Varför alls sätta en etikett på en politisk rörelse? I en tid när allt fler upplever höger-/vänsterskalan som irrelevant? Och när de partier som etiketteras som ”liberal”, ”konservativ” och ”socialistisk” tycks kunna inrymma ett så brett och föränderligt spektrum av åsikter att VDN-märkningen förlorar sin mening?
För de ideologiska kalenderbitarna är det naturligtvis intressant att dissekera partiers själ. Wikipedias definition av liberalkonservatism som ”en blandning av liberalismens syn på marknadsekonomi och individuella rättigheter samt konservatismens respekt för traditioner och försiktig samhällsutveckling” är bara startpunkten för analysen. Men de flesta människor bryr sig inte om gamla filosofer, vare sig de heter Locke och Smith eller Burke och de Maistre. Det är viktigare med rejält folk i politiken som man kan lita på, som kallar problem vid deras rätta namn och som har något mer konkret att erbjuda än ”satsningar”, ”målsättningar” och ”nationella samordnare”.
Ändå kan en politisk etikett vara en krycka att stödja sig på när folk frågar: Var står du politiskt?
För mig står liberal för frihet. Frihet att organisera familjeliv och arbete på det sätt man finner bäst. Att välja de varor och tjänster som man gillar bäst utan statliga pekpinnar. Att uttrycka sina åsikter utan att få åthutningar med hänvisningar till ”värdegrunden”.
För mig står konservativ för trygghet. Trygghet att polisen gör något när jag utsätts för brott och att min bil inte är en av de många som brinner i natt. Att det finns plats och personal för mig på sjukhuset när jag behöver. Att mina barn har möjlighet att utveckla sin fulla potential i skolan.
För en del är friheten viktigare än tryggheten, för andra är det tvärtom. Men alla behöver båda. Frihet värd namnet kan knappast existera utan trygghet; trygghet utan frihet blir ett fängelse, och trygghet för den ene kan innebära ofrihet för en annan. Och att samtidigt bejaka båda dessa mänskliga behov, och erbjuda svar på de frågor som är vardagliga realiteter för många människor i vårt land – det är en politik som gott kan etiketteras som liberalkonservativ.
Lennart Göranson
Ledamot riksstyrelsen för Medborgerlig Samling
______________________________________________________________
Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.
MED-bloggen 
Etiketter binder människors tankar på ett förledande sätt. Partiet som varit liberalismens flaggskepp och till och med antagit namnet ”liberal” har under den tid jag kan överblicka alls inte främjat människors frihet. Tvärtom tillåtit en politik som bundit människor vid kvasisocialistiska doktriner. Samtidigt har det mest konservativa partiet raserat alla förutsättningar för ett effektivt försvar och ett fungerande rättsväsende med poliser med mandat och effektiva metoder att kväsa brottsligheten.
För mig har således båda etiketterna förlorat sin betydelse. Vi ser hur gamla system, som sjukvården är, för att säga det milt, i stort behov av renovering. Inte av att bevaras och förstärkas. Vi ser också att dagens makthavare blir allt mer okunniga men vägrar oss vanliga medborgare möjligheten att med utnyttjandet vår kunskap tänka och skriva fritt.
Av dessa skäl anser jag MED skall presentera sig som ”varken höger eller vänster”. Vår politiska linje skall vara: Att pragmatiskt söka efter kunskapsbaserade lösningar på alla samhällsområden.
GillaGillad av 2 personer
Kritiken mot höger-/vänsterskalan är välgrundad. Men jag har svårt att se att enbart ”kunskap” och ”pragmatism” kan ge ett entydigt svar på alla frågor. Vi kan enas om att ”om A så händer B”, men nästa steg är att avgöra vilket utfall vi föredrar. Där kommer värderingen in, och värderingar är en fråga för politiken.
GillaGilla
Ja, men vi måste fråga oss om 200 år gamla ”värderingar” håller för vår tidsålder. Jag anser för min del att det är dags att formulera värderingar som bygger på nuläget med å ena sidan globalisering och allomfattande och effektiv kommunikation. Å andra sidan national- och välfärdsstatens principer.
