Flykten från ansvar belyser behovet av en svensk perestrojka

Regeringsbildningen börjar likna en dokusåpa. Nu verkar det som att tomten kommer att komma med julklappar innan politikerna kommer att komma med en ny regeringsförklaring. Allt det sker trots att mandatfördelningen var väntad i flera opinionsundersökningar innan valet, trots att politikerna hade i alla fall ett år på sig att förbereda sig för den spelplan de fick.

Vem som än får makten fram till 2022 kommer att få hantera en mycket tuff situation. Det kan bli en olycklig kombination av offentlig bankrutt och massarbetslöshet, samtidigt som den politiska handlingsförlamningen lamslår den offentliga förvaltningen allt mer.

Även om det är få som önskar sig en revolution för sakens egen skull, så bör det ändå vara uppenbart att de flesta stödjer dagens demokratiska system främst av instrumentella skäl. Fram tills decemberöverenskommelsen 2014 hade systemet en legitimitet hos flertalet av befolkningen. Det fungerade ganska bra för de flesta och för de som hade lärt sig att demokrati är synonymt med ett bra samhälle uppstod ingen allvarlig kognitiv dissonans.

Nu är det annorlunda. Det demokratiska samhället som vi har idag gör en del misslyckade försök att dölja det ökande sexuella våldet, ett allt större utanförskap och en växande fattigdom. De som trots allt vill leva i ett samhälle med trygghet och välstånd kan – om dagens trend fortsätter – mycket väl lockas till att stödja både revolutionära och antidemokratiska tendenser. Revolutionära för att de ser att dagens system är både otillräckligt och oförmöget till självsanering och antidemokratiska därför att det varken finns en aktiv eller passiv majoritet som stödjer den styrande makten. Om makten inte kan ligga hos en vald majoritet, varför då inte arbeta för att den egna gruppens agenda styr istället för någon annan liten minoritet?

Det är förståeligt att det finns politiker som prioriterar sitt eget välstånd och varumärke över att fatta impopulära beslut som de kommer att stå till svars för. Deras karriär har byggt på lojalitet till byråkratiska partier som har nära band till den stat som finansierar deras existens; många av dem har aldrig haft ett vanligt jobb.

Den situation som vi nu befinner oss i har vissa likheter med den svenska frihetstiden. Då saknades en regering som stod till svars. Landet styrdes av ett rådsregemente. Ingen tog ansvar men särintressen berikade sig och ägnade sig åt kortsiktigt röstfiske. Som en följd stagnerade landets ekonomi i en utdragen process av korruption och försämring. Det slutade med att kung Gustav III genomförde en revolution tillsammans med en rad militärer och ersatte det ansvarslösa kollektivet av politiker med en regering som stod under kungens ansvar.

Även om jag själv inte ser något egenvärde i att stödja antidemokratiska tendenser så ser jag i alla fall behovet av en slags revolution. De flesta revolutioner har gått ganska fredligt till. Det är först när fel makthavare konsoliderar sig efter en revolution som det brukar bli riktigt obehagligt. Jag önskar  därför att vi kan sanera Sveriges sjuka institutioner genom en sammetsrevolution.

Framför allt är det nödvändigt att beröva de politiska partierna deras piskor. Därför bör alla politiska kandidater konkurrera med varandra på lika villkor. Personvalet bör förstärkas genom att kandidatrangordningen tas bort. Istället ska varje kandidat vara valbar på lika villkor. Röster på enbart ett politiskt parti ska räknas som ogiltiga röster. Så skulle vi få ett mycket tydligare mandat med personligt ansvar mot folket istället för mot ledarna i den nuvarande nomenklaturan.

Politiker som inte tillhör ett parti ska också kunna ställa upp i valen som oberoende kandidater. En sådan ordning gör att en liten klick partiledare inte kan kidnappa hela parlamentet. Personer kan då kandidera på grundval av vad de vill åstadkomma. Det minimerar negativa låsningar kring vilka de inte vill samarbeta med. Ett sådant system skulle gynna de kandidater som vill ha samarbete och det skulle missgynna kandidater som vill agera som politiska primadonnor. Väljarna kan då också rösta på kandidater beroende på vilka partier de vill samarbeta med. De flesta väljare föredrar nog kandidater som vill samarbeta med några andra än dem som inte vill samarbeta med någon. Framför allt Annie Lööf och Jan Björklund skulle troligen försvagas till förmån för kandidater inom sina partier som vill stödja en borgerlig regering. Det skulle rita om kartan för vår riksdag och förhoppningsvis underlätta mer stabila och handlingskraftiga regeringar.

Talmannen har utan framgång försökt få fram en ny regering. Det är inte rimligt att Sverige långsiktigt ska ha en övergångsregering. En sådan måste antingen undvika att fatta kontroversiella beslut – vilket inte håller i längden – eller så måste den börja agera i strid mot det och fatta sådana beslut utan att det finns någon legitimitet för dessa. Vi står inför en lågkonjunktur. Redan idag ser vi hur den sittande S-regeringen lånar av nästa års budget för att finansiera årets kostnader. Den typen av ansvarslöst ekonomiskt beteende kan inte accepteras, i synnerhet inte när vi är på väg in i en lågkonjunktur som kan bli något mellan 90-talskrisen och 30-talskrisen.

Åtgärder för att rädda Sverige från ansvarslöshet är följande:

Stärk personvalet genom att alla kandidater måste få personkryss för att få mandat

Tillåt partilösa kandidater att ställa upp i allmänna val

Avskaffa partistödet

Utlys nyval omgående

Låt de nya valreglerna gälla omedelbart

 

Leo Sundberg

medlem i Medborgerlig Samling

 

 

 

MED tycker
Medborgerlig Samling anser att det personliga mandatet och det personliga ansvarsutkrävandet är helt grundläggande för ett fungerande folkstyre. Styret av Sverige präglas i dag av ”u.p.a.” – Utan Personligt Ansvar. MED anser därför att riksdagen kan minskas med i vart fall 100 ledamöter till 249 ledamöter, att valkretsarna ska bli fler och mindre i framförallt de tätbefolkade regionerna, där valkretsarna i dag är alltför stora, och att procentspärren för när personkryss har betydelse ska tas bort. Detta skulle stärka det personliga mandatet genom att öka vetskapen om vilka som är ens riksdagsledamöter från den egna valkretsen.
Vidare vill MED avskaffa partistödet, som leder till att partierna blir bidragsberoende kampanjorganisationer vilka inte längre behöver sina medlemmars engagemang och stöd.
MED vill även att Sverige ska ha en författningsdomstol. En författningsdomstol skulle exempelvis efter klagomål kunna handlägga och döma i frågan huruvida regeringsbildningsprocessen handläggs grundlagsenligt och tillräckligt skyndsamt av riksdagens talman.