MED står upp för akademiska rättigheter och värden

Academic Rights Watch (ARW) har utsett MED:s Universitets och Högskolepolitiska program (UoH) till det bästa i genren. Vi är glada och smickrade över detta erkännande av en viktig organisation som granskar och håller lärosätena ansvariga när de glömmer bort de värden och principer på vilka deras tusenåriga institution vilar. Sådana fall är oroväckande talrika idag och inbegriper inte bara det som är klandervärt utan även det som är olagligt. Allt från hämmad yttrandefrihet hos forskare till regelvidriga tillsättningar av tjänster och diskriminering. Alltför få inser idag att universiteten idag förbrukar förtroende betydligt snabbare än de genererar det.

En viktig dimension av denna utveckling är att akademiska värden alltmer underordnas en uppsjö andra värden. MED ser detta som en konsekvens av politisk instrumentalisering, där allehanda institutioner rekryteras som verktyg för att uppnå politiska mål. Förutom universiteten brukar till exempel museer nämnas, men egentligen ser de flesta myndigheter sina kärnuppgifter hamna i skuggan. Dessa nya målsättningar blir styrande – det som oundvikligen hamnar i förgrunden – som till exempel jämställdhet, hållbarhet och olika former av rättvisa. Kort sagt: allt skall underordnas ett övergripande projekt som vi kan kalla att ”rädda världen”. Stora grandiosa frågor som spänner över i princip alla fält och områden och som suger upp väldigt mycket engagemang. FN:s 17 Globala mål ger en utmärkt överblick över vad jag menar.

Poängen är inte alls att dessa målsättningar skulle vara oviktiga. För att förstå vad som är fel med denna utveckling måste vi i stället fundera på vilka funktioner de mer traditionella akademiska värdena – som fokuserar på kunskapen – fyller för samhället. Vi måste även fundera på hur dessa funktioner förhåller sig till politiska målsättningar – av till exempel rädda-världen-karaktär, men som mer allmänt har att göra med samhällets förmåga att hitta, fånga upp, analysera och lösa problem eller greppa möjligheter.

MED anser att universitetens och högskolornas kärnverksamhet är att förvalta och utveckla mänsklighetens samlade kunskap samt att sprida denna till befolkningen. En viktig funktion hos universitetet är att förse samhället med medborgare som klarar av att vidmakthålla demokratin genom att uppbära en allmän problemlösningsförmåga. Medborgare med ett spektrum av specialiseringar, åsikter och erfarenheter som kan delta i debatten, finna nya näringar, och i allmänhet skapa och träda in i samhällets alla roller.

I den rollen ger universitetet medborgaren verktygen att själva delta i processen att hitta problem, möjligheter och lösningar när de dyker upp. Visdomen i detta ligger i att man räddar världen – och därtill allt möjligt annat på betydligt mindre grandiosa skalor – på ett betydligt mer generiskt och högst indirekt sätt, som inte låser in sig vid några särskilda och från början identifierade problem.

Eftersom varken medborgare eller statens olika aktörer själva kan utvärdera forskningsresultat (om forskaren är värd sitt salt) är de hänvisade till att ta forskningen på dess ord. Frågor som annars hade varit politiska och föremål för en demokratisk process tas sålunda från det politiska bordet – allt annat hade varit omöjligt i ett så komplext samhälle som det vi lever i idag. Allt detta vilar tungt på förtroende och det blir därmed absolut nödvändigt att den interna processen med vilken kunskap framställs och förmedlas är rigorös. Den professionelle forskaren har därför, förutom rollen att utveckla ny kunskap, även rollen att granska och hitta blottor hos andra forskare. Forskare skall angripa andra forskare och göra motstånd när de själva angrips, och i denna strid kan vi förvänta oss att hitta ärliga försök till vad vi kallar sanningen om saker och ting.

Men om universitetets funktion plötsligen inte är detta utan att ”rädda världen” i en mycket mer direkt bemärkelse, där problemen redan är identifierade, och där studenters och forskares fokus tvingas in i förbestämda fack… vad händer då med kritiken? Vem skall då hitta och bryta i sprickorna i dessa fokusområdens fundament? Vad med de system av kunskap som byggs inom dem? Vad händer med den rigorösa processen som är så viktig för att medborgaren skall ha anledning att tro på det som produceras – och vara villig att avsätta skattepengar för att verksamheten skall fortgå?

Men dessa ”viktiga frågor” handlar också om universitetens egen organisation och kultur på ett högst direkt sätt. ARW ägnar sig här åt oerhört viktigt arbete. När människor inte beter sig som identitetspolitikens förespråkare önskar blir man otålig och vill forcera fram förändringar, till exempel genom kvotering. Universiteten själva har visat sig vara svaga och har låtit sig påverkas. Där behöver de hjälp på traven genom att granskas och i värsta fall även anmälas och fällas. Det är denna viktiga funktion som ARW fyller.

MED kämpar för en akademi där det är meriter som gör skillnaden och där du inte gynnas eller motarbetas för att du är av fel eller rätt ”sort”. Kunskapens förvaltning, utvecklande och utlärande skall vara i centrum och den mångfald som kunskapen frodas i är en av åsikter, metoder och idéer – en mångfald som inte kan ersättas med en mångfald av utseenden. Så löser universitetet bäst problem, hittar möjligheter samt bidrar till ett jämställt och fritt samhälle. Vi ser i dagarna hur MED:s unika ställningstagande mot identitetspolitiken, i samband med Stockholm Prides beslut att inte låta MED delta, genererar ursinniga och indignerade reaktioner. Men kejsaren är naken och MED pekar på honom.

Universitetsvärlden är global och jag vill som avslutning även peka på två internationella företeelser som är mycket hoppfulla från ett MED-perspektiv.

Den första är organisationen Heterodox Academy, som delar MED:s motstånd mot den identitetspolitiska förståelsen av mångfald som ”olika utseende men lika åsikter.” Som en av relativt få medlemmar utanför USA vill jag uppmana dig som arbetar på universitet och högskola att ansöka om medlemskap! Mångfalden av grundläggande olika ideologiska åskådningar på universiteten idag är väldigt bristfällig och det är ett akut hot mot såväl kvalitet som legitimitet. Alla relevanta frågor ställs inte och med en förhärskande ideologisk inriktning – vanligen åt det vänstra hållet – krävs inte ens någon medveten vridning av forskningen eftersom frågor som framträder från andra ideologiska vinklar helt enkelt aldrig uppstår, och bedöms vara lågt prioriterade om de presenteras.

En stor samlande motkraft till den postmoderna identitetspolitikens frammarsch inom den akademiska världen är givetvis den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson. Hans principiella motstånd mot hur den kontroversiella kanadensiska Bill C-16 i praktiken kriminaliserar underlåtenhet att referera till personer med de pronomen de själva önskar, blev som pojken som konstaterar att kejsaren är naken. Peterson är en sansad, resonerande, nyfiken men också knivskarp röst – vilket är helt i MED:s stil. Han ligger till höger politiskt men respekteras över det politiska spektrumet av alla som värdesätter seriositet även hos meningsmotståndare. Peterson visar att man kan och måste ta strid för akademin. Det är inte vänsteridentitärerna som äger vetenskap och humaniora. Djup, resonemang och eftertanke är inte postmodernistens vän utan dess värsta fiende.

 

Claes Andersson

Suppleant i Medborgerlig Samling distrikt Västs styrelse

Talesperson för Högskola och Forskning

 

Foto: Anpassad från Ann-Sofie Cullhed/Wikimedia Commons.