Bröd och skådespel – varför medborgarlön är onödigt, ohederligt, oerhört dyrt och asocialt

DEBATT. Vi hör och läser ibland om förslag om medborgarlön, eller basinkomst som det också kallas. Ett bättre, mer rättvisande namn vore medborgarsocialbidrag. För lön för möda rör det sig inte om.

Ofta presenteras förslaget av företrädare på vänsterkanten, eller som en libertariansk utopisk tanke. Från vänsterns sida finns det här ibland en viss logik; socialister tenderar att vara för omfördelning av enskildas inkomster. Enligt socialister tillhör de flesta resurser i samhället staten, som fördelar dem i enlighet med politiskt tagna beslut. Denna världsbild illustreras tydligt när en skattesänkning diskuteras som en ”subvention”.

De libertarianska bevekelsegrunderna är svårare att förstå. De verkar för det första ha sina rötter i tanken att ifall alla hade en grundläggande ekonomisk bas så skulle vi som individer vara fria i långt högre utsträckning än idag att leva våra liv som vi önskar. Tyvärr glömmer libertarianen bort att det inte är en högre makt som skulle ge oss dessa resurser. Det är istället vi själva, eller vår granne, som i slutänden måste arbeta ihop vår medborgarlön.

För det andra tar sådana libertarianer inte i beaktande att vi är människor av kött och blod med en mänsklig natur och en kultur. Ett väl fungerande svenskt samhälle beror av att vi har en någotsånär gemensam kultur där vi genom frivilliga band ömsesidigt beror av varandra. Detta är i grunden den viktigaste invändningen mot medborgarlön. Vi kommer nedan diskutera varför medborgarlön är ett så allvarligt hot mot ett fritt, demokratiskt och välmående samhälle.

Det verkar finnas en tredje kategori personer som är för medborgarlön – personer som anser det vara “praktiskt” att i ett svep ersätta det existerande lapptäcket av socialsystem med ett enda. Då i tron att man då skulle få bort den byråkrati som omgärdar dessa system. Som vi ska se mot slutet är detta milt sagt inte troligt.

Inom alla dessa tre kategorier finns det dessutom de som tror att samhällsutvecklingen kommer att tvinga en stor del av befolkningen att leva av socialbidrag, eftersom de inte kommer att kunna få någon utkomst i ett samhälle där robotarna tagit över de enkla jobben.

Onödigt

Till att börja med är ett system med medborgarlön dock onödigt. Det försöker lösa ett problem som i en marknadsekonomi inte skulle finnas och som, i den mån det existerar idag, endast gör det på grund av nära nog lika missriktad politik som medborgarlönen.

”Nu kommer robotarna och tar över de enkla jobben” hör man ofta. Men ”robotarna” har alltid ”tagit över jobben”. Mekaniska vävstolar slog ut jobb i Storbritannien i början av 1800-talet trots ludditernas försök att slå sönder dem. Bilar slog ut hela häst- och vagnbranschen. Miniräknarna slog ut Facits världsberömda mekaniska räknemaskiner. Ångan och elströmmen slog ut vattenkvarnarna, som i sin tur slog ut många arbeten under medeltiden. Men detta kunde först ske efter att Rom i mycket fallit, för romarna begränsade användningen av vattenkraft. Kejsaren Vespasianus (69–79 eKr) sade att ifall den tilläts skulle de fattiga inte kunna finna försörjning.

Sedan 1960-talet har datoriseringen slagit ut hundratals miljoner arbeten. Hundratals miljoner andra arbeten har dock, som alltid sker i ett fritt samhälle, tillkommit i deras ställen.

Ett enkelt tankeexperiment visar varför det aldrig tar slut på jobb. Många av oss kan lätt hitta sysslor för två personer som hjälper oss i hushållet, med barnen, med sommarstugan, huset och trädgården. Det enda som hindrar oss är att vi inte har råd. Men potentiellt finns det miljontals obesatta arbeten i Sverige.