GillaGilla
Problemet är att etiketterna associeras med hur de har använts i modern tid snarare än vad de ursprungligen kan tänkas ha stått för. Och ur det perspektivet är ”liberal” snarast ett skällsord, mer förknippat med vettlös nedmontering av vad som borde vara statens kärnuppgifter än med frihet. Hela mähäalliansen anser sig väl vara liberaler (utom möjligen KD), och till och med sossarna har väl kallats (social-)liberala ibland, vilket visar hur ytterst lite av frihetlighet ordet innehåller nu för tiden.
Själv är jag positiv till mycket av det jag sett från MED, men just ordet ”liberal” är en av de saker som ligger tungt i den negativa vågskålen. Jag skulle definitivt rekommendera er att hitta ett annat, mindre belastat ord istället.
GillaGilla
@ Börjesson och Frede
Jag är medveten om att liberal på sina håll ses som ett skällsord. Men så är det inte överallt, och vi vänder oss inte enbart till de mycket kritiska som är aktiva på olika ställen på nätet – den svenska valmanskåren är bredare än så. När det gäller den ekonomiska politiken väljer vi den klassiskt liberala modellen. Vårt parti har, efter omfattande diskussioner, valt att definiera oss som liberalkonservativa. Men termen säger inte så mycket om man inte fyller den med ett innehåll. Det är det jag har försökt att göra med mitt inlägg.
GillaGilla
Ideologiska etiketter fördunklar mer än de förklarar.
I en tid då ”liberalism” och ”konservatism” visat sig betyda allt och inget blir etiketten ”liberalkonservativ” meningslös. Det kallar ju sig moderaterna också.
MEDs fastlåsning vid ekonomisk liberalism är olycklig. Jag är på många sätt konservativ men är kritisk till ekonomisk liberalism. Det får mig att tveka att lägga min röst på er.
Jag hade velat se ett folkligt och pragmatiskt alternativ (pragmatism är inte detsamma som principlöshet eller frånvaron av värderingar som Lennart Göranson här ovan tycks mena) med en social syn på ekonomi istället för en ensidig marknadsliberalism.
Realism, skepticism och pragmatism vore bättre ledord än den uppvärmda skvadern ”liberalkonservatism”.
GillaGilla
Vad menas med en ”social syn på ekonomi”?
GillaGilla
En politik som inte vill ha en rent fri marknad, utan vissa statliga ingrepp, t ex för att säkra likvärdig samhällsservice i alla delar av landet (sjukvård, skola, infrastruktur osv). Kalla det blandekonomi eller social marknadsekonomi.
GillaGilla
Den här pågående diskussionen är uppfriskande. Dels genom att vi, trots att partiet valt att beskriva sin politik som liberalkonservativ vi ändå fritt och öppet kan ifrågasätta termens lämplighet. Dels visar den hur de termer vi använder i våra diskussioner ständigt måste återerövras (= definieras på nytt)
Med detta sagt vill jag föra in ytterligare en aspekt: Till vad skall en politisk etikett användas? Vår uppgift från nu och – i första hand till den september 2018 är att intressera så många som möjligt både för den förnyelsekraft vi representerar och för de sakpolitiska vi lägger ut på nätet och i broschyrer. Kort sagt – insäljning av MED i alla fora och alla medier. Min fråga blir då: Kan termen liberalkonservativ bidra till detta? Jag tvivlar. Denna etikett sitter ju redan på de flesta andra partiers sortiment.
Bättre då med nya begrepp. Som visar att vi på egen hand tänkt till och att vi inbjuder fria tänkare att ta del i vårt nytänkande. Jag har inga förslag här och nu. Jag kan dock inte stödja Fredes förslag: realism, skepticism och pragmatism. För mig ligger nämligen realism och pragmatism för nära varandra.
GillaGilla
Att vara klassiskt liberal idag kräver ett mått av konservatism.
GillaGillad av 1 person
Håller med mkt av vad Erik Björn-Rasmussen skriver. Dock förstår jag inte vad motsättningen mellan pragmatism och realism skulle vara. Att de ”ligger för nära”? Tja, so what? Realism är motsatsen till idealism, vilket det har gått inflation i från vänster till höger. Pragmatism är att ta ställning till sakfrågor utifrån vad som vore den bästa lösningen utifrån rådande omständigheter och utan ideologiska låsningar. En utmärkt kombination om man frågar mig.
