Varför har det blivit såhär?

VARFÖR HAR DET BLIVIT SÅ HÄR?

Denna fråga ställs nu allt oftare på sociala medier. Det positiva är att alltfler nu verkar få upp ögonen för att något är fundamentalt fel med det svenska samhället. Det är ett systemfel, rätt igenom hela samhället. Jag tar mig utrymme och försöker ge min ödmjuka förklaring. Utvecklingen i Sverige under min levnadstid – född 1947 – ser ut ungefär så här:

Jag är uppvuxen som barn under 50-talet. Mina tonår kom med 60-talet, vid 70-talets ingång hade jag militärtjänsten bakom mig och gick ut i arbetslivet.

Dessa tre nämnda decennier kännetecknades av en genuin framtidstro bland Sveriges befolkning, med hög säkerhet påverkat av att Sverige gick relativt oskadat ur krigsåren efter WW2. Det fanns ett tydligt hopp inför framtiden.

Socialdemokratin var stark och vann de flesta valen. De regerade, inte utan viss måtta och balans, och i retroperspektiv var det präglat av den mentalitet som fanns hos dess då tämligen jordnära politiker. Men med 70-talets inträde, kom också Palme-eran. Ur Olof Palmes politiska agenda accelererar tron på staten, som alltid skall finnas där som allas stöd. Den utvecklingen sker successivt på alla plan, mentalt såväl som i en praktisk och vardaglig position.

DEN OFFENTLIGA VERKSAMHETEN

Detta har två aspekter ur mitt perspektiv. Det första är att det behövs en stabil offentlig sektor för att ta hand om medborgarnas nödvändiga gemensamma verksamhet. Det går naturligtvis inte att var och en har sin egen brandkår eller egna vägnät, sådant lämpar sig förträffligt för det allmänna och kallas i min värld för ”kärnverksamhet”. Den är oundviklig, gemensam och väsentlig.

Den andra aspekten är att en för stor offentlig sektor alltid är ekonomiskt betungande, men framförallt skapar den en brist på eget ansvar och på en genuin entreprenöranda. Inte minst ger den näring åt en ineffektivitet med både vårt gemensamma, såväl som individers egna, monetära kapital.

Man ser t.ex. skillnaden i förmågan att budgetera en investering, där näringslivet – som tvingas hålla hårt i sin plånbok – kan räkna någorlunda väl i en investeringsbudget. Allt medan det offentliga kroniskt missbedömer varenda samhällssatsning. Det som skall kosta en miljard kan lika gärna sluta på två eller tre miljarder.

I kampen om världens högsta skattetryck ligger Sverige i topp, samtidigt som staten inte levererar. Det är dysfunktionalitet överallt. Polis, rättssystem, försvar, sjuk- och åldringsvård, infrastruktur, skolväsende etc.

Det är intet mindre än en strukturell katastrof.

ANSVARSLÖSHETEN

Ingen behöver ta något personligt ansvar och under Palmes styre avvecklades följaktligen också tjänstemannaansvaret. Detta är ett stort problem, liksom avsaknaden av en konstitutionsdomstol.

Båda dessa brister är tydliga indikationer på det ansvarsbefriade tillståndet. Det i sin tur genererar att meriterade funktionärer inom det offentliga är en bristvara – inkompetensen är i stället iögonfallande. Ingen behöver stå för några konsekvenser, ”någon annan betalar alltid”.

Därför har det av statsledningar tagits förödande dåliga beslut, såsom migrationshaveriet med en okontrollerad kriminalitet som en av följderna, nedstängningen av fullt fungerande kärnkraftverk, acceptans av generösa medlemsavgifter till EU osv.

Det som över tid också har hänt är att det har etablerats en mittfåra av åsikter och dit strävar som av en naturlag en mycket stor majoritet av de bestämmande – både politiker och media – i en fullkomligt ohelig symbios. Ty där återfinns tryggheten för de som samlas där, det är helt riskfritt att befinna sig i den flocken.

Det här olämpliga partnerskapet mellan den politiska eliten och media, kombinerat med en medborgarkader som är passifierad, är förödande för utvecklingen. Det har vuxit fram allteftersom och utgör nu vad som finns bakom begrepp som ”Åsiktskorridoren” eller ”Politisk Korrekthet”. Det är med hög säkerhet inget som skett med en medveten plan eller någon illasinnad konspiration. Utvecklingen har helt enkelt fått energi av här nämnda beståndsdelar och tagit den vändningen.

Över tid har det därför i många sammanhang blivit omöjligt att torgföra avvikande uppfattningar, även de som är tydligt förankrade i realiteter. Att gå emot mittfåran, kan på alla nivåer kosta karriärer och utkomst av ett arbete. Även vänskap kan trasas sönder och i somliga fall kan till och med familjer splittras, en synnerligen tragisk situation.

När faran att förlora ett arbete är överhängande för den som har avvikande uppfattning, tystnar kritiken. Risken att ej kunna betala banklån på hus och bil och därmed ställa sin familj utan bostad, blir helt avgörande på det personliga planet.

HUR VÄNDER VI UTVECKLINGEN ÅT RÄTT HÅLL?

På samma sätt som framförallt media har påverkat väljarna negativt genom decennier, måste det börja i den sektorn. Det måste komma fram fler journalister, redaktörer och debattörer som talar klarspråk för att påverka den allmänna opinionen, fler än det ytterst fragmentariska antal som nu verkar. Det är främst väljarkåren som måste påverkas, att lämna de gamla partierna bakom sig eller möjligen förändra de befintliga. Tar media sin uppgift, kan det hända något.

Nya generationer medborgare kommer nu fram, naturligtvis med begränsade erfarenheter i bagaget.

Tyvärr tvingas vi, inte utan förvåning, bli varse hur olika former av socialism bejakas igen. Det är en total återvändsgränd, oavsett det gäller nationalsocialism eller kommunistisk socialism, som är samma andas barn: Tron på kollektivet och en stark stat, med diktatur som ett brev på posten.

Motsatsen är liberalismen, respekten för individens rättigheter.

Den fria marknadshushållningen, inom vilken liberalismen verkar, har sina skavsår. Den är långt ifrån perfekt. Dock är den ljusår bättre än alla kollektiva lösningar, som systematiskt dödar initiativförmåga och entusiasm och i stället föder korruption, mygel och brott mot mänskliga rättigheter.

Planhushållning har prövats ett fyrtiotal gånger. Det misslyckas alltid kapitalt, varenda gång. Fungerar än mindre som när man historiskt har försökt låsa in människor bakom murar. Då var det allas önskan att komma ut. Till ”det kapitalistiska väst”, var det i stället kö för att komma in i.

Må mänskligheten aldrig göra om det socialistiska misstaget igen.

Gunnar Lundh
Småföretagare, humanist, änkeman/pappa/farfar/morfar, expat
Ledamot partistyrelsen, Medborgerlig Samling

 

 

 

Bild: Anders Jung