Varför behöver ett land ett fungerande system för underrättelse- och säkerhetstjänst? Varför skulle någon politiker vilja lägga pengar på dessa slutna organisationer där i princip inget av verksamheten kan offentliggöras för att knipa politiska poäng? I synnerhet i ett land som Sverige där utrikes- och försvarspolitik knappast har kittlat allmänhetens intresse.
Underrättelser om andra staters intentioner som inte kan fås via diplomatiska kanaler är givetvis vitala för alla nationer med en ambition att slå vakt om sin egen säkerhet. För mindre än 30 år sedan så övervakades Sovjetunionens flottrörelser dygnet runt av den svenska marinen för att säkerställa att det kalla kriget inte skulle förvandlas till ett varmare dito. Analytiker försökte sig på att sia om den interna utvecklingen i det slutna Östblocket. Allt för att ge ett så gott beslutsunderlag som möjligt till sittande regering i utformandet av utrikes- och försvarspolitiken.
Sedan dess  har Sverige sannolikt blivit världsledande inom området att ignorera underrättelser som går emot de Regeringskansliets positioner. En av Putins första åtgärder som ny president var att sjösätta en militärreform. Syftet var att göra de hoprostade resterna av den sovjetiska krismakten till något användbart för hans utrikespolitiska planer. Armén skulle bli smalare och vassare genom personalnedskärningar och satsning på utrustning.
2004 beställdes 40 nya jagare till Rysslands Östersjöflotta som med tiden skulle kompletteras med landsstigningsfartyg för snabba trupptransporter i Östersjön. Upprustningen accelererade. Efter invasionen av Georgien 2008 konstaterade Ryssland att segern vanns med numerär snarare än kvalitet. De misstagen hade dock korrigerats när ryska specialförband besatte Krim och kriget i östra Ukraina kom igång på allvar.
De svenska svaren på utvecklingen i Ryssland har uteblivit. Efter den närmast totala slakten av militära förband som genomfördes år 2000 fortsatte den socialdemokratiska regeringen glatt med ytterligare nedläggningar fyra år senare efter uppgörelser med Vänsterpartiet. De få oroliga röster som då höjdes tystades: Sverige hade minsann tio års förvarningstid om säkerhetsläget skulle förändras. Tyvärr brast insikten i försvarsfrågor även hos den svenska journalistkåren. Ingen tycktes inse de absurda i att Sverige skulle ha ett sådant handlingsutrymme som inte har förunnats någon annan stat tidigare i mänsklighetens historia. Nödvändiga motfrågor kom därför aldrig att ställas.
 I akademiska kretsar var det väldigt tydligt redan 2004 i vilken riktning Ryssland gick under Putin: Militären rustades upp och demokratin dog. Allt ovan nämnt var offentliga uppgifter redan då. Man kan inte skylla på informationsläget.
I samband med Rysslands invasion av Georgien 2008 blidkade regeringen de oroliga med att ett tiotal stridsvagnar skulle ställas i förråd på det numera totalt avmilitariserade Gotland. Situationen var återigen bisarr för den insatte men avvecklingen av försvaret fortsatte under Alliansregeringen. Reinfeldt hävdade så sent som januari 2013 att det inte fanns något militärt hot mot Sverige. För säkerhets skull följde han upp med att understryka att försvaret av Sverige är ett särintresse. Ett år senare invaderades Ukraina med slutresultatet att landet förlorade Krim till Ryssland för sannolikt evig tid.
Senare samma år genomfördes en undervattenskränkning av inre svenskt territorialvatten, en av väldigt få bekräftade undervattenskränkningar sedan början av 1980-talet. Liberalerna var först ut att försöka  rädda ansiktet. De skyllde på ett ”försämrat omvärldsläge”, trots att händelserna i vår närhet endast var ett kvitto på en utveckling som påbörjades nästan 15 år tidigare inför öppen ridå. Det här med tio års förvarning tycktes nu vara glömt. Man vägrade dessutom delta i den försvarsuppgörelse som ingicks av övriga partier med löften om ”satsningar” på försvaret. I realiteten innebar uppgörelsen endast att underfinansieringen av försvaret bromsades en aning men sifforna var fortfarande på minus.
Försvarsmakten har i dag inte ens pengar nog för att uppnå det omtalade ”enveckasförsvaret”. Inga som helst åtgärder har genomförts som stärker förmåga av svenskt försvar trots att timmen är sen. Medborgerlig Samlings analys rörande försvaret av Sverige är både enkel och självklar. Ett försvar måste utformas efter den tänkte motståndarens kapacitet snarare än efter dennes upplevda intention, som kan svänga över en natt.
Underrättelsefunktionerna ska stärkas och garantera att politiska och militära chefer vet att fördela resurser på ett ändamålsenligt sätt. Vi måste veta vad som pågår längst våra kuster vid varje given tidpunkt, för den enda chansen vi har att uppnå den avskräckande effekt som behövs är att vi varnas innan en tänkt fiende har hunnit formera sina egna styrkor för stridshandlingar.
Försvarets anslag ska höjas till 2,5 % från dagens 0, 9 % med syftet att skapa en tröskeleffekt som faktiskt kan avskräcka en angripare. Försvaret ska bemannas med både värnpliktiga och yrkessoldater som väljer att stanna i yrket. Sveriges invånare förtjänar att sova lugnt om natten i vetskapen om att det finns tillräckligt med män och kvinnor som är beredda att uppfylla Torbjörn Fälldins bevingade ord – ”Håll gränsen”.

 

Kai Rämö,
Försvarspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

 

 

 

Mons Krabbe,
Utrikespolitisk talesperson Medborgerlig Samling

2 reaktioner till “Underrättelsetjänst och försvarshaveri”

  2. MED är definitivt på frågan om urholkningen av det svenska försvaret. Det försvarspolitiska programmet ger en fingervisning om i vilken riktning man bör gå om man vill höja den svenska förmågan. En fråga som inte kommer upp i inlägget är den om försvarets minskade köpkraft (vilket kanske är ett eget inlägg). FOI har gjort en utmärkt studie som visar hur försvaret inte kompenserats för de helt naturliga prisökningar som skett. Därför är det bra att MED inte nöjer sig med ett höjt anslag (enligt debattörerna ca 115 miljarder) utan även vill lösa ut beredskapskrediten för att på så vis snabbare täppa igen det ekonomiska durkslag som försvaret är idag.
    Sedan 1999 har försvaret gått miste om ca 170 miljarder i minskad köpkraft och det är en av de största anledningarna till att det ser ut som det gör idag. Därför är det också angeläget att MED får gehör för sin politik så snabbt som möjligt. Ju längre man väntar desto dyrare blir återhämtningen.

    Klicka för att komma åt pdf

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar