Migrationspolitiken har glömt vårt ansvar för samhällsutvecklingen

I förra veckan presenterade regeringen förslag till förlängning av den tillfälliga lag runt migrationspolitiken som tillkom efter krisen 2015. Att ånyo bara skjuta på nödvändiga beslut — lappa och laga — skapar osäkerhet om vart Sverige egentligen är på väg.

Talet om att ligga på europeisk miniminivå efter den tillfälliga lagens tillkomst har i realiteten visat sig innebära en klar topplacering i Norden, med överlägset flest antal asylsökare och beviljade uppehållstillstånd. Prognoserna för anhöriginvandringen är därtill höga även under en rad av år framöver. Hattandet med kortsiktiga lösningar och undantag undergräver trovärdigheten och stärker de förödande pulleffekterna. Speciallagar för vissa grupper, som saknar såväl skyddsbehov som arbetstillstånd i landet, har utgjort ett orimligt och stötande godtycke.

Regeringen erkänner vissa problem i förslaget men utan att dra konsekvenserna av sin egen analys. Bl a konstaterar man att antalet asylsökande i Sverige minskar, vilket gör att möjligheterna till en tillfredsställande etablering långsiktigt ökar. Diskussionen från några år sedan om det irrelevanta och omoraliska i att lyfta fram volymer i invandringen utifrån kapacitet och humanitära mål, är plötsligt som bortblåst. Ändå anar man en kraftig underskattning av den växande bördan i kommunerna, vilket kan medföra ett allvarligt demografiskt hot, där många utan någon reell chans att etablera sig på arbetsmarknaden undergräver ekonomin och ökar ett kritiskt utanförskap.

Att regeringen tillsammans med flera gamla Allianspartier trots detta räknar med stor anhöriginvandring och t o m ytterligare vill underlätta denna och sänka kraven på försörjning är häpnadsväckande. Tvärtom borde man inse det ohållbara i en sådan politik och vidta kraftfulla åtgärder för att förhindra detta. Kommuner utan statsbidrag som inte klarar av mottagande och etablering kommer naturligtvis heller aldrig att vara i stånd till att fullfölja en ”humanitär” asylpolitik.

När man sedan talar om att en ”ny humanitär grund för uppehållstillstånd” i den parlamentariskt sammansatta kommitté som arbetar på förslag om framtidens migrationspolitik, kan man befara att regeringen inget har lärt. Är nuvarande politik inhuman? Vilka kriterier utgår man ifrån, för vem och hur? Även Liberalerna och Centern står bakom regeringspolitiken, men också Sverigedemokraterna har sagt sig vara för en ”human migrationspolitik”.

Synen bör här förändras radikalt till att betrakta global flyktinghjälp som en självklart humanitär insats, medan invandring ska vara ömsesidigt ekonomiskt främjande och bygga på arbetskraft med relevant kompetens för svensk arbetsmarknad. Tillfälligt skydd för nödställda måste helt enkelt skiljas ut från permanent migration till avlägsna länder, vilken primärt bör utgå från helt andra kriterier än asylskäl. Migrationen kan inte vara kravlös, skattesubventionerad och bidragsdriven, utan måste bygga på säker egen försörjning. De mer än hundrafalt högre kostnaderna för urskillningslöst mottagande av utomeuropeiska asylsökande och ekonomiska migranter i EU, som ofta saknar ID-handlingar eller giltiga skäl för uppehållstillstånd, är vare sig ekonomiskt eller moraliskt försvarbara när vi vet att många verkliga flyktingar ute i världen saknar förnödenheter, mediciner och fungerande skolgång för sina barn.

Kristdemokraterna har trots sin ”lagompolitik” inför valet till EU-parlamentet deklarerat att man precis som Socialdemokraterna vill se migrationsfrågor avgöras på EU-nivå. Idén om en gemensam asylpolitik med tvingande kvoter har varit dödfödd redan från början och saknar såväl folkligt stöd som praktisk realism. Inte ens asylsökarna själva vill till mer än ett fåtal länder och väljer aktivt bort de andra. Moderaterna som inte tror på denna politik var ändå själva under valrörelsen ifjol konstant oklara om vilka ”volymer” man ansåg rimliga för Sverige och lämnade väljarna i sticket.

Ska Sverige på toppen av 40 års misslyckad invandringspolitik med ökad segregation, parallellsamhällen, trångboddhet, växande hedersförtryck, klanstrukturer och kriminella nätverk i förorterna välkomna ännu fler utländska medborgare som ej är arbetskraftsinvandrare? Personer utan förmåga att tillfredsställande integreras ekonomiskt, socialt och kulturellt? Vad kommer det i så fall att leda till för välfärden, sammanhållningen, demokratin och rättssamhället? Det är ju resultatet av politiken som ska vara medmänskligt – inte bara tanken bakom utan någon analys och uppföljning av dess verkliga konsekvenser. Här står alla riksdagspartier fortfarande utan de genomtänkta svar som Medborgerlig Samling presenterat i sitt EU-manifest och sakpolitiska program.

 

Staffan Gunnarson

Kandidat till Europaparlamentet för Medborgerlig Samling