Hur vi arbetar har givetvis skiftat karaktär, och vi arbetar idag mycket mindre än vi brukade. Kring år 1900 arbetade man normalt ca 3000 timmar per år, ungefär tio timmar per dag, sex dagar i veckan. Detta är dubbelt så mycket som idag, för idag väljer fria människor att fördela dygnets aktiviteter annorlunda.

Samtidigt som våra arbeten blivit lättare har vårt välstånd ökat. Deirdre McCloskey skriver att vi sedan år 1800 har blivit minst 16 gånger rikare i väst per capita. Om man tar i beaktande vad man idag kan köpa för pengarna har vi, fattig som rik, det materiellt ungefär 100 gånger bättre än för drygt 200 år sedan.

Arbetena i framtiden kommer ofta att bli än lättare, än bättre betalda och ofta mycket annorlunda än de vi har idag. Men så länge vi har en marknadsekonomi kommer de aldrig att ta slut.

Men, säger nu vän av ordning, det var då. Det som sker den här gången är radikalt annorlunda. Ja och nej. Varje steg i hur vårt samhälle utvecklas är radikalt annorlunda, det är just det ”radikalt annorlunda” som inträffat gång på gång. Vi vet inte var framtidens arbeten ska komma ifrån, och vad som kommer att uppfinnas. Men vi vet att det i en marknadsekonomi, där varje individ ständigt anpassar sig efter alla andra, och de efter honom eller henne, alltid finns saker att göra.

Varför vi har arbetslöshet

Men, säger vän av ordning, vi har ju arbetslöshet, och vi ”saknar enkla jobb”.

Att vi har arbetslöshet beror dock huvudsakligen, förutom under tillfälliga korta perioder, på det offentligas ingripande. För det första på arbetsrättens område: Avtalsrätt, kollektivavtal, minimilöner är alla djupt mänskliga försök att kämpa mot det ”kaos” som en marknadsekonomi förefaller vara. Vi föredrar oftast, fackansluten eller inte, ordning och reda och vad vi upplever som rättvisa löner.

Vi har höga löner enligt kollektivavtal i Sverige. Detta reflekterar i mycket att svenska arbetare är produktiva och gör sig förtjänta av sina höga löner. På grund av de ingrepp i marknaden som vi gör skapas viss arbetslöshet, men i det stora hela förvånansvärt lite. Sydeuropa visar hur illa det går när ingreppen är större. Frankrike har haft arbetslöshet kring 9 procent och ungdomsarbetslöshet kring 18 procent sedan 1980.

Det stora bidraget till arbetslösheten och undersysselsättningen i Sverige kommer idag från invandringen. Sverige är en komplex, modern, avancerad teknik- och industrination och om man är analfabet, eller om man kan läsa och skriva men inte har något kunnande som passar in i det svenska industrisamhället, så kan man på en fri marknad inte påräkna mycket till lön. Ett antagande kunde vara 25 eller 50 kronor i timmen – långt under avtalsenliga nivåer. Eller rent av minus 100 kronor i timmen eftersom det man gör skulle behöva överses av mycket mer kvalificerad arbetskraft.

Här har kombinationen av arbetsrätten med vårt bidragssamhälle orsakat en verklig massarbetslöshet som få är medvetna om, dold som den är av bidrag och ”åtgärder”.

Ohederligt

Att införa medborgarlön vore ett hån mot alla dem som idag arbetar hårt och anstränger sig, liksom mot dem som gjort det under ett helt arbetsliv och nu är pensionerade.

I ett fritt samhälle tvingas den individ som inte kan finna ett arbete, med den kvalifikation han eller hon har idag, lägga mycket tid och energi på att förkovra sig. Han eller hon måste då, liksom invandrargrupper i andra länder och som våra farföräldrar för 100 år sedan, arbeta mycket hårt och anstränga sig.

