EU förstör internet – hur då?

Det handlar om ett EU-direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsrätt på den digitala inre marknaden (2016/0280(COD)) som är en efterlängtad uppdatering av reglerna om upphovsrätt på den digitala marknaden.  EU-kommissionen förelade Europaparlamentet ett direktivförslag redan i september 2016. Efter det har det varit olika turer fram och tillbaka i Europaparlamentet och i ministerrådet. Processen fastnade ett kort tag i ministerrådet när artikel 13 röstades ner. Efter att Tyskland och Frankrike kommit överens om ett nytt förslag ser det nu ut som om processen kan fortsätta enligt tidtabell och att direktivet sannolikt kommer att tas upp igen i Europaparlamentet under mars eller april för en slutlig omröstning.

Upphovsrättsinnehavaren har ett legitimt krav av att få sin upphovsrätt skyddad och erhålla ersättning när dennes verk på något sätt sprids. Svårigheten ligger i avvägningen mellan upphovsrättsinnehavarens legitima rätt, rätten till yttrandefrihet på nätet och rätten till personlig integritet på nätet. Vid en sådan avvägning bör yttrandefriheten väga mycket tungt och det är i denna del EU:s lagstiftningsprocess kapitalt har misslyckats. Detta är förvisso inte första gången. I april 2014 slog EU-domstolen fast att EU:s datalagringsdirektiv inte är förenligt med de grundläggande fri- och rättigheterna utan utgjorde ett allvarligt intrång i privatlivet.

Problemet ligger i allt väsentligt i artiklarna 11 och 13, men även i att artikel 12a är alltför ingripande. Motståndet utanför parlamentet har varit kompakt och kritiken har kommit från alla håll. Såväl den akademiska världen, författare, företag som grupper som representerar upphovsrättsinnehavare  har uttryckt stark kritik. Till dags dato har ett upprop mot artikel 13 fått över 4,7 miljoner underskrifter. Så här långt verkar allt motstånd  ha varit förgäves. Uppropet anklagas av lagstiftarna för att vara arrangerat av bland annat Youtube och man menar att det inte finns något folkligt motstånd.

Vad är problemet?

Följderna av direktivet kommer med all sannolikhet att bli vittgående på ett flertal områden såsom att EU:s internetsektor riskerar att hamna på efterkälken, att EU:s legitimitet urholkas och att förtroendet för samarbetet sjunker. Nedan behandlas de mer direkta följderna av det föreslagna direktivet.

Artikel 11, den s.k. länkskatten, innebär att sajter som samlar nyheter och förhandsvisar en bild och/eller citerar en rubrik eller text med länkning, s.k. snippets, ska teckna en licens så att citerade medier ska få sin ersättning. Om exempelvis Upday eller Google News vill kunna visa en bild eller rubrik från en artikel i någon morgontidning så ska de teckna en licens. Som det senaste förslaget ser ut skulle det till och med vara olagligt om rubriken endast citeras i en url-länk. I stort sett alla kommersiella sajter som länkar på angivet sätt omfattas av artikel 11. Om en användare laddar upp en länk så är det sajten som blir ansvarig, inte den som laddar upp.

Lagstiftningen får ett antal direkta följder. Om användaren inte kan få en omedelbar bild av vad länken leder till så uppstår en informationsbrist, det blir omständligare och svårare att sortera i det flöde av information som finns.  Alla kommersiella sajter – stora som små och sannolikt även bloggare som tjänar pengar på reklam – måste teckna licens vilket kommer att leda till att färre sajter kommer att länka och att informationsflödet minskar för alla. Naturligtvis innebär det också att färre hittar till olika medier och därmed minskar även trafikflödet till dessa sajter. Det värsta är att idén redan har prövats i Tyskland och Spanien med mycket dåligt resultat. Google News genererade mycket trafik till medierna men när Google slutade länka tappade dessa aktörer stora trafikmängder och läsare. En annan aspekt är att mindre nyhetssajter med liten direkttrafik som lever på att generera nyhetsvärde och därför länkas från Google News nu riskerar att slås ut.

