För inte fullt fyra månader sedan postade jag ett blogginlägg om målstyrning. Där menade jag att fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering om kopplingen är svag till det resultat som man i förlängningen vill uppnå. Det gäller i synnerhet klimatmålet. Att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år har i själva verket en helt försumbar effekt på det vi vill uppnå, nämligen att jorden fortsätter att vara beboelig. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.
Frågan har fått ny aktualitet genom regeringsskiftet och Tidöavtalet. Det svenska klimatmålet nämns inte explicit i det dokument som ska ligga till grund för den nya regeringens politik. Men målet påverkas indirekt av vissa av de åtgärder som aviseras, exempelvis att fossilfrihet – inte förnyelsebarhet –ska vara målet för energipolitiken, sänkningen av reduktionsplikten för drivmedel, åtgärder för att begränsa kostnadsökningar på elenergi, bevarandet av Bromma flygplats och begränsningar i stödet för vindkraftsutbyggnad.
Tidöavtalet har utlöst ett ramaskri från miljöorganisationer, den politiska vänstern och ”experter” som engagerar sig för långtgående miljöpolitiska åtgärder. Kritiken gäller dels det som står i avtalet, men också det som inte står där. Den samlade bilden är att den extrema klimatpolitik, som hittills bedrivits av en socialdemokrati i beroendeställning till Miljöpartiet och Vänsterpartiet, nu är på väg att luckras upp – även om det är för tidigt att tala om ett paradigmskifte.
När jag vill rensa huvudet och koppla av spelar jag gärna Bubbles på min mobil. Det handlar om att minska antalet bollar i spelfältet genom att träffa två bollar med samma färg. Varje skott ger en poäng, och ju snabbare man har raderat samtliga bollar, desto lägre är den samlade poängen. Det är ett spel där man alltid vinner, förr eller senare. Så för att skapa ett incitament att vara framgångsrik har jag satt upp målet för mig själv att jag inte ska samla mer än 50 poäng. Ibland lyckas jag, ofta inte, och det gör spelet spännande.
Och vad händer då om jag inte når målet? Absolut ingenting. Det är bara ett mål för målets egen skull.
Samma sak med det svenska klimatmålet. Om vi inte lyckas nå det händer absolut ingenting med världens klimat som inte skulle ha hänt ändå.
En del människor kommer antagligen att bli rädda på grund av Tidöavtalet. Det kan spä på klimatångesten, och det är väldigt illa. Den som är rädd har svårt att tänka rationellt. Och det som vore rationellt är att Sverige uppmuntrar teknikutveckling som kan hjälpa människor överallt i världen att hantera olika slag av klimatrelaterade effekter.
Om den nya regeringskonstellationen kan bidra till en mer rationellt grundad klimatpolitik finns skäl till viss optimism.
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson
MED-bloggen 
Mycket kloka tankar, tack för klarsyntheten!
Dessvärre är alltför mången medborgare indoktrinerade av den Klimat-Alarmistiska religionen, vilken återkommande och mycket ensidigt basuneras ut av de flesta ”Main-Stream”-Media och av alla enheter inom Public Service.
När fick Klimat-Realister komma till tals i t.ex. SVT?
Har vi – Sveriges befolkning – någonsin fått se en hållen seriös debatt mellan Klimat-Alarmister v.s. Klimat-realister i t.ex. SVT?
Jag kunde åhöra en sådan debatt hållen i USA där alarmist-sidan bl.a. representerades av Michael Mann (han som ”påvisade” klimatförändringen illustrerat med en figur av en liggande Hockey-klubba med klubbans blad pekande upp, ett teori som f.ö. sedan kom att starkt ifrågasättas av professor som ett falsarium) och å andra sidan av realist-sidan, representerande av bl.a. den kanadensiske ekologie doktorn Patric Moore.
SVT:s program; Agenda, fick en förfrågan (ett förslag) om en debatt av liknande slag, men en numera mycket känd Agenda-profil svarade då att:
”När det gäller klimatfrågan ser jag ingen anledning att debattera det som idag måste anses som ett faktum”.
Så mycket var det med hens journalistiska begåvning. Nämnda person lär f.ö. själv ha nämnt att hen hade svårt svårt att klara sin journalistutbildningen, men genom att ”gå den långa vägen” så har hen nu kommit att uppnå sin nuvarande journalist-status i stats-televisionen.
Man kan ju sedan – i all ödmjukhet – faktiskt undra lite lätt om inte Sverige redan idag må anses uppvisa ett ”Netto-Noll” av CO2-utsläppen, sett till nationens CO2-sänkor, dvs. nationens mångfald av mycket djupa skogar och annan grönska, som via fotosyntesen, är mycket mäktiga konsumenter av CO2.
Slutligen ett litet uppsnappat kuriosum, uttalat av ovannämnda P. Moore, är t.ex. att stort grönskande träd, de facto till 99% är resultatet av: CO2, solljus och vatten (m.a.o. via Kolsyre-assimilationen – eller Fotosyntesen som det också heter)!
Att vårt klot skulle befinna sig i ett ”Klimat-nödläge”, är – enligt min mening – bara ett okunnigt och ett fördömt trams, med enda syfte att skrämma upp befolkningen.
GillaGillad av 1 person