktta strikt religiös neutralitet, däremot finns inget krav på de offentliga institutionernas kunder. I övrigt är religiösa symboler tillåtna i det offentliga rummet med ett undantag: heltäckande klädsel som döljer ansiktet – det vill säga i praktiken burqa och niqab – förbjöds år 2010.
Även om Svenska kyrkan separerades från staten år 2000 finns fortfarande band mellan det allmänna och religionsutövning som innebär att staten i Sverige inte är helt sekulär på samma sätt som i Frankrike. Bland annat kräver Successionsordningen att statschefen och övriga medlemmar av kungahuset är ”av evangelisk-luthersk tro enligt den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala möte 1593”. Vidare ges statliga bidrag till såväl Svenska kyrkan som många andra trossamfund och religiöst präglade organisationer. Staten sköter uppbörden av avgifter till Svenska kyrkan och andra samfund. Företrädare för de politiska partierna nomineras till kyrkans beslutande organ. Svenska kyrkan har vidare genom lag uppdraget att ha hand om begravningsverksamheten. I motsats till Frankrike finns i vårt land inga särskilda bestämmelser om att företrädare för det allmänna inte får ge synligt uttryck för viss religiös tillhörighet.
Medborgerlig Samling erkänner den inkluderande, sekulära nationen som viktig bas för folkstyret. Men det innebär inte att samhället är konfessionslöst. Religionsfriheten överlämnar åt medborgarna att ingå i trossamfund, delta i religiösa aktiviteter, uttrycka sin tro, byta religiös tillhörighet eller att avstå från alla former av religionsutövning. Den enda begränsningen är att sådan verksamhet inte får innefatta eller motivera handlingar som strider mot svensk lag. Statens roll bör i övrigt vara att ställa sig helt neutral i religiöst hänseende, dvs. uppfylla villkoren för en sekulär stat. Jämförelsen med l’état laïque i Frankrike visar att den svenska staten ännu inte helt uppfyller dessa villkor.
Lennart Göranson
Ledamot Riksstyrelsen för Medborgerlig Samling
Titelbilden är av Greudin (Eget arbete) [Public domain] via Wikimedia Commons, https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ALiberte-egalite-fraternite-tympanum-church-saint-pancrace-aups-var.jpg
MED-bloggen 
Intressant, men det kommer inte riktigt fram till slutsatsen, vad vill MED? Slutklämmen är lite motstridig. Jag har en viss form av religiös föreställning, jag utövar den inte inom ett samfund av något slag eftersom jag inte ser på den frågan som ett ”paket” eller ett medlemskap utan som något personligt. Men jag förstår idén med att samlas med ”likatänkande” och lättnaden i att kunna göra det. Eftersom jag upplever detta som något fullkomligt privat och unikt för var och en, är jag också helt oprovocerad av andras föreställningar. Inte alltid av vissa extrema handlingar dock. Jag nämner detta för att förtydliga min utgångspunkt i kommande frågor. Jag uppfattar laïcité-principen så som den beskrivs här som strutsmentalitet i och med förbudet mot att bära extrema religiösa symboler (vem sätter gränserna för vad som är extremt?) och genom att undvika att tala om religion i skolan. Effekten av att inte tala om religion är att man inte har alla kort i lådan för att kunna förstå t ex politik idag. Därför tror jag det är en tankevurpa. Effekten av att förbjuda religiösa uttryck är en form av diskriminering så länge det inte införs skoluniform just i syfte att undanröja samtliga personliga uttrycksformer i skolan, vad nu vitsen med det skulle vara. Jag tror att en sekulär stat är en bra idé och att det är samma sak som en stat som inte lägger hinder i vägen för religionen, men som heller inte beblandar sig med den, vilket inte är samma sak som att inte låtsas om den. En sekulär stat som i något eller några sammanhang dock bestämmer sig för att reagera på religion t ex genom förbud att ge uttryck för den, eller som i nästa stund väljer att låtsas som att det inte existerar bland vissa medborgare och därmed ”tystar” viktig kunskap för alla om vad som påverkar vissa, är något annat än en demokratisk, sekulär stat. Ett annat förhållningssätt vore en stat som medgav allas rätt att bära vilken religiös symbol som helst i vilket sammanhang som helst, eftersom det kvittar för den sant sekulära staten. Att informera om religion eftersom olika religioner de facto har så stor påverkan på hela samhället och i princip i alla länder. Förstår man inte dessa frågor, är det ett handikapp när man ska försöka förstå världen. Genom laïcité-principen inför man bara en ny variant av statsreligion (tro som utesluter annan tro) och beter sig på det sätt som politiserad religion kritiseras för, ett intolerant förhållningssätt till alla som inte är med i rätt klubb eller har rätt åsikter. Den aktuella frågan om symbolisk klädsel i samband med uniform på jobbet berörs inte av frågan om statens förhållningssätt, den som tilldelar uniformen har självklart beslutsrätten över den och individen har valet att acceptera eller avstå. Lennart Göranson för här ovan inte resonemanget ända i hamn, vilken tillämpning är avsikten att MED ska stå för? Är det förbudsprinciper liknande laïcité-principen, och om man tycker att den principen är bra, i vilka andra ”avvikande” sammanhang (där religion här menas vara avvikelsen i den sekulära omgivningen) kommer samma principer att tänkas kunna tillämpas?
