Skatta är inte häftigt

För drygt 25 år sedan menade dåvarande partisekreteraren Mona Sahlin i en tv-intervju att ”det är häftigt att betala skatt”. Uttalandet låg henne senare i fatet när hon, efter många år av problem med Skattemyndigheten och Kronofogden, år 2017 fälldes för skattebrott. Ändå står sig uttrycket fortfarande som en sammanfattning av många människors syn på beskattning. I socialdemokratins Sverige ses det som något gott i sig att betala skatt. Oavsett hur pengarna sedan används.

På så sätt skiljer sig svenskarnas attityder till skatterna från många andra folks. Ju längre söderut man kommer i Europa, desto mer uppskattas välgörenhet. En god människa ger gärna en slant till den som har det sämre ställt. Och den som kunnat glädja sig åt stor ekonomisk framgång förväntas donera en slant till behjärtansvärda ändamål, exempelvis kulturyttringar, forskning eller välfärdsinstitutioner. Så är det inte i Sverige. Här anses välgörenhet vara statens ansvar. Genom skattesystemet tillförsäkras politikerna önskade resurser, som sedan fördelas till olika ändamål på ett ”ansvarsfullt” sätt.

Högskattesamhället är välfärdsstatens parhäst. Det vanligaste måttet på skattebördan är skattekvoten. Den uttrycks som de totala skatterna och andra sociala utgifter i procent av BNP. Under andra hälften av 1900-talet har skattekvoten stadigt ökat från 18 procent år 1950 till som högst 50 procent 1990. Därefter vände utvecklingen nedåt, med återgång till höjt skattetryck vissa år, för att nu ligga på 44 procent (preliminär beräkning för 2018). Bland OECD-länderna har bara Frankrike (46 procent), Danmark (45 procent) och Belgien (45 procent) högre skattetryck än Sverige. OECD-genomsnittet uppgår till 34 procent.

Drygt 40 procent av de totala skatteintäkterna går till ”socialt skydd”, dvs. olika slag av transfereringar. Där ingår bl.a. ålderspension, föräldraförsäkring, aktivitetsstöd, försörjningsstöd, sjukersättning och boende för asylsökande Den starka expansionen av såväl skatteuttag som offentliga utgifter under det senaste halvseklet handlar till stor del om transfereringarna – vid slutet av 1950-talet utgjorde ”socialt skydd” bara 10 procent av dåtidens skattekrona.

Andra viktigare områden som våra skatter används till är allmän offentlig förvaltning, hälso- och sjukvård samt utbildning, som vardera svarar för inte fullt 15 procent. Mer än hälften av den offentliga sysselsättningen ligger på primärkommunerna. Landstingen (regionerna) och staten svarar vardera för drygt 15 procent. Ökningen av skatteuttaget och den parallella ökningen av de offentliga utgifterna under 1900-talets andra hälft fick sin motsvarighet i en stark expansion av den offentliga sysselsättningen, mest markant under 1970-talet. Efter en minskning under 1990-talet har den offentliga sysselsättningen åter börjat stiga från 2013.

Grunden för ett sunt samhälle är att de medborgare i arbetsför ålder som är friska försörjer sig själva utan att staten ingriper och lägger till rätta. Vi lever inte i det samhället. Under ett halvt sekel med socialdemokratisk politisk dominans har Sverige utvecklats till ett land där närmare hälften av våra inkomster tas in som skatt och därefter delas ut igen i form av transfereringar. På vägen försvinner en stor del i form av hanteringskostnader – dvs. offentlig förvaltning – en annan del i form av ineffektivitet – bl.a. bidragsfusk – och ytterligare en del i form av skatteslöseri – nämligen att politikerna beslutar att våra pengar ska användas till saker som du och jag aldrig skulle få för oss stödja om vi själva bestämde.

Att den osunda ordningen fortsätter och inte ifrågasätts har sin grund i att inget av de partier som i dag sitter i Sveriges riksdag är utan skuld. De är alla en del av högskattesamhället och välfärdsstaten. Deras politiker finner sin legitimitet i att upprätthålla systemet och att med löften om ”satsningar” lägga grunden för nya skattehöjningar. Det politiska priset för att våga stoppa karusellen uppfattas som avskräckande.

Medborgerlig Samling vill lägga grunden för ett bättre samhälle, ett samhälle där staten fokuserar på sina kärnuppgifter och utför dem väl. Ett samhälle som lägger mer ansvar i medborgarnas händer och mindre i yrkespolitikernas. Våra ledord inför valet 2022 – medborgarmakt och grundtrygghet – uttrycker våra grundläggande politiska prioriteringar, men har också en direkt koppling till vår skattepolitik. När medborgarna disponerar över större delen av sin inkomst får vi samtidigt ökad makt över vad pengarna används till. Och när staten begränsar sig till det som ger oss grundläggande trygghet kan stora delar av utgiftskakan skäras bort, och därmed också behovet av skatteintäkter.

Medborgerlig Samlings skattepolitiska program föreslår att den statliga inkomst- och värnskatten avvecklas och att skatten på arbetsinkomster på sikt begränsas till högst 30 procent. Vårt långsiktiga mål är att skattetrycket sänks till 30 procent. På så sätt skapar vi ett robust och hållbart välfärdssamhälle som gör rent hus med skatteslöseri, bidragsmissbruk och politisk misshushållning. Det är häftigt – på riktigt.

Lennart Göranson