Återprofessionalisera vården

Vården är i kris, som vanligt. Det talas om ytterligare kömiljarder, om att kopiera Schweiz, om att organisera bättre och annorlunda. Men varför är vården egentligen i kris? Vård är något mycket komplicerat i sig, men mycket annat här i världen är också komplicerat. Där blir man dock inte tillsagd att ta med sig mat och som på akuten i Sunderbyn vänta i över 20 timmar för att träffa rätt person. Vård är ett komplicerat organisatoriskt problem som en offentlig byråkrati helt enkelt inte kan hantera. Trots detta försöker landstingen standardisera, mäta och lägga till lager på lager av byråkrati i syfte att ”styra upp” verksamheten. Det skapar månads- eller årslånga köer och får sjukvårdspersonalen att fly till privata arbetsgivare eller till våra grannländer. Till följd av ineffektiv organisering och byråkrati träffar svenska läkare idag minst antal patienter i OECD per år, mindre än en tredjedel av genomsnittet. År 2015 mötte en svensk läkare 692 patienter per år jämfört med 2295 patienter i snitt och hela 5385 i Japan.

Vi behöver faktiskt inte landsting, eller stora vårdföretag, eller försäkringsbolag som fått strikta föreskrifter från staten hur sjukvården ska fördelas och utformas. Vi har nämligen läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och annan vårdpersonal med hög kompetens och erfarenhet av att bedriva just sjukvård. Det är de som ger vård idag, och det är de som i ett framtida, friare system skulle organisera sig själva som husläkare, vårdcentraler och sjukhus. Även patienternas samlade kunskaper och erfarenheter kunde då tas tillvara.

Medborgerlig Samling föreslår att landstingen avskaffas, och att staten endast ska ansvara för universitetssjukhus, vårdutbildningar och tillsyn. I övrigt ska fri etableringsrätt gälla för läkare och övrig vårdpersonal. Kostnaderna hålls nere om patienten betalar en större del av sjukvården själv, samtidigt som ett statligt högkostnadsskydd  gör att ingen får det ekonomiskt sämre än idag.

Hur skulle detta fungera i praktiken? Eftersom det vi föreslår är ett fritt system så kan man inte förutse alla detaljer. Men i stora drag skulle det fungera ungefär så här. Eftersom det bor människor i Kiruna och i Sollefteå, och kvinnor på båda orter som föder barn, så kommer det att finnas ett sjukhus och ett BB på båda orterna. Hur kan man veta det? Därför att kvinnor på båda orterna faktiskt inte vill riskera föda barn på en vägren. Därför att det sker bilolyckor och därför att till exempel Kiruna har mycket tung industri med risk för olycksfall och att det där behövs snabb tillgång till akutsjukvård. De som kan behöva vård kommer inte att vilja betala för vård som befinner sig 12, 14 eller 30 mil bort på en isande vinterväg med snömodd. Betalningsviljan i kombination med fri etableringsrätt skulle sannolikt generera fler mindre vårdenheter, på fler platser, jämfört med den övercentraliserade och geografiskt glesa sjukvård vi har nu. Idag tvingas vi däremot betala landstingsskatt och sedan se hur byråkrater ”rationellt” tar våra pengar och lägger vården någon annanstans, ofta otillgängligt och ofta långt bort.

Sjukhusen skulle troligen drivas av vårdpersonalen där många eller alla har andelar i gemensamma resurser som operationssalar. Det behövs alltså varken landstingspolitiker eller stora vårdföretag. Läkarna och sjuksköterskorna skulle efter behov anställa administrativ personal, i kontrast till dagens ordning där sjukvårdsförvaltningarna sväller av administratörer som bestämmer över vårdutförarna.

Begreppet ”remiss” skulle i stort sett försvinna. Behöver man träffa en specialist gör man det samma dag, dagen efter, eller när det är medicinskt motiverat. Inte som idag, kanske sex månader efter en misstänkt cancerdiagnos.

Bor det få personer på en ort eller på en landsbygd kommer läkare, sjuksköterskor och barnmorskor organisera sig så att de då och då arbetar på större sjukhus för att öva upp kompetensen. Eller så tar sig till exempel läkaren dit han eller hon behövs. Inte som idag, när patienten tvingas flytta på sig trots att han eller hon är mycket illa däran eller håller på att föda barn.

Sverige har provat den centraliserade politikerstyrda sjukvården och facit ger att den resulterar i långa köer och exploderande kostnadsutveckling. En sjukvård som planeras, organiseras och utförs av vårdpersonalen blir billigare, bättre, mer tillgänglig och närmare för de flesta.

 

Carolin Nielsen

Sjukvårdspolitisk talesperson Medborgerlig Samling, leg. sjuksköterska.

 

 

Erik Lidström

Tekn Dr, författare och medlem Medborgerlig Samling