Det är barnen som ska inkluderas – inte islamismen

DEBATT. Ska alla barn vara välkomna att delta i idrott i skola och föreningar? Ja, självklart bör de vara det, alldeles oavsett etnisk bakgrund, tro eller livsåskådning. Innebär det att man också måste tillåta all sorts klädsel eller symboler med vilken religiös eller politisk innebörd som helst, i alla sammanhang? Nej, givetvis inte.

Frågan är aktuell i och med uttalanden av Simförbundets nyss avgångna ordförande Ulla Gustavsson, att hon inte tycker att det bör förekomma bilder på barn med slöja i idrottsreklam på grund av alla associationer som det kan ge, vilket medförde att hon tvingades att lämna sitt uppdrag.

De negativa reaktionerna på hennes uttalanden tyder på en mycket bekymmersam aningslöshet gentemot politisk islam med dess propaganda och strategi för makt och inflytande. Inom idrotten finns av goda skäl en målsättning om neutralitet vid utövande, som handlar om att människor ska kunna mötas och delta på samma arena på lika villkor. Politiska budskap från såväl tävlande som publik är i regel förbjudet. Att utmärka sig genom religiöst betingad klädsel just på idrottsbanan kan vara både segregerande, provocerande och inte sällan opraktiskt eller till och med en säkerhetsrisk.

Det finns ingen anledning att i onödan hindra ett barn i slöja från att delta i aktiviteter, även om medvetenheten om plaggets innebörd inte riktigt finns förrän man blivit vuxen. Däremot bör man vara försiktig, så att man inte exploaterar barn för politiska och religiösa syften, vilka dessutom högst påtagligt kan hämma deras utveckling. Slöja eller hijab går inte att betrakta som vilken klädsel som helst, eller jämförbar ens med ett nunnedok. Med kännedom om ambitionen i islamismen så är slöjan idag många gånger snarare en parallell till de uniformer som politiska rörelser ibland har hållit sig med för att demonstrera styrka och antal.

Eftersom de som strikt försvarar hederskultur och konservativa ideal knappast skulle släppa iväg sina egna döttrar på några idrottsaktiviteter, så är det inte dessa förtryckta tjejer man lockar till sig med ”inkluderande” bilder av slöjbeklädda barn. I marknadsföring blir det snarare en signal om ytterligare framgång för islamismen, som tar varje chans i Europa att flytta fram sina positioner på olika plan: slöja i skolor och på arbetsplatser, könsseparata badtider, handskakningsfall, sharialagar inom arvs- och familjerätt, studera på lärosäten iförd niqab (ansiktstäckande slöja). Allt detta innebär avsteg från sedan länge väl inarbetade sekulära principer, likabehandling och jämställdhet, till förmån för extrema politiska religiösa idéer.

Att i kampanjer för inkludering bekräfta den negativa särbehandling av flickor som föreskrivs inom den islamistiska rörelsen, är ett svek mot alla som tvingas att bära slöja. Det sociala och moraliska tryck som den religiösa polisen, islamisterna och de antivästliga attityderna lägger på många som skulle vilja slippa leva efter muslimska regler är inte obetydligt. Lever man i samma område, går i samma skolor eller deltar i samma aktiviteter behöver man en frizon snarare än att mötas av fler sedlighetssignaler och islamism vart man än vänder sig.

I ungdomsidrott är det av särskild vikt att förhindra medverkan till könsdiskriminering och acceptans av tanken att flickor inte skulle kunna delta på samma sätt som pojkar. Ingen inskränkning av den enskildes religionsfrihet sker bara för att man väljer att inte illustrera ungdomsidrott med barn i hijab. Tvärtom är en sådan policy klok för att skydda flickor från uppfattningen att kravet att alltid täcka hud och hår skulle vara oproblematiskt.

Gränsen gällande klädsel och symboler kommer alltid att gå någonstans. Nunnedräkt eller burka är inte tillåtna i sommarens fotbolls-VM i Frankrike, men dessa regler innebär inte något brott mot de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten. Det är frivilligt att delta.

Hur flexibel traditionen med slöja för övrigt är inom islam visar det faktum att man under decennierna före den iranska revolutionen och den efterföljande vågen av fundamentalism i den övriga muslimska världen knappt alls kunde se några kvinnor i slöja. I storstäderna bar inte ens imamens hustru och döttrar slöjor. Att detta skulle vara ett oavvisligt religiöst krav är nonsens. Det omhuldas bara av de mest ortodoxa och av de moderna företrädarna för politisk islam. Mer liberala och sekulariserade muslimer bär inte slöja.

Uppfattningen att ens tro gör det nödvändigt att bära slöja utgår från en tolkning av religionen, men det är fullt möjlig att som muslim göra en annan bedömning, vilket många också gör. En målvakt i det svenska F19-landslaget konverterade härom året till islam, men hon bär för den skull inget religiöst plagg när hon står i målet. Individen har också ett ansvar och ett val. Idén att någons religiösa tro måste ha rätt att manifesteras i varje sammanhang, även i neutrala och sekulära sådana, är orimlig. De flesta troende såväl som icke-troende känner inte detta tvång att alltid offentligt skylta med sin privata livsåskådning, bland annat av hänsyn till sin omgivning.

Samhället behöver inte bekräfta den allra mest konservativa synen, utan kan naturligtvis anse att det är individen som bör anpassa sig och kan även ge stöd till flickor att kunna avstå från att bära slöja vid sitt idrottsutövande för ökad frihet, hellre än att bidra till normalisering av könsåtskillnad.

Vår åsikt är att framför allt bör inte myndigheter, skolor eller religiöst och politiskt obunden ungdomsverksamhet med offentliga bidrag okritiskt marknadsföra kläder och symboler så intimt förknippade med antidemokratiska idéer, kvinnoförtryck och hederskultur. Eftergiftspolitik har aldrig fungerat mot auktoritära rörelser och kommer framgent inte heller att göra det.

Isabelle Eriksson,

f.d elitidrottare, medlem i Medborgerlig Samling

 

Staffan Gunnarson,

talesperson i EU-frågor för Medborgerlig Samling

 

MED tycker
Medborgerlig Samling menar att religiös och kulturell extremism som t ex hederskultur är det största hindret för integration, varför vi ser det som nödvändigt att ge invandrade barn en neutral, sekulär kontext i sin vardag.
För att stärka integrationen hos barn och unga föreslår MED stöd till aktiviteter som särskilt främjar flickor och unga kvinnor att ta del av samhällslivet på ett fritt och självständigt sätt, t ex genom idrottsrörelsen och folkhögskolor, där man även kan få värdefulla chanser att släppa banden till hemmet för en friare och mer oberoende tillvaro.