DEBATT. Just nu uppdateras Medborgerlig Samlings rättspolitik. Det rättspolitiska rådet, bestående av 25 synnerligen kunniga kvinnor och män, remissbehandlar nu ett omfattande material som består av många djärva förslag. Vi vänder på alla stenar och utmanar gamla tankesätt för att Sverige skall klara att upprätthålla rättsstaten i en ny och svårare tid.
Ett av de förslag som rättspolitiska rådet nu funderar över är frågan om plea bargain. Detta innebär i korthet att mildare straff eller straffrihet kan uppkomma om en överbevisad brottsling gör en överenskommelse med staten om att såväl vittna som att berätta sanningen, vilket i praktiken innebär att någon som står betydligt högre i rang i en organiserad brottslig sammanslutning helt enkel namnges och utpekas med brottsbelastande fakta.
Förslaget är inte okontroversiellt, det finns uppenbara risker med det. Fortfarande måste höga krav på bevisning ställas och möjligheten att försöka komma åt misshagliga personer eller helt enkelt bara ljuga sig fri finns. Det kan också anses direkt stötande att den som begått ett allvarligt brott helt enkelt slipper straffpåföljd. Å andra sidan öppnas uppenbarligen nya möjligheter. En överbevisad brottsling har idag mycket få incitament att berätta något för polisen. Oskuldspresumtionen är självklar och innebär att ingen har skyldighet att yttra sig i en brottmålsutredning som gäller en själv. Så ska det vara. Det är dock sannolikt att moroten för vissa upplevs så stor att de är beredda att vittna mot huvudmän i de ligor som samhället har mycket stora problem att komma åt. Detta måste då i vissa fall kombineras med ett fungerande vittnesskyddssystem. Vid samarbete kan utredningskostnaderna hållas nere samtidigt som beviskravet upprätthålls. Kanske är detta ett alternativ till anonyma vittnen, vilket i sig är en minst sagt komplicerad frågeställning.
Sverige för i många frågor en annorlunda politik. Vi har många gånger svårt att ta till oss och acceptera andra tankegångar än de vi är vana vid. Sverige är i många hänseenden en liten plats långt upp i norra Europa som formats av sin egen kultur. De internationella influenserna är dock så starka att också Sverige måste ompröva sin inställning i olika frågor. Plea bargain är en av dem. Den som vill söka ledning i hur systemet fungerar bör studera vad som just nu händer i USA. Specielle åklagaren Robert Muller utnyttjar just nu plea bargain när han fått förra nationella säkerhetsrådgivaren Michael T Flynn att samarbeta, vilket innebär att denne slipper ett mycket långt fängelsestraff i utbyte mot total uppriktighet. Systemet kan komma att dras till sin spets när Donald Trumps son, Donald Trump Jr, kan få frågan om samarbete inom en snar framtid.
Är det bra eller dåligt med plea bargain? Ja, det kommer rättspolitiska rådet snart att ha en uppfattning om. I maj kommer MED:s årsstämma att besluta i frågan. Då vet vi. Den som lever får se.
Mats Bergh
Rättspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
MED tycker
Medborgerlig Samling har ännu inte tagit ställning till denna fråga. Följ länken för att få mer information om vårt rättspolitiska program.
MED-bloggen 
Utan tvekan är plea bargain-systemet en framkomlig väg att lösa svåra brottmål, förutsatt att bevissäkringen är helt säkert garanterad. Andra bra medel att överväga är avancerad aktiv brottsprovokation, avancerad djup infiltration av brottsyndikat, välavlönade uppgiftslämnare (”tjallare”) och samt ett generöst och välutvecklat prisjägaresystem (s.k. bounty hunter).