Sverige har på ett par decennier tagit emot ett stort antal människor från utom Europa. Att så många tagit sig till Sverige beror i mycket på vårt svenska, vad det verkar kulturellt förankrade behov att ge bort skattebetalarnas pengar. De som tar sig till Sverige får en levnadsstandard som är många gånger högre än den de hade i sina forna hemländer, ofta utan att behöva lyfta ett finger.

Den som aldrig arbetat och bidragit i Sverige garanteras nämligen en ”skälig standard”. Denna har tämligen godtyckligt definierats som att ligga kring EU:s och FN:s lika godtyckliga så kallade fattigdomsstreck om minst 60 procent av medianinkomsten i ett land, detta utan att någon jämförelse görs med de människor som istället slitit under ett helt arbetsliv.

En medborgarlön skulle innebära en än högre ”pull-faktor” (dvs. en än större lockelse att komma till Sverige) för invånare i mindre välmående länder.

För den som anser det moraliskt rätt och riktigt att man ska få lön för mödan, är det rent ut sagt ohederligt att den som arbetat ett helt liv i pension ska få säg 10 000 kronor i månaden efter skatt, medan den som aldrig lyft ett finger ska få samma summa i medborgarlön.

Det är ohederligt på ett slappt och kravlöst vis därför att den som arbetar här och nu tvingas betala för den som väljer att inte göra det. Den som sliter och släpar beskattas till förmån för den som väljer att inte arbeta eller väljer att inte göra sig anställningsbar.

Medborgarlön kan liknas vid det tiggande vi ser idag. Tiggarna väljer att sitta framför butiker istället för att arbeta hårt, studera, förkovra sig, hjälpa andra och bidra till samhället. Medborgarlön skulle förvandla en fjärdedel, en tredjedel, eller mer av Sveriges befolkning till en form av tiggare, med skillnaden att den som uppbär medborgarlön inte ens behöver hålla upp en pappmugg.

Oerhört dyrt

Skulle vi ge 10 000 kronor i månaden i medborgarlön till alla ca 7 miljoner vuxna så skulle det kosta ca 840 miljarder kronor om året. Statsbudgeten idag är på ca 1000 miljarder. Skillnaden är att en del av medlen i statsbudgeten också används till samhällsnyttiga investeringar, medan medborgarlön går till att betala för passivitet.

Dessa 840 miljarder kommer att falla på dem som arbetar. Hur stor andel det skulle bli är omöjligt att avgöra, men andelen i arbete skulle radikalt sjunka. Vi som arbetar skulle behöva betala hög skatt, och dessutom skulle alla bli betydligt fattigare. Det är inte omöjligt att tänka sig att en hög medborgarlön skulle leda till en systemkollaps, där ingen vill vara den som andra snyltar på, med följden att ingen till sist arbetar.

Medborgarlön är en form av socialism och inte ens de största oljetillgångarna i världen, som i dagens Venezuela, räcker för att få socialism att fungera.

Asocialt

Den i slutändan allvarligaste invändningen mot medborgarlön är att dess införande av naturnödvändighet skulle förstöra vår kultur av tillit, arbetsmoral, samförståndsanda och demokrati. Det verkar vara främst här som libertarianer går fel. De understryker som regel människors rationalitet, men negligerar våra kulturella och känslomässiga sidor.

Hur bildas tillit i ett samhälle? Hur bildas socialt kapital? Genom att band flätas mellan människor som ömsesidigt beror av varandra. Vi köper av, säljer till, arbetar för, anställer, ger till och får från andra människor. Utan tillgång till bidrag tvingas vi, för att kunna försörja oss, till att bli sociala, vi tvingas till samarbete med andra.

Men det finns också ett stort mått av frivillighet i detta. Vi samarbetar så långt som möjligt bara med sådana som vi kan lita på. Detta gör att alla tvingas sköta sig för att kunna åtnjuta andras förtroende. I ett fritt, kapitalistiskt samhälle bildas, genom sådant ömsesidigt beroende, gradvis allt starkare nätverk av ömsesidigt förtroende. Sådant förtroende sprider sig som ringar på vattnet.

