Det generella svaret på rubrikens fråga är: Dessvärre ganska lite. Visserligen har andelen extremt fattiga i världen minskat dramatiskt under det senaste halvseklet. Men vi är bara 10 miljoner svenskar, samtidigt som hundratals miljoner människor i världen på olika sätt är drabbade. Desto viktigare att vi använder våra begränsade resurser på ett klokt sätt. Vi måste lära oss skilja mellan det vi kan och bör göra, det vi kan men inte bör göra och det som vi inte kan göra något åt, hur gärna vi än skulle vilja. Och vi måste också skilja mellan de olika situationer som utsatta människor befinner sig i.
De som befinner sig i akut krigsfara: De allra flesta människor som riskerar att få en bomb i huvudet flyttar till ett säkrare område i det egna landet eller närmaste grannland. Det finns inget försvar för att locka dessa människor att komma till Sverige. Dels skulle det innebära att de passerar en rad länder där det inte råder krig, dels är resan i sig förenad med stora risker, för att inte säga livsfara om vägen går över Medelhavet. Och därtill kommer avsevärda utgifter för flyktingarna som skulle kunna användas på ett bättre sätt.
De som befinner sig i flyktingläger i väntan på att kunna återvända hem: Här har Sverige sina allra största möjligheter att göra en insats. Det behövs mat, rent vatten, kläder, filtar och tält eller annat tak över huvudet. Katastrofhjälp förmedlas av bland annat UNHCR, som är kraftigt underfinansierat. Bidrag som ger en mycket kraftig förstärkning av UNHCR:s budget skulle ligga inom ramen för Sveriges förmåga att göra en märkbar skillnad för många drabbade människor.
De som terroriseras av en odemokratisk regim: Att genom militära interventioner försöka ersätta en diktatur med demokrati är ett vanskligt projekt. Irak och Libyen är två exempel på att det politiska tomrummet efter en störtad stark ledare riskerar att ”öppna Pandoras ask”, med fritt spelrum för en förödande konflikt mellan olika grupper. Sverige bör avhålla sig från att aktivt medverka i ogenomtänkta interventioner. Däremot kan asylinstrumentet i vissa fall ge en fristad för personer som verkar för demokrati och därför utsätts för förföljelse.
De som lever i länder med dysfunktionella politiska och ekonomiska strukturer: Levnadsförhållandena för flertalet människor i länder som brukar betecknas som underutvecklade är betydligt sämre än för befolkningen i utvecklade, demokratiska marknadsekonomier. Samtidigt finns där ofta minoriteter med såväl makt som rikedom. Utvecklade länder har under lång tid, och under olika etiketter, försökt förändra sådana länders funktionssätt: Missionärsverksamhet, kolonialism, biståndsprojekt och ekonomisk globalisering är några exempel. I bakgrunden har funnits drivkrafter som ibland har präglats välvillig altruism, vid andra tillfällen av egoistisk exploatering och ofta en blandning av båda. De åtgärder som haft den mest gynnsamma effekten har strävat efter att inlemma länder i den globala liberala marknadsekonomin. För enskilda individer i dysfunktionella länder kan det framstå som lockande att migrera till Västeuropa och Sverige. Men många som hoppats kunna skapa sig ett bättre liv genom att arbeta i Sverige har funnit att den svenska arbetsmarknaden inte har plats för människor som saknar de nödvändiga kunskaperna och erfarenheterna. För andra har de fördelar den svenska välfärden erbjuder dem själva eller deras anhöriga haft större betydelse. Men för länder med outvecklad ekonomi utgör inte migration någon hållbar lösning och Sverige bör inte medverka till att de dräneras på sina mest initiativkraftiga medborgare.
Sammanfattningsvis kan Sverige ge ett litet men inte oviktigt bidrag till att lindra flyktingars situation genom att lägga mer fokus på katastrofhjälp istället för att lägga resurserna på migration. Den fattigdom som råder i länder med dysfunktionella politiska och ekonomiska strukturer bör motverkas genom att de inlemmas i det internationella handelsutbytet, inte genom att delar av deras befolkning migrerar till Sverige.
Lennart Göranson,
Medlem i Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
Mycket bra sammanfattning av problematiken som dessvärre många faktaresistenta politiker, framförallt på vänstersidan, ännu inte har förstått.
När det gäller sista punkten är det förvisso inte en lösning för länderna det berör att ett antal personer från dessa dysfunktionella stater ska försörjas i Sverige. Men framförallt vore det katastrofalt för Sverige att ens försöka. Vi skulle, genom att ta emot alla som skulle vilja komma i åtnjutande av vår välfärd, offra all vår egen ekonomiska standard och välfärd intill den grad att vi slutar på samma nivå som avsändarländerna. Inte förrän dess upphör pullfaktorn och vi har ändå knappast gjort någon mätbar nytta för det globala problemet.
GillaGillad av 2 personer
Det är ju dessvärre så att det finns en strävan hos de som styr! Och med det menar jag inte politikerna. Det är inte dom som styr, det är de med mest kapital. Där finns en strävan efter en värld helt utan gränser och där allt som kan hindra eller få en trögflytande effekt på handel, att tas bort. Detta för att det är, möjligen det sista stora hindret för att kunna att öka vinsterna skulle försvinna! Efter att det är genomgfört kommer det att bara finnas arrangerade svältkatastrofer och pandemier av olika slag. Båda i avsikt att göra försörjningen av jordens befolkning billigare! I denna strävan ingår att göra västeuropa utarmat och lika fattig som den värld varifrån alla flyktingar kommer. Europa blir mera lättpåverkat då! Och det blir således enklare att genomföra Globalismen!
GillaGilla
Heraldikern, du har fått allt om bakfoten. Dina konspirationsteorier är på en så låg nivå att de knappast är värda en kommentar. Men ska man säga något så är foliehatt ett ord som osökt dyker upp.
Varför finns det ingen knapp för motsatsen till gilla?
GillaGilla
”Sammanfattningsvis kan Sverige ge ett litet men inte oviktigt bidrag till att lindra flyktingars situation genom att lägga mer fokus på katastrofhjälp istället för att lägga resurserna på migration.”
Den meningen sammanfattar problemets kärna. Man kan emellertid invända att bidraget inte kan kallas ”litet”. Sveriges utgifter för migration motsvarar nu UNHCR:s hela budget för flyktinghjälp. Vi pratar alltså om avsevärda resurser, som i nuläget kommer få människor till del.
GillaGillad av 2 personer