GillaGilla
Den svenska samhällsdebatten om brottspåföljder tar sällan upp den principiella frågan varför staten straffar brottslingar. Däremot ligger ofta outtalade föreställningar bakom uttalanden som ”det är inte acceptabelt, vi kommer att föreslå straffskärpningar” eller ”brottslingen blir inte bättre av att låsas in i fängelse”. I det första fallet kan det handla om någon variant av vedergällningsteori, dvs. att brottet är så allvarligt eller omfattande att allmänintresset kräver att rättvisa skipas. Alternativt finns en föreställning om allmänprevention, som åtminstone när det gäller gängrelaterade mord har mycket svagt empiriskt stöd. Det andra fallet anknyter till den spridda uppfattningen om påföljden som en form av vård som ska bota personen från brottslighet, med andra ord att syftet är individualprevention.
I praktiken ligger en blandning av olika teorier till grund för olika detaljer i lagstiftning och rättspraxis. Att påföljder är strängare ju allvarligare brottet är ligger i linje med den absoluta teorin om att skipa rättvisa. Å andra sidan ges strafflindring med hänsyn till personens ålder eller andra individuella förmildrande omständigheter (humanitetsprincipen).
I den allmänna debatten framstår fokuseringen på brottslingen som dominerande. Diskussionen handlar om vilken påföljd som är rimlig utifrån den dömdes perspektiv och vad som bäst leder till målet återanpassning. Det finns till och med de som menar att det är meningslöst att straffa den som inte blir bättre av straffet.
Förslaget att införa ”plea bargain” är välkommet, inte minst för att det öppnar för en mer principiell debatt om syftet med påföljdssystemet. Det skulle kännas naturligt om MED även på det här området bröt med den utbredda synen på förövare som offer och i stället riktar uppmärksamheten mot de verkliga offren – brottsoffren. Ett sådant skifte kan öppna för exempelvis ett erkännande av straffets moraliska berättigande utifrån allmänintresset och även en högre acceptans för inkapacitering som ett medel att generellt minska brottsligheten.
Medborgarnas intresse av att inte utsättas för brott bör väga tyngre än förövarnas olika intressen. Om ”plea bargain” kan bidra till att fler brott beivras och förebyggs framstår det som ett angeläget tillskott till rättsväsendets verktygslåda.
GillaGilla
Efter allt böneutropsdebatterande får det bli en kortis här. Jag ser inget egentligt fel med ”deals”, tvärtom, det är första steget att ta ansvar för de gärningar man gjort och bör därför uppmuntras. Rent praktiskt ger det upphov till en mängd problem i det att det oundvikligen handlar om rena bedömningsfrågor när man skall belöna beteendet (dvs. man ger den anklagade en möjlighet till att ta ansvar vilket då förtjänar en strafflindring eller andra lättnader i inskränkningar) och när det helt enkelt bara blir ett cyniskt sätt att köpa sig fri genom angiveri, vilket snarare förtjänar en straffskärpning.
GillaGilla
Jag menar att ”straff” är förlegat. Om vi nu begränsar oss till fängelse-brott, med vilken motivering skall man sätta en människa i fängelse? Blir något bättre av det?
Det vad mig anbelangar en och endast en anledning att sätta någon i fängelse, och det är för att skydda övriga befolkningen.
En konsekvens av detta blir också att tidsbestämda fängelsevistelser är en oxymoron. En person som sätts i fängelse friges när han (eller hon) tillfredsställande visar att han/hon kan betros med friheten och åter förtjänar att umgås med resten av befolkningen.
Hur skall det åstadkommas? Saknar betydelse. Det är den fängslades ansvar att se till att återupprätta förtroendet för at friges. Samhällets ansvar mot den dömde kan kokas ner till 2 punkter: 1) den dömde skall ha rätt att ifrågsätta domen och ha alla möjligheter att överklaga och få sin dom ändrad. Detta utifrån den enkla premissen att människor faktiskt blir felaktigt och till och med oskyldigt dömda. 2) Den dömde skall ha möljighet att på eget initiativ kunna gottgöra brottsoffer för åsamkade skador, vilket mer eller mindre är en oundviklig del av att ta ansvar för sina gärningar.
