En tabubelagd utgift

DEBATT. Sverige har en tradition av att aktivt se till att inte leva över sina tillgångar. Den svenska offentliga sektorns skuldsättning i förhållande till BNP, som är ett vedertaget sätt att jämföra olika  länders skuldsättningsgrad, ligger på hovsamma 40 procent. Som jämförelse kan nämnas att EU-genomsnittet ligger på drygt 80 procent, medan skuldsättningen hos andra finansiellt återhållsamma länder som t ex Tyskland och Nederländerna ligger på omkring 60 procent. Sverige har alltså ett riktigt bra utgångsläge.

Även om vädret fortfarande är ganska lugnt för Sveriges del så kan man ana en begynnande turbulens i luften. Den svenska skuldsättningen har kunnat hållas nere tack vare en gynnsam ekonomisk utveckling under senare år (dvs skattepengar har strömmat in), men vad denna utveckling egentligen bestått av är mer bekymmersamt. Den inhemska konsumtionen som har varit tillväxtens draglok har i hög grad byggt på dels ett slags lånesnurra baserad på stigande bostadspriser, dels den offentliga sektorns transfereringar i samband med den omfattande invandringen. Det betyder att man med fog kan fråga sig om inte den svenska ekonomin lever på lånad tid.

Under de goda åren uppstod en osund kultur i svensk ekonomisk förvaltning. Man ansåg sig helt enkelt kunna frångå traditionella svenska dygder inom hushållandet med samhällets resurser. Det är faktiskt helt förbluffande. Man fick plötsligt för sig att en stor utgiftspost, invandringen med vidhängande utgifter, inte ska omfattas av alldeles normala rutiner för kontroll av utgifterna. Det har rentav ansetts direkt främlingsfientligt att efterfråga samma spelregler för dessa utgifter som för precis alla andra utgifter. Man har alltså agerat på ett sätt som är fullkomligt främmande för svensk förvaltningskultur och skapat en budgetmässig gökunge.

Det finns tydliga tecken på att intäkterna inte kommer att fortsätta vara på samma nivå som hittills. Av detta följer, krasst sagt, att Sverige tagit på sig en livsstil som förutsätter höga utgifter samtidigt som intäkterna minskar. Alternativen för Sverige blir då att antingen låna eller minska på utgifterna. Det tredje alternativet, en massiv skattehöjning, skulle knappast generera tillräckligt mycket, eftersom en sådan skulle ha biverkningar i form av t ex reducerad köpkraft (och således minskade intäkter från t ex moms och punktskatter, dvs en trögare ekonomi).  Att låna kan på kort sikt kännas behagligare, men det blir på sikt problematiskt och dyrt om man lånar för att bestrida löpande utgifter. Som jag inledningsvis konstaterade så är Sverige inte särskilt skuldsatt, så en ökad belåning kommer inledningsvis knappast att märkas av andra än nationalekonomer.

Skulder behöver inte vara dåliga i sig. Under senare hälften av 1800-talet lånade Sverige enorma belopp för att bygga ut järnvägsnätet. Detta var i sin tur en förutsättning för den industrialisering som sedermera gjorde Sverige rikt. Dagens hantering av offentliga resurser har inte samma framtidsperspektiv, utan snarare det motsatta, dvs resurserna går till att underhålla ett växande antal icke arbetsföra personer som man redan idag inser aldrig kommer att kunna bidra till den ekonomiska tillväxt som är en förutsättning för bibehållen nivå på utgifterna. Intäkterna måste således komma från annat håll, t ex att ta mer från dem som redan är i arbete, samtidigt som man drar ner på kostnadssidan genom att lägga ner vårdavdelningar.  Det här är i korthet den rävsax Sverige själv försatt sig i.

Det brukar heta att man inte kan jämföra samhällsekonomin med privatpersoners dito. För egen del anser jag att man gott kan göra det i pedagogiskt syfte. Om dina utgifter är stora och dina inkomster börjar minska, så har du två alternativ: Dra ner på dina utgifter eller låna. Om du som Sverige har god kreditvärdighet så kan du säkert fortsätta din högkostnadslivsstil ett tag till, men skuldberget kommer att växa medan skötseln av lånen blir allt dyrare. Ytterst måste du dock ta itu med det underliggande problemet, dvs det som skapat dessa obalanser.

Ett skuldsatt Sverige borde lika lite som en förstörd miljö vara något vi vill lämna i arv åt kommande generationer. Liksom för privatpersoner så gäller det även för länder att det är fruktansvärt svårt att bli av med skulder som man lättvindigt dragit på sig.

Ifall jag kunde vara säker på att den uppkomna situationen är en engångsföreteelse som inte tillåts att upprepas och ifall jag kände tillit till dagens beslutsfattare skulle jag trots mina dubier mot att låna för att täcka löpande utgifter ändå rekommendera att vi lånade oss ur det här läget för att ge oss andrum. Problemet är dock att med kännedom om mentaliteten hos de styrande så skulle lånade pengar snabbt slösas bort på allsköns ovidkommande verksamheter medan grundproblemet bestod eller rentav förvärrades.

Det enda alternativ som återstår är alltså att lägga ner vårdavdelningar.

På sikt måste dock grundproblematiken hanteras. Alla arbetsföra måste bidra. Det är det enda som håller på sikt. Och så måste tillflödet av icke arbetsföra begränsas kraftigt.

 

Rurik Holmberg

Nationalekonom och fil.dr.

Medlem i Medborgerlig Samling, Norrköping

MED tycker
För 50 år sedan (1968) hade Sverige och Schweiz ingen statsskuld, idag är den 40 respektive 33 procent av BNP. Problemet är egentligen inte skuldsättningen i sig utan räntekostnaderna. När nästa kris kommer minskar BNP men skulderna består, vilket leder till ökad kreditrisk och högre räntor i ett skede när skatteintäkterna viker. Därför är lägsta möjliga statsskuld ett viktigt mål. Ett första mål för MED vore att få ned statsskulden till samma nivå som Schweiz.
Detta kan vi åstadkomma genom att angripa det grundläggande problemet i Sverige med ett system som först tar en massa pengar från människor för att sedan ge samma människor lite mindre pengar tillbaka. Differensen är det ”svinn” som en stor offentlig bidragssektor står för och detta ”svinn” vill MED ta bort. MED vill kraftigt minska statens kostnader genom att begränsa dem till kärnuppgifterna vård och omsorg, yttre- och inre säkerhet, skola, infrastruktur, energiförsörjning och ett grundläggande socialförsäkringssystem.
Ett annat viktigt problem är det låga arbetskraftsdeltagandet bland unga och nyanlända. MED vill att dessa snabbare och i större omfattning blir nettobetalare till vårt välfärdssystem i stället för att stå för stora kostnader och vara verksamma i den växande svarta sektorn i Sverige.
Sammantaget vill MED sänka skatterna så att individen får mer makt över sina egna pengar, större ansvar för sin egen livssituation samt ett mindre beroende av staten.