Vad kan vi lära av coronakrisen?

Det enkla svaret på rubrikens fråga är i dagsläget: Ingenting! Det kommer att dröja länge innan vi har någotsånär säkra uppgifter om de långsiktiga effekterna på dödlighet och ekonomisk utveckling i olika länder, med olika strategier. Det har inte hindrat många självcertifierade experter att ge uttryck för sin övertygelse när det gäller lämpliga åtgärder. Sak samma med många politiker – professionella eller amatörer.

Vad vi däremot kan och bör göra redan nu är att med kritisk blick se på vad som händer, med kritisk blick, och försöka reda ut vad som sker bakom det som synes ske.

En vattendelare handlar om vad vi kan och bör göra som svar på pandemin. Med viss förenkling står valet mellan att antingen försöka stoppa smittspridningen eller låta den fortgå i så långsam takt att sjukvården fortfarande kan hantera de allvarligaste fallen. Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke menar i en debattartikel i SvD att ”vår viktigaste uppgift är inte att försöka stoppa spridningen, vilket är närmast utsiktslöst, utan att koncentrera oss på att ge de olyckliga offren en optimal vård”. I många länder har däremot ambitionen varit att faktiskt sätta stopp för pandemin genom att mer eller mindre stänga ner alla samhällsfunktioner och förbjuda människor att förflytta sig. Frågan är då vad som händer när det nu blir ohållbart att upprätthålla de strängaste restriktionerna: Riskerar man att drabbas av en andra våg? Några länder har redan förklarat sig ha lyckats besegra sjukdomen, bland annat Sydkorea. Men efter att restriktionerna lättades i Sydkorea rapporteras nu en stark ökning av antalet smittade. Även i Tyskland, som står inför en lättnad av restriktionerna, noteras en uppgång. Så även i Kina. Frågan är vad som kommer att hända i exempelvis Frankrike, Spanien och Italien.

Sverige uppfattas av många, särskilt utomlands, ha antagit en extrem linje som prioriterar frivillig försiktighet och jämförelsevis milda begränsningar. Man menar att Sverige offrar sina gamla för att snabbt nå flockimmunitet eller prioriterar ekonomin på medborgarnas bekostnad. Enligt Giesecke skyddar en nedstängning av samhället inte de gamla och sköra människor som bor på vårdhem och det minskar inte heller den totala dödligheten i covid-19. Vem som har rätt kommer vi inte veta på lång tid ännu.

En annan vattendelare handlar om ansvarsfördelningen mellan politiker och experter. Även här intar Sverige en särställning genom att statsministern snarast intagit rollen som landsfader och hänvisat till förvaltningsmyndigheternas bedömningar när det gäller konkreta åtgärder. Erik Angner och Gustaf Arrhenius, båda professorer i praktisk filosofi, menar i en artikel i Kvartal att Sveriges demokratiska system har ett starkare inslag av kunskapsstyre (epistokrati) än andra jämförbara länder. Det innebär att det svenska sättet att i den aktuella krisen hantera rollfördelningen mellan den exekutiva makten och förvaltningsmyndigheter – eller mellan politiker och experter – alltså skulle vara något som har gamla rötter och inte ett resultat av kortsiktig politisk taktik.

De båda filosofiprofessorerna pekar på att både lagstiftning och politisk praxis sätter gränser för politikers möjligheter att direkt styra myndigheter, exempelvis genom förbudet mot ministerstyre. I motsats till andra länder kan vi i Sverige inte utlysa undantagstillstånd i fredstid. Regeringen utser generaldirektörer och liknande, men i övrigt är antalet politiskt tillsatta tjänstemän lågt. De flesta dagliga beslut ligger i händerna på medarbetare som har anställts för sin kompetens inom ämnesområdet, snarare än för sina politiska kopplingar. I andra länder fattas och kommuniceras beslut om policy, information och åtgärder ofta direkt av politiker, efter inspel av experter. Förvaltningsmyndigheterna är vanligen en integrerad del av ministerierna (departementen).

Politiker och experter har olika roller, eller bör i vart fall ha det. Experten bör förklara ”om A så händer B, men om C så händer D”. Däremot är det politikerns uppgift att värdera vad som är mest önskvärt, B eller D. Vill man ha D bör man alltså inte besluta A.

Men fungerar den schablonmässiga modellen som den borde i verkligheten? Medborgerlig Samling kritiserar den politiska detaljstyrning som har lett till illa fungerande verksamheter på många områden. Det gäller sjukvården, det gäller skolan och det gäller polisen. En återprofessionalisering skulle innebära att de som känner verksamheten och dess problem och behov får ett ökat inflytande. Samtidigt minskar behovet av den styrning och kontroll som i många fall kräver stora resurser och tränger ut det som verksamheten är till för.

Medborgerlig Samling kritiserar också att politiken som en våt filt lagt sin hand över stora områden som borde vara det civila samhällets ansvar. Vi kritiserar symbolpolitik och plakatpolitik, att statsmakterna beslutar om åtgärder som inte grundar sig på evidens men ger ett sken av handlingskraft. Vi vill ha en mindre stat, men samtidigt en starkare och effektivare stat på de områden som är viktigast, kärnuppgifterna.

Det skulle kunna vara så att den svenska annorlunda hanteringen av coronakrisen är bättre förankrad i evidens och tillgänglig kunskap än andra länders. Det skulle kunna vara så att den ”lockdown” som varit regel i andra länder i själva verket är en symbolpolitik som är till för att lugna opinionen, utan att långsiktigt minska skadeverkningarna av pandemin. Det vet vi inte idag, och det kommer att dröja innan vi har säkert underlag för att fälla vår dom. Vad vi däremot vet nu är att Sverige har stora brister i sin beredskap inför olika slag av kriser, bland annat pandemier. Där ligger ansvaret tydligt på politiken, både de som nu har makten och de som tidigare har haft den.

Lennart Göranson

Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling