Drottninggatan i styrkekrampolitikens Sverige

Jag hade precis slagit mig ner för en kaffe då mina vänner kollade sina telefoner och läste om attacken som precis skett. Eftersom jag fick utbildning i kris- och katastrofstöd för bara ett par månader sedan och nu befann mig ett par minuter från katastrofplatsen bestämde jag mig för att skippa fikat och ta mig dit. Jag halvsprang ner till Drottninggatan medan jag ringde tjänstgörande på Röda Korset och anmälde att jag var på väg.

Jag satte på mig min Röda Korsbricka medan jag sprang och kom fram till Adolf Fredriks Kyrkogata där polisen redan spärrat av. De svarta däckstrecken i asfalten i kurvan där attacken börjat vittnade om vilken fruktansvärd hastighet han måste haft. Polisen såg min Röda Korsbricka och vinkade mig förbi avspärrningarna och sa åt mig att gå bort till Åhléns och anmäla mig där.

Jag passerade avspärrningarna och gick utmed hela Drottninggatan där ambulanser lastade de sista skadade. Räddningspersonal sprang längs med gatan och ropade efter flera skadade. Jag gick förbi en blodpöl. Mängden blod gjorde det klart för mig att den skadade inte klarat sig. Jag passerade en tom barnvagn som stod övergiven och en skötväska med sitt innehåll spritt runtom. Försökte att inte tänka på barnet som brukade sitta i vagnen. Hade den lille klarat sig? Hade den trygga hand som sköt barnvagnen ryckts bort? Vem tröstade den lille nu? Tänk inte på det nu Anna, tänk inte på det. Fortsätt gå. Mer blod på asfalten och blomjord och omkullvälta krukor. Längst bort på Drottninggatan syntes en hotfull svart rökpelare som steg högt från Åhléns. Poliser och ambulansmän överallt, sirener som tjöt. Mitt Stockholm hade förvandlats till Harmageddon.

Jag blev tillsagd att gå upp till Hötorget där det fanns chockade i behov av hjälp. Tungt beväpnad polis i skyddsvästar och hjälmar gick förbi. Helt plötsligt börjar folk springa i panik från Kungshallenhållet och polis springer efter och skriker, Försvinn, ni är inte trygga här, bort, spring! Jag blev ombedd av personal på hotellet vid Hötorget att komma in och hjälpa chockade som sökt skydd där. En flicka i sena tonåren var helt traumatiserad och skakade okontrollerat. Hon hade åkt in till stan för att köpa något fint att ha på sig i påsk. Strosat Drottninggatan ner och kikat på kläder. På ett ögonblick hade hennes shoppingstråk blivit ett terrormål.

Jag satte mig med henne och kramade, vyssjade och lugnade, försökte få henne att sluta skaka av skräck. I timmar satt vi så. ”Lugn lilla vän, lugn, det är över nu.” Hon frågade mig varför han gjorde det. ”Varför gjorde han det Anna?” ”Jag vet inte, hjärtat. Jag vet faktiskt inte.”

Nu ett par dagar efter attacken vet vi lite mer, om än inte allt. En asylsökande med IS-sympatier som fått avslag men inte lämnat landet misstänks för dådet. Han struntade helt enkelt i att åka tillbaka. I media talas det om 12 000 personer som precis som han trotsar domstolsbeslut, med myndigheternas goda minne. Inrikesminister Ygeman har sagt att vi kan vänta oss 80 000 till utvisningsbeslut inom ett par år, och det verkar som att uppskattningsvis 30 000 av dem kommer välja att bry sig noll och intet om detta beslut.

Har detta faktum, känt sen tio år tillbaka, lett till att våra folkvalda resolut gjort en översyn av utvisningsförfarandet? Ritat om organisationskartan, omfördelat resurser och snabbat på processen? Gjort sitt jobb helt enkelt? Nej. Istället har man förenklat för folk att stanna kvar genom att erbjuda välfärdstjänster, förskräckt backat undan så fort en tidning kört en papperslösa-kampanj och istället till och med fällt uttalanden som att polisen inte borde leta papperslösa. Märk väl att ”papperslös” är synonymt med en person som inte har asylskäl. Det är alltså inte människor som flytt krig och folkmord, utan personer som INTE har några skäl att få asyl, eller som inte ens bemödat sig med att ansöka.

Att vara politiker är (eller borde vara) lite som att vara förälder. Man bestämmer sig för vad man vill uppnå, sen ser man till att genomföra det. Man måste orka ta jobbiga diskussioner och fatta impopulära beslut. Nej, du får inte äta godis till frukost, gå ut i snön i pyjamas eller åka till Rhodos ensam i åttan. Nej du får inte trotsa domstolsbeslut, du får inte stanna här och du får inte stöd av välfärdssamhället om du gör det. Nej jag tänker inte titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. På precis samma sätt måste man kunna förhålla sig till opinionen. Det kommer kritik för att man är inhuman, att kändis A och B tycker att man är dum, till och med jättedum.

Både denna och föregående regering har valt att vika sig för kritik och att avstå från att verkställa domstolsbeslut. Man har tittat åt ett annat håll. I det här fallet med fruktansvärda konsekvenser. Hade den här mannen utvisats hade han inte kunnat vara på Drottninggatan. Så enkelt är det.

Det måste bli slut på den här styrkekramspolitiken!

Vi behöver politiker som står upp för domstolsbeslut, även när kändisar protesterar i Aftonbladet. Vi behöver folkvalda som gör allt de kan för att förhindra att terrorister mejar ner flanörer på Drottninggatan. Allt de kan.

Nästa gång jag, Gud förbjude, får en traumatiserad tonåring i famnen som frågar Varför gjorde han så Anna, så vill jag kunna svara; ”Jag vet inte hjärtat. Men jag vet att vi gjorde allt vi kunde för att förhindra det.”

Anna Danieli

Styrelseledamot Medborgerlig Samling Stockholm

________________________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som ger uttryck för partiets mening publiceras i kategorin “MED tycker”.