Den gemensamma friheten – dags för liberal nationalism

Frihetens ändamål

’Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’

‘That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.

‘I don’t much care where – ‘ said Alice.

‘Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.

‘– so long as I get somewhere,’ Alice added as an explanation.

‘Oh, you’re sure to do that,’ said the Cat, ‘if you only walk long enough.’

Ur Alice’s Adventures in Wonderland av Lewis Carroll

Många säger sig förorda den enskildes frihet; färre tycks ha tänkt igenom varför. Frihet framhålls ofta som vore den ett självändamål – ett axiom som inte behöver underställas kritisk prövning. Man antar helt enkelt att frihet är ett absolut värde, som inte kan ifrågasättas.

Förr eller senare hamnar vi i sådana axiom när vi grundar våra ställningstaganden i sammanhängande resonemang. Sedan upplysningstidens frånkännande av de religiösa lärornas och tankesystemens ställning som självklara axiom, är människan – med Sartres ord – dömd till frihet. Hon är dömd, eftersom antagandet av ett visst axiom eller åskådning som ett absolut värde som inte kan ifrågasätts inte längre kan ske med hjälp av gudomligt auktoriserade vägvisare. Man måste till slut välja utan vägledning. Antingen eller, skrev Kirkegaard. Och Cheshirekatten i det inledande citatet flinar och driver stackars Alice till vanvett med sina sofisterier.

Att sätta individuell frihet på en sådan piedestal och underställa allt annat tänkande ett sådant frihetsaxiom är, enligt min mening, ett stort misstag. Lika lite som vi bör acceptera religiösa dogmer som absoluta, bortom kritik och diskussion, bör vi godtyckligt ställa ett filosofiskt begrepp som frihet som sådana dogmers ersättare på den där piedestalen. Den samtida liberalismen tycks ha gjort just detta – Gud har ersatts av Frihet. Det radikala valet av axiom utan självklar vägledning kommer i och för sig förr eller senare, men hur viktig individuell frihet än är, kommer vi aldrig ifrån att vi talar om ett av flera betydelsefulla värden och inte sällan om ett verktyg för att uppnå något annat, högre ställt ändamål.

I en liberalism, eller liberalkonservatism, för 2000-talet måste friheten åter sättas i ett större sammanhang, som medel för att nå målet vårt samhällets överlevnad, välstånd och bildning. Denna frihetssyn bygger på att den mänskliga gemenskapen inte har uteslutits ur samhällsanalysen, såsom många av samtidens liberaler är benägna att göra. Människan är, med Aristoteles ord, ett zoon politikon; en samhällsdjur. Vi klarar oss inte ensamma. Samhällets överlevnad, välstånd och bildning ter sig därför som ett självklart val att sätta som ändamål. Det knyter an till det som mänskligheten alltid har ägnat sig åt och har haft som outtalat syfte. Flocken måste först och främst överleva. Flocken måste försörjas så gott det går. Flocken har behov av intellektuell och andlig utveckling. Den enskildes frihet blir ur det perspektivet ett kraftfullt medel för att nå målen. 

Liberalismens styrka är inte dess teori, utan dess praktik. Klassisk liberalism har visat sig fungera i de samhällen där den överbryggande gemenskapen är betydande (mer om det i nästa avsnitt). Samhällen som kännetecknas av skydd av en uppsättning individuella rättigheter, sättande av skicklighet framför börd och ett styre som präglas av maktdelning har visat sig starka och framgångsrika.

Friheten är inte ett självändamål, men väl ett kraftfullt medel för att nå de mest grundläggande målen om vårt samhälles fortbestånd och välbefinnande. Ej heller det är att förakta, även om vi inte har upphöjt begreppet till det heligas värld. Tvärtom är det min övertygelse att vi lättare och bättre kan försvara och främja den individuella friheten om den sätts i sitt rätta sammanhang, som verktyg för att nå mål varom det råder allmänt samförstånd.

