Ett handslag i mitten – demokratins dödsdans

DEBATT. Leif Johansson med flera formulerar i tredje avsnittet av SVT:s ”Länge leve demokratin” en klok åsikt som många delar idag, inklusive MED: att antalet riksdagsledamöter borde reduceras kraftigt. De talar vidare om behovet av ett nytt parti. Medborgerlig Samling är just detta – men det är ett parti som skiljer sig kraftigt från det mittenparti de beskriver. Skillnaden mellan oss och deras tänkta parti är viktig – den skär rätt in i hjärtat på den problematik de börjar beskriva så väl.

Demokratin behöver vitaliseras uppifrån – så långt är vi överens. Men partiet de beskriver är närmast att betrakta som ett etablissemangets schack-matt-drag: ett klassiskt handslag i mitten som syftar till att marginalisera flanker som inte kan alliera sig. Skulle detta göras i dagens läge skulle tilltron till politiken, och faktiskt själva demokratin, få sig en allvarlig törn. Konsekvenserna skulle bli förödande.

Där Johansson med flera går fel är att de sätter sin tilltro till en teknokratisk politik som under de senaste decennierna har gasat på helt utan att se sig om. Den har agerat i förvissningen att historien – som Fukuyama beryktat förutspådde – faktiskt tog slut när Muren föll. Det vill säga att endast en enda ideologi finns kvar på banan och att alla grundläggande frågor redan är besvarade. Enligt den här bilden går vi in i ett post-politiskt tusenårsrike där politiken har gjort sitt jobb och det som återstår är för experterna att implementera och finna vägarna framåt mot en värld som är varenda floskel i boken.

Resultatet blev att politiker, tjänstemän, aktivister och inte minst stora delar av industrin byggde in sig i en allt större och tätare ekokammare. Ett slags tänkt futuristiskt kontrollrum där samhället körs och världen räddas över huvudena på en befolkning som blir en störning och ett potentiellt hot mot denna framtid. Partiernas roll blir att framställa politik som en ytligt varierad produkt som krängs till befolkningen – det skall se ut som att man har ett val.

Detta hade kanske fungerat om det inte vore så att det här etablissemanget faktiskt körde samhällsmaskineriet så illa. Men en allt starkare övertygelse om sin egen förmåga och godhet gjorde att de inte ens märkte sina misslyckanden – att de alltmer trodde på sin egen svada.

När nya politiska krafter så började formera valmöjligheter som misstyckte på ett djupare plan blev reaktionen aldrig en självkritisk analys och begrundande. Den blev att damma av Västvärldens ärkefiende-mitt-ibland oss, det vill säga högerextremism. Kritikerna måste vara fascister! Visst, i vissa fall så är de det, men det är en usel och nedvärderande sammanfattning av vad en stor del av befolkningen upplever. Så de brunmålade allt och alla. Med hela sin samlade styrka avfärdade de kritiken osedd. Ju mer förtroendet rasar – desto mer måste de ta i. Ju mer de tar i – desto snabbare rasar förtroendet.

Det Johansson med flera föreslår är att detta etablissemang borde göra ett sista försök att slå knock-out på dessa avvikande idéer om hur samhället bör organiseras. Så att allt kan bli som förr! Om det lyckades skulle det döda demokratin helt – eftersom det inte är som förr. Det skulle inte spela någon roll vad man röstade på längre och det är precis det som vore poängen med draget. I alla fall i det korta loppet. I det längre loppet skulle fallet bara fördröjas. Detta lås i mitten skulle fortsätta styra skutan på precis samma sätt – 100 eller 1 000 ledamöter i riksdagen är strunt samma. Dess förtroende skulle fortsätta att rasa, och slutligen skulle det inte finnas någon politisk mitten kvar.

Att reducera antalet riksdagsledamöter är precis vad MED föreslår. Tillsammans med avskaffade partistöd kommer partierna inte längre vara oberoende av sina medlemmar. Det är inte bara en bit papper i valurnan var fjärde år de kommer att behöva locka av sina följare utan engagemang och donationer. Vi förespråkar däremot inte en maxtid i Riksdagen eftersom vi inte tror det är där skon klämmer. Istället för att förkorta tiden i en ohälsosam miljö vill vi göra någonting åt miljön så att vi kan ha skickliga och erfarna politiker med en hälsosam kontakt med verkligheten. För oss är en vitaliserad demokrati att se till att de frågor som medborgarna vill debattera faktiskt debatteras. Historien tog nämligen aldrig slut.

Medborgerlig Samling är inget handslag i mitten. Det är en återupplivad och förnyad borgerlighet med fokus på samhällskontraktet: Förväntan att statsmakterna i första hand skall sköta de mest grundläggande sakerna vi förväntar oss av dem. Gör de inte det kan inget parlamentariskt trixande i världen rädda dem.

Claes Andersson

Styrelsesuppleant Medborgerlig Samling Väst och talesperson för Högskola och forskning

 

MED tycker
Frågor som rör demokratins regelverk och hur goda strukturer för det demokratiska styret ska uppnås är kärnfrågor för Medborgerlig Samling. MED vill bl.a.:
Att yttrande- och mötesfriheten alltid ska värnas
Att antalet riksdagsledamöter ska minskas med åtminstone 100 ledamöter till 249 ledamöter och att procentspärren för personval ska slopas
Att partistödet till partiorganisationerna stegvis ska trappas ned för att slutligen slopas
Att myndigheternas PR-verksamhet och ideologiskt grundade aktivism ska upphöra
Att personliga ansvars- och delegationsordningar inom myndigheter ska tydliggöras och ett verkligt tjänstemannaansvar införas
Att antalet myndigheter ska minskas avsevärt, med början bland rena ideologiproducerande myndigheter och bidragsfördelningsmyndigheter