David C Rose, i boken The Moral Foundation of Economic Behavior, understryker hur ovanligt det är med samhällen där vi implicit litar på varandra. I de flesta samhällen i världen litar man bara på släkten eller klanen. Alla andra är man på goda grunder rädd ska bedra en. Det är tack vare den ömsesidiga tillit vi gradvis byggt upp i våra marknadsekonomier som dessa kommit att ekonomiskt dominera världen.

Redan den bidragsstat vi i väst infört, som en del av välfärdsstaten, förhindrar och vänder till stor del på denna process. I bidragsstaten betalas det ut medel i förhållande till hur lite man klarar sig själv, hur lite man samarbetar med andra. Effekterna har på många håll varit katastrofala. Det var bidragsstaten som slog sönder den svarta familjen från och med 1960-talet i USA. (Detta är något Thomas Sowell har diskuterat i en mängd inlägg och som Charles Murray går igenom i Losing Ground.)

Det är välfärdsstaten i Storbritannien som gör att den tidigare så stolta arbetarklassen till stor del lever i samma sorts sociala misär som många svarta i USA:  se Theodore Dalrymple: Life at the Bottom. Och det är bidragsstatens inducerade bidragsberoende som först skapade mycket av problemen i miljonprogrammet, och nu över 180 utanförskapsområden.

Detta är heller inget nytt fenomen. Redan Romarriket hade en form av medborgarlön i staden Rom, med utdelning av spannmål till de sämre ställda. Poeten Juvenalis (ca 60–130 eKr) myntade med anledning därav uttrycket ”bröd och skådespel”, för att beskriva hur understöd leder till civilsamhällets förfall.

En medborgarlön skulle ha samma sorts korrosiva effekt som dagens bidragsberoende, bara än värre. Man behöver med ett sådant system inte ens söka arbete för att få sitt bidrag.

Och det skulle inte genomföras som tänkt

Ett argument för medborgarlön är att den i ett slag ersätter nästan alla andra bidragsformer. Fan tro’t. Hundratusentals handläggare, socialtjänstemän, byråkrater, politiker skulle alltså sluta ”hjälpa” människor, och glatt ta andra arbeten. Utan kamp skulle de alltså ge upp sin livsgärning. De skulle börja lita på att deras klienter i någon mening klarar sig själva, och låta sig ersättas endast av automatiska, månatliga betalningar till bankkonton, från det att människor fyller 18 tills de går hädan.

Vad som istället skulle hända är att ett halvdant försök till medborgarlön införs, och läggs till den flora av existerande bidragssystem som vi har idag. Det blir totalt sett betydligt högre bidrag, det blir betydligt högre skatter, men vad vi har idag skulle fortsätta med än fler negativa effekter, och med samma byråkratiska överbyggnad.

Erik Lidström

Tekn Dr, författare, riksdagskandidat Medborgerlig Samling

 

Lars Lundbäck

Ekonom, företagare och medlem i Medborgerlig Samling

 

Ronny Hellström

Senior Projektledare och medlem i Medborgerlig Samling

 

Edward Nordén

Jordbrukare och vice ordförande Medborgerlig Samling, Skåne

 

 

Johan Varland

Företagare och medlem i Medborgerlig Samling

 

 

MED tycker
Utgångspunkten för MED är att människor är starka och kan råda över sig själva, men ska ha ett fullgott stöd i tillfälliga situationer av svaghet eller olycka. Trösklarna för att få ett arbete är i Sverige för höga. Genom höjda grundavdrag ökar dessutom självständigheten för dem med mindre inkomster och behovsprövade bidrag kan minskas. Det finns inte något stöd i MED:s idéprogram eller något av de sakpolitiska programmen för införande av medborgarlön.