Att sälla sig till någon form av liberalism (konservativ eller inte) är att sälla sig ideologiskt till den stagnanta borgerlighet vi redan har.
Liberalism eller liberalkonservatism har ingen folklig förankring. Sverige befinner sig i ett akut läge med sjukvårdskris, poliskris, skolkris, utbredd laglöshet etc. Då borde ett nytt parti som vill verka för det allmännas och Sveriges bästa vilja locka så många väljare som möjligt. Det gör man knappast genom att beskriva sig som ”liberalkonservativt” eller ”blågrönt”.
Det står naturligtvis MED fritt att uttalat endast vända sig till borgerliga väljare. Men då får man vara beredd på att framgent förbli ett promilleparti i stil med FI men på motsatt sida.
Marknadsliberalism med konservativa och gröna påhäng lär knappast ha någon folklig förankring i Sverige. De flesta väljare i Sverige tror jag vill ha social och ekonomisk trygghet på ett sätt som ekonomisk liberalism går stick i stäv med. Man vill mer ha någon form av blandekonomi – möjlighet till valfrihet men med inslag av statliga ingrepp för att skapa god samhällsservice och trygghet för medborgarna.
Vi har hört marknadsliberalismens evangelium sedan nittiotalet. Men det har visat sig otillräckligt.
Vad folk efterfrågar idag är ett tryggt samhälle – socialt och ekonomiskt. Det kan inte ekonomisk liberalism åstadkomma. Därför anser jag att det är olyckligt att kombinera konservatism med denna. Ekonomisk liberalism river ofta ned de tryggheter konservatismen säger sig vilja värna (familjen, rotfasthet, en känsla för det invanda och tidlösa, kulturvärden, kulturarvet, samhällsstabilitet, trygghet i arbetslivet, ett civilsamhälle i balans m m).
Ett bredare alternativ på pragmatisk grund som ville verka för det allmäma bästa och med ideologikritik som grund hade varit bättre. Ideologikritiken hade då s a s kunnat utgöra dess ”ideologi” och udden kunde ha vänts både mot de gamla borgerliga partiernas opportunistiska liberalteknokratiska marknadsliberalism såväl som den rödgröna vänsterns krav på åsiktskonformism.
GillaGilla
Nej, nej, nej. Det är socialism och beroende av välfärdsstaten som gör till exempel familjen onödig.
Kulturarvet? Har du hört vad vilken vänsterpolitiker som helst har sagt de senaste trettio åren? (Alternativt sedan Palme på 70-talet tyckte vi skulle bli multikulti.)
Civilsamhälle? Där alla pengar till föreningar går via staten?
GillaGilla
Du illustrerar med all önskvärd tydlighet vad ideologiska låsningar innebär – skriver man inte under på ”klassisk liberalism” är man ”socialist”.
Jag ser nationalstaten och välfärdsstaten som grundläggande demokratiska enheter.
En pragmatisk syn på politik måste kunma innebära att ta till sig sådant som är bra från såväl vänster som höger.
Marknaden har sin roll men jag tror inte på någon ideologi som sätter den i centrum. Vad vänsterpolitiker sagt om kulturarvet de senaste trettio åren är en märklig fråga att ställa mig eftersom jag inte är anhängare av vänsterpolitik och således inte har någon som helst anledning att försvara dessa.
Men visst, kalla mig gärna folkhemsnostalgiker. Inte mig emot. Det fanns mkt att kritisera vad gäller folkhemstanken men också mycket bra. Det är inget tankegods som vare sig enbart socialdemokrater eller sverigedemokrater har monopol på. Tvärtom tror jag att uppskattningen av någon sorts folkhemstanke har en stark och bred folklig förankring hos svenska folket, infödda såväl som invandrade.
GillaGilla
Hmm.
Socialism betyder att staten kontrollerar en större del av din inkomst än du själv. Idag är svenskar helt beroende av staten. Efter nästa val är det ett nytt gäng galningar som skyfflar omkring pengarna till sina egna hobbyprojekt och sina egna släktingar.
Det är inte stabilitet.
Skall staten bli större eller mindre än idag?
