När MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, släppte sin förstudie av det Muslimska brödraskapet i Sverige, slog den ned som en bomb hos många. För andra, som varit intresserade av ämnet under en längre tid, är detta bara välkommet. Det har tagit lång tid för Sverige att acceptera att de organisationer och nätverk som samlas under det Muslimska brödraskapets överideologi även finns i Sverige. Om det beror på genuin okunskap eller opportun förnekelse kan säkert variera.
Muslimska brödraskapet bildades 1928 i Egypten av läraren och imamen Hassan Al-Banna. Rörelsen spreds snabbt i regionen trots motstånd, geografiska avstånd och hård repression i auktoritära regimers tortyrkällare. Ofta byggdes brödraskapets grund genom sociala verksamheter i fattiga områden. Islamister med koppling till organisationen kom i relativt höga tal till bland annat Tyskland och Österrike från mitten av 1950-talet och framåt. I Europa satte man upp nya organisationer och spred sin politiska islam vidare under liberala nationers givna frihet. Även Sverige nåddes ett antal år senare. Väl i Sverige har svenska skattebetalare genom stödet till föreningslivet fått delta i att bygga upp organisationer åt politisk islam, alltmedan diktaturer bistått med pengar till de svenska moskéerna. Ömsom aningslösa och ömsom medvetna politiker har talat med dessa föreningars ledare som om de vore talespersoner för Sveriges muslimer, trots att en majoritet av dessa inte är organiserade hos dem. Att snabbt nå en väljargrupp kan vara oemotståndligt för politiker som saknar moralisk kompass. Sådana politiker har inte saknats.
Brödraskapet är känt för delvis hemlighållna, breda och otydliga nätverk, liksom för otaliga teorier om dess struktur. Detta är föga förvånande med tanke på den historiska repressionen samt att man i Europa helt enkelt inte hade accepterats om man var öppen. ”Brödraskapet är en filosofi, inte bara en organisation”, menade en känd och öppen medlem, affärsmannen Youssef Nada. Det är därför svårare att ringa in denna sfär än i fall där föreningsmedlemskap är klara och tydliga. Klart är att dess motto: ”Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan” inte direkt rimmar med skattesubventionerad ungdomsverksamhet och motverkande av islamofobi.
När det ena svenska regeringspartiet har lovat dessa politiska platser mot röster har det andra lustigt nog kombinerat miljöfrågor med ett plötsligt inslag av sympatisörer med koppling till turkiska islamistpartier och ovilja att vidröra kvinnor. När Moderaterna satte en vice ordförande i det europeiska Muslimska brödraskapets gren både i riksdagen och försvarsutskottet restes ögonbrynen på många experter. Dock inte på Anna Kinberg Batra och på nuvarande partisekreterare Tomas Tobé, vilka avfärdade frågorna med att det sannolikt måste röra sig om ”främlingsfientlighet”. En dåvarande medlem i det Muslimska brödraskapet försökte vid ungefär samma tid att komma upp sig i Centerpartiet, vilket dock misslyckades och slutade med att hans fru i stället fick en position. Flera riksdagspartier har också under flera år bevistat dessa grupperingars evenemang för att rekrytera nya medlemmar och väljare. Det olämpliga har påtalats varje år.
Likaså har det varje år blossat upp en debatt om varför svenska föreningar och moskéer har bjudit in känt antisemitiska, homofoba jämställdhetsmotståndare som föreläsare, varav flera har varit kända sympatisörer med brödraskapet. När en känd intellektuell och religiös idol för brödraskapet – Yusuf Al Qaradawi – (portad från inresa till Storbritannien och Frankrike, bland annat) senast talade i Stockholms stora moské polisanmäldes talet, eftersom det legitimerade självmordsattacker mot israeliska civila.
Huruvida regeringspartierna lärt sig något är ovisst. Om Moderaternas partistyrelse fått kännedom om världens största islamistiska grupp och kopplingen till det egna partiet är oklart. De svenska partierna har blundat sig igenom en etablering av denna sfär och hellre sökt väljare än bjudit på motstånd. Det saknas på inget vis muslimska röster som inte vill se det Muslimska brödraskapet dominera bilden av en svensk muslim.
MSB-rapporten handlar inte om muslimer generellt, utan om en stor och sedan decennier etablerad rörelse som önskar se sin specifika tolkning av islam spela en grundläggande roll i politiken. Sverige är en sekulär demokrati och ska enligt Medborgerlig Samling så förbli. Denna sekulära demokrati garanterar även sympatisörer av politisk islam (islamism) sina medborgerliga rättigheter. Politisk islamism garanterar däremot sällan andras lika rättigheter. Att en religion ska utgöra mall för lagstiftning i ett nutida Sverige utifrån 600-talets Mellanöstern lockar inte heller. Bättre är att svenska organisationer med dessa sympatier och/eller direkta band är öppna med dem. Svenska skattebetalare ska inte tillsammans med religiösa diktaturer bekosta uppbyggnad av separata civilsamhällen (det finns inte muslimska civilsamhällen utan ett civilsamhälle, där alla svenskar återfinns – oaktat religion eller rötter) för en politiskt-religiös gruppering.
Vi ställer oss positiva till förstudiens förslag om att fördjupa forskningen och diskussionen om denna rörelse. Medborgerlig Samling hoppas också att den tid där partier och medier ignorerat denna rörelses existens och påverkan avslutas i och med denna myndighetsrapport.
Ilan Sadé
Partiordförande, Medborgerlig Samling
Edward Nordén
Vice ordförande Medborgerlig Samling Skåne
Mons Krabbe
Partistyrelseledamot, Medborgerlig Samling
MED-bloggen 