Frihetens fortbestånd

Liberalismen har alltså visat sig effektiv för att nå mål såsom välstånd och intellektuell utveckling. Principer om äganderätt, näringsfrihet, bolagsbildning, religionsfrihet, yttrandefrihet och meritokrati har visat sig vara koncept vilka antingen ger upphov till, eller på annat sätt är förbundna med, de sagda målen. Att ge människan skydd mot godtycklig statlig maktutövning och ett rejält eget svängrum är ett recept för framgång, oavsett hur starkt det teoretiska bygget egentligen är. I den meningen skulle jag vilja säga att liberalismen lättast kan försvaras med konservativa argument: den fungerar!

Nu kommer dock det stora förbehållet, som de senaste årtiondenas liberaler i mångt och mycket har förbisett – ibland till synes helt medvetet: Liberalismen fungerar under vissa kulturella och institutionella betingelser. Förbiseendet är ibland monumentalt. Låt oss dra en liknelse. En bagare vet att genom tillsats av jäst, som i liknelsen får symbolisera liberalismen, händer det underverk och brödet blir ätligt och gott. Ska bagaren därav dra slutsatsen att jäst kan skapa ett gott bröd, oavsett om det finns vätska och mjöl i bunken eller ej?

Det frihetliga samhället vilar på vissa grunder. Förhållandet till dessa grunder är intimt. När de är på plats kan samhället gå i en mer liberal, frihetlig riktning, vilket i sin tur kan förstärka grunderna ytterligare. Det handlar om att det ska finnas ett rättsväsende som kan skydda äganderätten. Om man anser att ens rätt har kränkts ska man kunna gå till en oväldig domstol, vars utslag dessutom ska kunna verkställas. Vi behöver en poliskår som ger skydd och sätter dit bovarna. Vi behöver en rättsstat som verkar under lagarna och myndigheter som inte låter sig styras av mutor eller släktskap. Över huvud taget måste vi känna en grundläggande tillit till att främmande medmänniskor inte vill oss illa och respekterar vissa normer. Och givetvis är det nödvändigt att kunna försvara hela detta lyckade samhälle mot fiender.

Allt det som räknades upp bygger på att det finns en gemensam kultur, som i stora drag omfattar det stora flertalet invånare inom området som staten eller den politiska enheten omfattar. Vidare behöver denna kultur innehålla normer vilka betonar den enskildes frihet och lojalitet gentemot vissa värden (att göra rätt för sig, att främja kompetens, mm) och staten som abstrakt institution snarare än trohet i förhållande till en viss härskare eller släkt.

Det finns ett namn för detta: nationen.

Det är inom ramen för en nation som den liberala politiska ordningen kan skapas. Den samhörighet som människor inom en viss nation känner till följd av gemensamma egenskaper, seder och erfarenheter är förutsättningen för att den ömsesidiga tilliten mellan främmande individer ska infinna sig, vilken i sin tur är ett måste för att staten ska fungera enligt beskrivningen ovan. Inom ramen för ett sådant samhälle och en sådan statsmakt kan liberalismen frodas. Nationen har dessutom egenskapen att stegvis kunna anta nya medlemmar. I somliga fall kan det gå förhållandevis snabbt, i andra kan det ta ett par generationer eller mer. Det hänger förstås både på personen i fråga och på nationen.

Det är mot bakgrund av detta fullt rimligt att omfamna begreppet liberal nationalism. Om det frihetliga samhället ska kunna försvaras och frodas, behöver vi nationen. Vi behöver förstå sambandet och förankra det stundom idealistiska, liberala tankegodset i en samhällelig verklighet.

Av detta följer vissa andra slutsatser.

Friheten förutsätter ideal som är större än det egna självförverkligandet. Att en gemenskap håller ihop följer inte av naturlag. Vi behöver ett samhälle av fria medborgare som bidrar till det gemensamma. Vi behöver folkrörelser och ett levande föreningsliv, där medborgaranda kan växa fram.

Friheten kräver att vi är starka och beredda att kämpa för vår gemenskap och dess värden. Nationen utmanas alltid av såväl yttre hot som inre spänningar och tendenser till upplösning. Identitetspolitiken och woke-ideologin, som fäster all vikt vid undergrupper baserade på medfödda egenskaper och som hyllar offerskap snarare än strävsamhet och styrka, är som gjorda för att smula sönder frihetens grundvalar. Ett utbildningsväsende som har allt svårare att utbilda barn och unga gör inte saken bättre.