Straff har aldrig gjort någon bättre, ansvarstagande däremot.
GillaGilla
En sak som jag glömde i min första kommentar. Något som jag definitivt har stora problem med är det här med anonyma vittnen. Det är en mänsklig rättighet att man skall kunna försvara sig mot anklagelser. Hur skall man kunna bestrida vittnesmål som man inte vet var de kommer ifrån?
En av de värsta orättvisor som jag tror många har varit med om är när man som barn eller tonåring ställs inför en förälder som säger ”Jag har fått höra att du … (rökte, var full, snattade, whatever ankalgelse)” och man när man undrar vem som har sagt det får höra ”det har jag lovat att inte tala om”.
Yeah, tack för det. Anonyma anklagelser bör lämnas helt utan avseende.
GillaGilla
Möjligheten att förebygga brott inne från fängelserna bör också studeras. Ledare för kriminella nätverk kan fortfarande styra och ställa genom ombud. I Italien och Tyskland fin s utrymme för att låta systemhotande kriminella avtjäna straff i isolering från andra fångar och enbart ta emot bevakade besök. Har funkat både mot RAF och maffian.
Vi måste vara beredda att ta ett stort steg rörande tvångsmedel för att möta tillbaka den organiserade brottsligheten.
GillaGilla
Ett alternativ skulle också kunna vara att man gjorde om Grönland till ett globalt fängelse. Man bygger en stor mur som skiljer av grönlänningarna från ödemarken, dumpar alla fångarna i ödemarken med basala födernödenheter och så får de klara sig bäst fan de kan. Kräve en välidigt liten fångvaktarkår som tar hand om det absolut nödvändiga och hanterar kommunikationerna med fångarna (så de kan arbeta på sina överklaganden och/eller gottgörelse till offer).
GillaGilla
Jag drömmer ibland om en soptippsö där vi både dumpar vårt skräp och nedskräpare.
GillaGilla
Hej.
En allmän observation:
Den påföljd som en stat påför ett brott, både i grad, art och tid, är statens sätt att visa vilket värde som sätts på inte bara gärningen utan även på offret.
Betrakta staten Sverige, där man anser att det är ett värre brott att hyra ut en bostad svart än att våldta ett barn. Vad för värde anser Sverige att respektive handling har relativt varandra?
Alla diskussioner om brott och straff måste börja med att man själv är klar över varför en gärning skall vara förbjuden och varför den skall straffas – eljest går man på slentrian och hamnar i det falska motsatsparet ”hårdare straff” kontra ”avskräckning fungerar inte”. Att det rör sig om ett falskt par torde vara uppenbart.
Så, vilket värde avser MED sätta på att en person reser till Sverige, ljuger för att få stanna och sedan begår brott?
Är värdet av gärningarna sådant att de överstiger TUT, PUT och medborgarskap eller är värdet av dessa högre än värdet av brott, och vilket värde har de som faller offer för dessa (inte sällan) vanebrottslingar? Är deras värde högre eller lägre än brottslingens vistelse i landet, eller i frihet?
Vems värde är störst – brottslingens eller offrets?
Den frågan brukar inte svenskar gilla, men utlänningar har sällan problem med att högljutt och med emfas bokstavligen kräva kvinnoskändares och barnotuktsmäns huvuden på ett fat – en nog så tydlig markör för värde.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
GillaGilla
Tillämpningen för att återkalla TUT och PUT tillämpas ”hyggligt” som en domare uttryckte det. Vi talar kanske om 5-6 dommar innan utvisning blir aktuell alternativt brott med mycket högt straffvärde (ca 2 års fängelse).
Övriga länder i Europa tillämpar mycket restriktivare tolkningar av europakonventionen och utvisar vid brott med 3-6 månaders fängelse. Sverige stoltserar som vanligt som humanitär stormakt. Det börjar bli dags att städa rent efter 68:orna.
GillaGilla