GillaGilla
Tack Michael för en kommentar som jag har stor respekt för. Det här är svåra frågor, både att klara ut teoretiskt och för att det är något som djupt berör människors känslor och erfarenheter. Jag ska försöka svara på var MED står, men delvis också ge uttryck för mina egna tankar. Till att börja med kan situationen i Frankrike ge en bakgrund men aldrig helt jämföras med situationen i Sverige eftersom länderna har så olika historia och tradition. I Frankrike har staten, Republiken, en ställning som är mycket viktigare i människors medvetande än motsvarande i Sverige. Därför ställer man där krav på de människor som representerar staten, både tjänstemän och exempelvis lärare, som är andra än de som gäller för enskilda medborgare. Det gör man just för att garantera medborgarnas religionsfrihet. Att en lärare inte får bära ett stort kors, en kippa eller en hijab är alltså inte något som riktar sig mot privatpersonen utan handlar om läraren som representant för staten. Den ställningen innebär en makt över medborgarna som inte bör ha en religiös etikett. MED har också uppfattningen att statsmakten bör ställa sig neutral när det gäller religiös tillhörighet, just för att säkerställa att medborgarna inte ska känna sig styrda i sina religiösa ställningstaganden. Exakt hur den principen ska tillämpas i vårt land kan fortfarande diskuteras. Det kan vara så att vi låter oss inspireras av Frankrike, men det kan också finnas skäl att utforma reglerna på annat sätt när det gäller detaljer. Men grundprincipen bör vara: i det civila livet ska människor ha frihet att tillämpa sin religion så länge man inte bryter mot lagarna, statsmakten och de som står som representanter för statsmakten bör däremot inte ge uttryck för att den favoriserar en viss religion.
GillaGilla
Tack Lennart för ett bra och förtydligande svar. OK, en tjänsteman representerar staten och bör eller kan därför heller inte samtidigt representera en religion vilket man oavsett sin avsikt gör om man i sitt tjänsteutövande bär en sådan symbol. Detsamma borde av samma skäl gälla t ex varumärken, ingen Coca Cola-t-shirt om man är socialsekreterare. Jag låter kanske lite raljant men jag menar det i sak. Det betyder att en viss klädkod blir norm, rentav lag. Ärligt talat har jag inget emot det. I 20-årsåldern hade jag kanske inte förstått principen, men nu tycker jag den är bra. Det svåra är väl det rätt stora brott mot svenska konventioner sedan 40-50 år just vad gäller ”rätten” till personligt klädval. En konsekvent tillämpning innebär ganska stora inskränkningar i den personliga friheten. Jag minns en kollega som för nog 30 år sedan vid det här laget tog klivet från blå till vit krage och dök upp första dagen på nya tjänsten iförd samma gamla träningsbyxor och gympaskor. Han togs vänligt men bestämt åt sidan och förstod budskapet, nästan. Dagen efter kom han iförd kritvita byxor, seglarskor, vit skjorta och stickad pullover. Han togs återigen åt sidan. Tredje dagen hade han blåjeans, riktiga lågskor och flanellskjorta. Han smälte nu in bland de övriga transportledarna. Är vi redo för att återgå till detta? Är vi redo för att detta är lag? Genom klädmode, och i många andra sammanhang också, uppmuntras vi ständigt till att redogöra för våra preferenser genom att bära olika varumärken. Visst, det kristna korset är en form av varumärke, en symbol för en värdegrund eller en ”paketlösning”. Kan en tjänsteman ertappas med att inmundiga sportdrycken ”Monster” under tjänsteutövning, då dryckens varumärkeslogotyp består av den hebreiska siffran Vav, alltså 6, upprepad tre gånger? Hur långt måste man driva principen för att den ska anses uppnå sitt syfte? Därför tänker jag, att en sant sekulär och demokratisk stat måste hantera frågan om t ex korset eller läskedrycksreklamen på samma sätt, att det är irrelevant för staten att ha en uppfattning om som princip. Alternativet är att begränsa rätten att själv välja sina kläder om man arbetar i offentlig sektor. Som sagt, jag är inte emot det för egen del, men jag ser visa besvär med att införa detta.
GillaGillad av 1 person