Dags att lära av historien – vad är det som går snett åt vänster?

DEBATT. Första maj trängs vänsterns hela trassliga släktträd på gator och torg. Från högersossar till fackföreningar, radikalfeminister, anarkister, kommunister och syndikalister. Budskapen sträcker sig från alldagliga krav på bättre villkor för anställda till stöd för maktfullkomliga diktaturer via krav på patriarkatets omedelbara krossande. Men var går egentligen gränserna åt vänster? Var i floran av doktriner och dess yttringar finns orsakerna till det blodiga spår som arbetarrörelsen – mycket väldokumenterat – har lämnat genom den moderna historien? Utan ett svar på den frågan kan tiotals miljoner dödsoffer och outsägligt förtryckta människor inte hedras ens på det minimala sättet: att det får leda till lärdom.

Jordan Peterson resonerade nyligen kring denna fråga (se även Realiaposten 23/4). Varför – trots de likartade blodspåren – är den nazistiska ondskan så mycket mer påtaglig och absolut än den kommunistiska? Hans slutsats handlar om historiska gränsdragningar mot idéer som förpassas till historiens skräphög. Högerut har gränsen sedan länge gått vid doktriner om rasmässig över- och underordning. Men åt vänster?

Jag vill mena att svårigheten att dra gränser vänsterut är en grundläggande orsak till växande problem i vårt samhälle idag. Inte minst den eskalerande polariseringen. Utan gränser saknar vi spjärn mot extrema idéer. Människor som alls inte är extremister accepterar och sprider extrema idéer baserat på en ytlig analys av vad de syftar till (jämlikhet, rättvisa etc.) och vilka konsekvenser de kan tänkas ha (mer av dessa värden).

En ny sorts vänster

Den ”nya vänstern” eller ”identitetsvänstern” skiljer sig i strategi snarare än målsättning från den numera rätt sällsynta vänster som förespråkar väpnad revolution. Om något så är utopin än mer utopisk idag. Det är inte bara ett klasslöst samhälle man ser framför sig utan ett samhälle där vi är jämlika på alla sätt – där vi må vara olika, men där olikheterna saknar konsekvenser, och där vi inte har några som helst förutfattade meningar om varandra. Klasskampen är helt i bakgrunden. Istället är det en ständigt växande (intersektionell) flora av grupper som skall avgränsas, sorteras, analyseras och särbehandlas. Ett upplyst avantgarde av akademiker, studenter, aktivister och politiker bestämmer vilka dessa grupper är, vilka som företräder dem, hur de förhåller sig sinsemellan, och vilka frågor som är viktiga.

Målet är alltjämt detsamma. Även det vi känner som demokrati ser de som en alltigenom ondskefull kapitalistisk världsordning präglad av imperialism, rasism, sexism och så vidare. Denna världsordning skall undermineras och vi skall därmed närma oss utopin. För det är som ett närmande av ett outtalat himmelrike strategin säljs in i bredare folklager. ”Visst! Det kanske är utopiskt! Men det skadar inte att röra sig i den riktningen!” Men så fungerar det naturligtvis inte. Det goda livet vi har idag – vår frihet, trygghet, vårt välstånd – vilar på just de strukturer och normer man söker att underminera. Det är sant att de också upprätthåller ett mått av ojämlikhet, ofrihet och risk. Det är också sant att de genererar kumulativa problem, inte minst med avseende på hållbarhet i bred bemärkelse. Men så är det i verkligheten – verkligheten drar alltid det kortaste strået mot utopin. Alternativet är inte ett samhälle utan nedsidor utan ett samhälle utan uppsidor.

Är det jag eller tåget som åker?

En central del av denna kamp har varit en överflygling av såväl högern som socialdemokratin som har lyckats alldeles förträffligt. Man har flyttat den högra gränsen för det acceptabla genom att utvidga och fördjupa begreppet rasism. Samtidigt har rasismen införlivats i det identitetspolitiska maktanalytiska systemet. Förflyttningen marknadsförs därmed som en kunskapsutveckling. Man har forskat om rasism och förtryck, heter det. Vi har lärt oss om gränsen åt höger. Ideologi blir obligatorisk kunskap och sprids direkt från institutioner som vi har lärt oss att respektera inom den så förhatliga borgerliga staten. Man tar spjärn mot precis det man har för avsikt att störta. Det är detta som orsakar vår tids accelererande polarisering.

Så gränsen åt höger går alltjämt vid ”rasism” – men termen betyder idag någonting helt annat än för bara trettio år sedan. Den har utvidgats med ett växande utbud av olika former av verkliga och påstådda former av förtryck. Först stod några tusen nynazister på fel sida gränsen – numera står mer eller mindre halva befolkningen där.

Förvirringen och misstänksamheten växer därmed på alla sidor. Har verkligen stora delar av befolkningen förvandlats till ondskefulla hatande troll? Till högerextremister? Vem är högerextrem? Är jag högerextrem? Hur gick det här till? Kalla vindar och mörkerkrafter! Kärlek mot hat! Gott mot ont! Handhjärtan! Hela samhällsdebatten kollapsar bokstavligen till nivån av barnsagor. Samtidigt har allmänhetens åsikter inte förändrats på något dramatiskt sätt – och om de har det så är det rakt inte i rasistisk, sexistisk eller någon annan intolerant riktning.

