M & KD – låt oss medborgare besluta om skuldpaketet

I den gångna veckan har riksdagens finansutskotts betänkande gällande regeringspropositionen om ”systemet för EU:s egna medel”, d v s EU:s skuldpaket, presenterats (https://data.riksdagen.se/fil/8512C5F3-9E61-497E-9B34-4C0618493E28). I betänkandet har Moderaternas och Kristdemokraternas utskottsledamöter lagt till ett särskilt yttrande. Följande citat återfinns där:

”När det den 20 juli 2020 stod klart att det i Europeiska rådet fanns ett enhälligt stöd för en politisk överenskommelse sökte statsministern EU-nämndens mandat för att kunna ställa sig bakom den. Därmed var läget ett sådant att om EU-nämnden hade motsatt sig att ge statsministern det mandat han sökte hade Sverige som enda medlemsstat omöjliggjort den framförhandlade överenskommelsen. Moderaterna och Kristdemokraterna meddelade då att vi inte avsåg att blockera en överenskommelse och störta hela EU-samarbetet in i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser.”

Uttalalandet från M och KD är fascinerande på flera sätt och säger någonting viktigt om det tankesätt som leder till att Bryssel alltid i slutändan får utöva mer makt, detaljreglera mer och – i det här fallet – låna pengar med oss alla som borgensmän.

EU-kommissionen – unionens regering – är det organ som framställer och framlägger nya rättsakter. Kommissionen verkar hela tiden för att fördjupa EU-samarbetet, vilket i praktiken innebär att öka centralmakten i Bryssel. Eftersom kommissionens förslag i stort sett alltid går i centralistisk riktning, innebär senare kompromisser, när medlemsstaternas regeringar och EU-parlamentet behandlar förslagen, att riktningen ändå bibehålls. Om kommissionen för omväxlings skull hade föreslagit avregleringar på EU-nivå, eller inskränkningar av centralmaktens befogenheter, skulle förstås läget vara ett annat. Men nu rör sig alltid makten åt samma håll och allt är en fråga om hur mycket och hur fort.

Om man under sådana villkor befinner sig en politisk union, är det förstås helt avgörande att man tid efter annan måste kunna säga stopp. Tvärstopp.

Moderaterna och Kristdemokraterna säger i stället att om riksdagens EU-nämnd hade sagt nej till Löfven, skulle Sverige stå ensam som obstruerande medlemsstat.

Hur vet M och KD det?

Förmodligen sitter det lika eftergivna motsvarigheter till M och KD i några andra EU-stater och resonerar precis likadant. ”Om just vi säger stopp, blir vi ensamma och får utstå gruppstryk från alla andra. Vi vill ju inte själva vara de som fäller förslaget. Därför gnäller vi i ett särskilt yttrande om att vi tycker att regeringen har förhandlat dåligt, att vi minsann har en och annan kritisk synpunkt på förslaget, men att vi inte ensamma kan kasta in unionen i en kris med oöverskådliga konsekvenser.”

Men det är kanske just precis vad som behövs nu. Alltså en kris för EU med, om inte oöverskådliga, så i alla fall genomgripande konsekvenser. Om någon medlemsstats parlament bara vågar säga nej eller utlysa folkomröstning, kan dessutom andra följa.

Det har hänt förr att enskilda stater har sagt stopp och belägg, genom att folkomröstningar har hållits med nekande utfall. Visserligen kan man nog hävda att de efterföljande fördragsändringarna för att gå folken till mötes ofta har varit ganska små, men detta är likväl en påminnelse om att enskilda länder kan säga nej. I synnerhet när det finns ett avigt folk att skylla på. Då slipper de politiska ledarna att själva axla beslutet. Och de ”oöverskådliga konsekvenserna” har bestått i att unionen har fått besinna sig, åtminstone för stunden.

Därför finns det ingen bättre lösning just nu än att riksdagen på onsdag beslutar sig för att bordlägga ärendet och be regeringen om att utlysa en folkomröstning om EU:s skuldpaket. Vi har att göra med en förändring av EU-samarbetet och dess följder för oss medborgare i en omfattning som borde kräva vårt samtycke. Det har inte hållits någon bred samhällsdebatt i frågan. I större massmedia har det varit knäpptyst.

”Oöverskådliga konsekvenser”, säger M och KD, varför de har meddelat att de inte kommer att fälla skuldpaketet, trots att de helt och hållet har avgörandet i sina händer. Jag skulle säga att konsekvenserna av ett svenskt nej, alternativt en svensk folkomröstning, både är förutsägbara och välkomna i jämförelse med ett ja, som innebär att EU går in i en ny fas av centralisering och vidlyftig finanspolitik.

Ilan Sadé
Partiledare

 

 

Bild: Bengt Nyman