Det blir svårare för mer etablerade skribenter eller bloggare att utifrån en företeelse eller händelse som beskrivs i en artikel problematisera eller peka på missförhållanden utan att kunna länka till den text som är föremål för polemiken. Det blir också avsevärt svårare att bemöta och påtala felaktigheter eller redogöra för en motsatt ståndpunkt till en artikel med stor spridning när det inte är tillåtet att länka till den. Pluralismen riskerar att gå förlorad och stora mediehus kan komma att dominera marknaden och nyhetsutbudets utformning än mer. Detta är ett demokratiskt problem.

Det är svårt att direkt peka ut någon klar vinnare även om stora mediekoncerner hoppas att detta ska generera intäkter då exempelvis Google måste betala ersättning för rätten att länka snippets. Exemplet Spanien indikerar att det inte är helt självklart att det blir så.

Artikel 12a är väldigt vidsträckt inom ett begränsat område, nämligen ”sportevenemang”. Det finns egentligen ingen begränsning utan den som anordnar ett sportevenemang äger alla rättigheterna till det som sker på läktaren och på plan. Du har inte rätt att filma eller fotografera och lägga upp på sociala medier, inte ens från ditt barns hockeymatch. Det verkar som om detta kom med vid omröstningen i parlamentet mer eller mindre av misstag och det verkar som om artikeln är på väg att strykas. Men som vi alla vet: ingenting är klart förrän det är klart.

Vinnaren är upphovsrättshavaren som inte sällan betalat mycket pengar för rättigheterna att sända olika sportevenemang. I och med denna lagstiftning blir det lättare att förhindra att enskilda individer sprider film och foto från sådana evenemang.

Artikel 13, kallas populärt för internetfilter. Det är tänkt att förhindra att upphovsrättsskyddat material inte publiceras utan tillstånd på olika sajter. Det är sajtägaren som blir ansvarig för vad användaren laddar upp. Det tvingar sajtägaren att skanna materialet för att kontrollera om det innehåller något som är upphovsrättsskyddat samt om uppladdaren i så fall har licens för innehållet.

Problemen med lagförslaget är många. Det allvarligaste är hotet mot yttrandefriheten. Det blir ett ”filter” som bland annat ska klara av att skilja satir och parodi som får innehålla upphovsrättsskyddat material från sådant som inte får det. Hur blir det med hemmavideo som innehåller musik eller bilder i bakgrunden? Vi kan kallt utgå från att med det ansvar som följer av det föreslagna direktivet kommer vid tveksamheter materialet inte att publiceras utan fastnar i filtret. Här ligger memes, dvs lånade bilder med satiriskt budskap, pyrt till.

Upphovsrätten till en text eller bild uppstår i samma ögonblick som den produceras. Det kommer att bli svårt även för den som vill att den text eller bild som denne har upphovsrätt till ska spridas fritt. Hur ska maskineriet kunna känna av detta?

Kostnaden för att upprätthålla ett fungerande filter, om detta överhuvudtaget är möjligt, blir enorm vilket kommer att slå ut mindre sajter. Det finns undantag för mindre företag i direktivet men det är ytterst få som kommer att omfattas av detta. Principiellt är det problematiskt att privata företag dels ska avgöra om något är potentiellt kriminellt och dels ska ha skyldighet att stoppa detta innan ett brott begåtts. Förhandscensur utgör en allvarlig integritetskränkning.

Youtube har meddelat att en möjlig konsekvens av lagstiftningen är att sajten inte blir tillgänglig inom EU. Detta huvudsakligen på grund av de svårigheter som finns för att nå upp till lagens krav, något som även kommer att drabba andra sajter som frodas genom användargenererat material: Facebook, WordPress, LinkedIn m.fl.

Förhoppningen hos förespråkarna av EU-artiklarna är att upphovsrättshavare ska bli vinnare genom att deras verk inte sprids utan att de får någon ersättning. Förlorarna är desto fler. Just nu ser det ut som om EU kommer att offra yttrandefriheten på nätet på upphovsrättens altare.

 

Fredrik Sander

Toppkandidat för Medborgerlig Samling i EU-valet