Men när gränsen började flytta på sig så reagerade olika delar av samhället på olika sätt. Att sätta ned foten var ytterligt svårt på grund av avsaknaden av en motsvarande gränsdragning på andra sidan. Istället för det starka kvalitativa ifrågasättande som är möjligt åt höger (skadlig doktrin?) var endast ett svagt kvantitativt ifrågasättande möjligt (för mycket av en bra doktrin?). Ett sådant ifrågasättande är lätt att värja sig emot: ”Hur kan det bli för mycket jämlikhet?” ”Vill du verkligen vara en förtryckare?”

Så alla som befann sig i skottlinjen började maka på sig bit för bit. Straffet för att hamna på fel sida om gränsen som ständigt ”forskades allt snävare” var förödande för vemhelst med några ambitioner på position och inflytande i det officiella samhället. Skillnaden mellan hur etablissemanget och allmänheten uttryckte sig ökade bit för bit och den så kallade politiska korrektheten blev alltmer påtaglig.

Vad är felet? Lika utfall? Utopier?

Vad är det då som är lika farligt åt vänster som rasideologier är åt höger? Jordan Peterson föreslår att det är ”doktrinen om lika utfall” och jag är böjd att hålla med. Denna doktrin går hela vägen tillbaks till den franska revolutionen och innefattar arbetarrörelsen i sin helhet. Det enda som skiljer sig över tid och rum är närvaron av, och graden av respekt för, fungerande icke-socialistiska institutioner. Svenska förhållanden möjliggjorde det relativt godartade förloppet av svensk socialdemokrati. Men utopistens tålamod tryter förr eller senare. Den utopiska omöjligheten att uppnå lika utfall blir till en ständigt förnybar förevändning för eskalerande repression och en utradering av alla gränser mellan privatliv och politik.

Men måhända är det ett ännu mer grundläggande felsteg i själva Upplysningen som ligger bakom detta. Antikens filosofer var berusade av insikten att man systematiskt kunde tänka sig fram till slutsatser. Upplysningens filosofer var berusade av insikten att människan kunde använda kunskap för att bygga sin framtid. Steget från tanken att bygga en bättre värld till tanken att bygga en perfekt värld var inte långt. Marx ansåg sig skilja sig från tidiga ”naiva utopister” genom att vara ”vetenskaplig utopist” – men felet ligger inte i ett underskattande av utopins svårighet utan i att inte inse omöjligheten samt vart strävandet efter en omöjlighet leder oss.

Faktum är att människan aldrig har byggt sina samhällen på samma sätt som vi bygger våra maskiner. Vi kan därmed inte överföra slutsatser om vår förmåga inom den ena regimen till potentiell förmåga inom den andra. Maskiner är omöjliga utan en kausal förståelse för maskineriet medan samhällen aldrig har krävt någonting sådant. De bygger på tradition och kräver en så kallad enkulturering – som är helt unik för människan. Det är en process där man stöps i en kulturell form som gör en till en funktionell del av det samhälle man lever i. Kanske är det själva den utopiska tanken vi måste göra upp med – tanken på renhet och perfektion med människor och samhällen.

Vad bygger vi på?

Det av vänstern så hatade liberala demokratiska samhällssystemet har skänkt sina medborgare mer välstånd, välbefinnande, frihet och fredlighet än något annat samhällssystem. Kort sagt ett samhälle som utklassar allt annat på var enda en av FN:s sjutton globala målsättningar. Detta är ett faktum – och det gäller inte endast socialistiska utopier utan utopier i största allmänhet.
Jakten på socialistiska utopier har däremot utan undantag slutat världens mest våldsamma, ojämlika, maktfullkomliga och godtyckliga skurkvälden. Detta är också ett faktum. Jag behöver inte tillägga vad jag anser är värt att bygga på.

Medborgerlig Samlings är del av en historiskt viktig uppgift att dra lärdomar av dyrköpta historiska erfarenheter – att kraftfullt verka för att upprätta gränser åt vänster samt vägra den nya gränsdragningen högerut. Det är den som är extremistisk och det är därifrån polariseringen kommer. Om världen bör lära sig en enda läxa från Upplysningens erfarenheter så är det att det utopiska perfekta samhället inte är det verkliga goda samhällets förutsättning utan dess nemesis.

Claes Andersson

Suppleant i Medborgerlig Samling distrikt Västs styrelse och talesperson för Högskola och Forskning

 

 

MED tycker
Medborgerlig Samling är till ideologin ett liberalkonservativt parti. Vi förkastar identitetspolitiken och står för jämlikhet, lika rättigheter och meritokrati – inte för särrättigheter för grupper. Vi ser människan som stark i grunden, med förmåga att ta ansvar och råda över sig själv. Hon är inget offer som måste omhändertas av överheten. Den enskildes rätt till privatliv ska värnas och skydd resas mot statligt förmynderi.
Att bygga upp något gott kan ta många generationer; att riva ned och fördärva kan gå snabbt. Totalitära ideologier och politiska krafter med totalitära tendenser ska bekämpas. Pragmatism och att förorda det som bevisligen fungerar är ett konservativt förhållningssätt som MED bejakar.