Friheten gagnas av starka mellanfolkliga samarbeten och förbund av likasinnade. En europeisk union som övergår till att bli en överstatlig federation med ständigt växande regelmassa är inte i frihetens intresse. Att sätta stopp för EU:s marsch mot att bli ett klåfingrigt imperium är nödvändigt. Likaså att vara vaksam när andra totalitära anspråk dyker upp i internationella eller överstatliga sammanhang.

Frihetens Sverige

Sverige är inne i en politisk era som präglas av pessimism, otrygghet och avsaknad av gemensamma projekt att enas kring. Frihet som ideal har mer eller mindre övergivits av den etablerade borgerligheten. Denna reträtt befästes i det så kallade Tidöavtalet.

Sedan jag tillträdde som partiordförande i MED hösten 2016 har förvisso mycket hänt när det gäller medvetenheten om att Sverige inte fungerar om vi tillåter en fortsatt folkvandring hit, samt att brottsbekämpningen måste bli hårdare och effektivare. Riksdagen går i dag med stor majoritet i en riktning som för bara några år sedan fördömdes som kätteri. Skiftet var dock väntat; verkligheten kom i kapp.

Vad som helt har lämnats därhän är alla tankar om en positiv vision för Sverige. Nu handlar det mestadels om att släcka bränder.

Medborgerlig Samling är platsen där en sådan positiv vision kan ta form. Bland våra ideellt verksamma medlemmar är detta med eget bidrag och medborgaranda något av en självklarhet. I en sådan partikultur är förutsättningarna på plats för att skapa en vision som både sätter friheten högt, som varande det viktigaste medlet för att främja samhällets fortbestånd, välfärd och bildning, och som ser vilka betingelser friheten behöver för att gro och skyddas. En liberal, borgerlig, nationellt orienterad vision för Sverige bör innehålla följande beståndsdelar:

1. Ett skattetryck som är i linje med OECD:s genomsnitt, innebärande en avsevärt effektivare och mer fokuserad offentlig sektor, med betydligt färre myndigheter och passiviserande bidrag, samt ett sprudlande näringsliv.

2. En gemenskap som hyllar medborgaranda, sammanhållning, ansträngning och deltagande i ett fritt civilsamhälle som inte är skattesubventionerat.

3. En stat bestående av jämlika medborgare, som främjar kunskap och skicklighet och förkastar kvotering baserad på medfödda egenskaper.

4. En invandringspolitik som är helt omlagd till att främja kompetens och att ta hänsyn till behovet av kulturell samhörighet och att det stora flertalet i landet ska vara svenskar i nationell mening.

5. En försvarsmakt som har styrkan att försvara Sverige mot fientliga angrepp från allt från irreguljära hot till mäktiga stater.

6. Ett samhälle präglat av frid och trygghet, som pressar tillbaka brottslighet och kan ta i med hårdhandskarna mot grova brottslingar och kriminella gäng.

7. En elförsörjning som bygger på kärnkraft, medförande ökad stabilitet i systemet och möjlighet att planera.

8. En skola som förmedlar bildning och grundläggande disciplin, med möjlighet till tidigare insteg i yrkeslivet för praktiskt lagda elever.

9. En sjukvård som inte styrs planekonomiskt, utan som genom försäkringslösningar och en mångfald av utförare kan bli både högkvalitativ och tillgänglig.

10. Ett pensionssystem som har vridits ur politikens händer, med betydligt större andel enskilt sparande.

11. En demokrati som bygger på yttrandefrihet, fördjupande samtal och medborgerligt deltagande under begränsad tid snarare än proffspolitiker som har hållit på sedan tonåren.

12. Ett land som värnar om sin frihet i förhållande till EU och ser till att inte drabbas av överreglering och ständig omfördelningspolitik härrörande från Bryssel.

Friheten vinns gemensamt. Den verkligt samhällsdanande gemenskapen är den frivilliga, där människor är besjälade av gemensamma mål och ömsesidig tillit. Den gemensamma friheten är medlet för framtidens välstånd.

Ilan Sadé
Partiledare