GillaGilla
Tillägg: Sanandaji har mycket riktigt påpekat att staten bara är ett verktyg som alla andra. Problemet med den svenska staten är att den har blivit det enda verktyget för samtliga partier från höger till vänster.
GillaGilla
Frågan är inte så mycket om staten ska bli större eller mindre, utan snarare hur den ska bli effektivare. Som det är nu uppfyller den inte samhällskontraktet med sina medborgare.
Det har inte enbart att göra med att den är för stor, utan också om hur politikerna har använt skattepengar samt haft en allt-åt-alla-inställning vilket renderat oss ett allt tydligare inget-åt-någon-samhälle eller för att vara ännu tydligare – ett samhälle där allt blir lika dåligt för alla (skola, sjukvård, förlossningsvård, polis) snarare än lika bra. Där kunde man med gott samvete raljera över socialdemokraternas oförmåga/blatanta ovilja att erkänna att ju fler som ska dela på kakan (statens pengar/medborgarnas skattepengar), desto mindre kaka att dela på. (Välfärds)staten måste göra svåra prioriteringar. Till det krävs kompetenta politiker. Något Sverige är renons på idag.
GillaGilla
Fredes inlägg är mycket tänkvärt. När jag nu återigen läser igenom Lennarts ursprungsartikel och efterföljande kommentarer finner jag att det mesta som framförs – i synnerhet det jag skrivit – kännetecknas av en trevande osäkerhet. Och det är just denna känsla som gläder mig. Tvärsäkerhet är inte på sin plats i vår nuvarande delvis kaotiska politiska värld.
Abraham Lincoln skrev i ett av sina många brev mitt under den mest osäkra tiden för unionen under inbördeskriget: ”Min politik är att inte ha någon politik.” Jag tror att en parafras på denna inställning skulle gagna oss i MED. Låt därför pragmatism och objektiv kunskap bli vår ledstjärna.
Sen håller jag med Frede i detta med trygghet. Min starkaste drivfjäder under mitt pågående bokprojekt om sjukvården är att jag vill rädda kvar det politiska fundament i valmanskåren som för närvarande stöder den solidariska finansieringens princip. Som jag anser kommer stå under starkt hot i takt med att att allt fler förses med eller tecknar privata sjukvårdsförsäkringar.
GillaGilla
Intressanta kommentarer. Min fråga är: vill man att MED skall bli ytterligare ett folkhemsnostalgiskt parti? Som SD fast mera salongsfähigt? Som S fast närmare verkligheten (och SD)?
I så fall är det partiet (precis som SD, egentligen) fullständigt onödigt.
De demografiska förändringarna har gått så långt att man skulle behöva
a) stänga gränserna i tio år
b) förmå minst en halv miljon personer att återvända till mellanöstern.
Annars kan man glömma det ”solidariska”.
Vi har åtta partier i riksdagen som inte insett något mycket grundläggande: Den svenska modellen är död.
GillaGilla
Tåls ju att påpekas att inga kommentarer här är ett officiellt svar om inte annat skrivs. Detta är också MED tycker där vanliga medlemmar tycker till. Som läsare vet man inte ifall alla kommentarer är skrivna av partimedlemmar.
Din punkt a) är något jag vill att vi ska göra samt punkt(Ingen asyl eller anhörig invandring till TUTare o PUTare. Högkvalificerad arbetskraftsinvandring är dock positivt).
b) är också något jag vill ska göras. Vet dock inte ifall halv miljon är rimligt men 200tusen kanske.
Jag är heller inte folkhemsnostalgiker, har mig veterligen inte träffat på några sådana i partiet.
Jag kan ju påpeka att jag är medlem och sitter i distriktsstyrelsen för Skåne.
GillaGilla
Tack!
(kul avatar!)
GillaGilla
PS. Fnordspotting skriver utmärkt om ordet ”liberal”.
http://fnordspotting.blogspot.co.uk/2017/05/hog-tid-att-avskriva-liberalismbegreppet.html
Är man inte ”klassisk liberal” får det nog vara för min del.
GillaGilla
Ur MED:s idéprogram: ”Medborgerlig Samling förenar en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet.” Det är klassisk liberalism, ingenting annat.
GillaGilla