DEBATT. Sällan har ett regeringsbeslut mötts av en sådan sympati från alla delar av det svenska samhället. Avpolletteringen av Dan Eliasson och utnämningen av Anders Thornberg som ny rikspolischef kan uppfattas som en personfråga. Men det går också att se det inträffade som ett tecken på en mer principiell kursändring.
I managementlitteraturen kallas organisationer professionella när medlemmarna får sin bekräftelse från omvärlden i stället för från den interna hierarkin. Typiska exempel är advokatkontor, reklambyråer och arkitektkontor. För en stjärnadvokat betyder en klapp på huvudet från den som råkar upprätthålla funktionen som företagets VD ingenting. Det är andra saker som räknas. Det ställer särskilda krav på dem som är ledare i professionella organisationer. De behöver inte vara den skickligaste juristen, copy-writern eller arkitekten. Men de måste vara tillräckligt bra, professionellt, för att vinna organisationens respekt.
Jag vill bredda begreppet professionell organisation. I motsats till ledarskapskonsulterna menar jag att vi också bör se polisen, sjukvården och skolan som professionella organisationer – och säkert också många andra. De som arbetar inom polisen, sjukvården och skolan har en särskild kompetens som de är stolta över, som gör att de inte är utbytbara och som ger dem respekt i andras ögon. Den kompetensen är ofta så viktig att de uppfattar sitt yrke som ett kall. Och den utgör en drivkraft att utföra uppgiften efter bästa förstånd och förmåga.
Organisationer styrs i dag ofta vertikalt, med hjälp av tekniker som ytterst går tillbaka till taylorismen. Man talar ibland om scientific management, ibland om New public management (NPM) och ibland om målbudgetering. När det gäller offentligfinansierad verksamhet i Sverige är den gemensamma faktorn att den politiska nivån går in i verksamheten genom styrdokument, kontroll och detaljerade krav på återrapportering. Det har fått två konkreta konsekvenser. Dels får den operativa verksamheten, det som organisationen är till för, stå tillbaka för en omfattande internbyråkrati. Dels utses många gånger administratörer till verksamhetschefer, personer som förväntas ha särskild kompetens i verksamhetsstyrning, oavsett vilken verksamhet det handlar om, och där en av de viktigaste egenskaperna är lojalitet mot uppdragsgivaren. Däremot har man bortsett från att dessa personer många gånger saknar relevanta erfarenheter som poliser, läkare eller lärare.
Chefsbytet hos rikspolisen skulle alltså med god vilja kunna ses som ett paradigmskifte från den hittillsvarande politiska styrmodellen till ett erkännande av den professionella kompetensens betydelse.
Några frågar sig säkert om vi verkligen vågar lägga ett större ansvar för viktiga samhällsfunktioner i händerna på professionen. Enligt Georges Clemenceau är krig en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till militärerna. Kanske samma sak gäller för polisen, sjukvården och skolan? Men motfrågan är om vi vågar fortsätta att lägga hela ansvaret för sådana verksamheter på politikerna, proffspolitiker med begränsad erfarenhet av arbetslivet utanför den politiska ankdammen, som dessutom genom partistödet alltmer agerar autonomt i förhållande till sina förtroendevalda, sina medlemmar och ytterst medborgarna.
Enligt Medborgerlig Samlings idéprogram bör civilsamhället ha en framträdande roll för samhällsbygget och utvecklingen av samhället ska baseras på evidens och pragmatism snarare än på ideologiska utopier. Det är medborgarna som genom sin kunskap och sitt engagemang bygger vårt samhälle. Om vi sätter den professionella kunskapen och förmågan i högsätet blir vårt samhälle ett bättre samhälle. Det vore ett paradigmskifte, och en väg ut ur de kriser som i dag sätter sin prägel på många samhällsfunktioner.
Lennart Göranson
Medlem i Medborgerlig Samling
MED tycker
Medborgerlig Samling är ett liberalkonservativt parti vars mål är ett långsiktigt hållbart samhälle där individens frihet och framtida generationer sätts i fokus. I det samhälle vi vill bygga fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget. Vi anser att utvecklingen av samhället ska baseras på evidens och pragmatism snarare än på ideologiska utopier.
MED-bloggen 
Jag hoppas att du Lennart har rätt. Att Sverige har fått ett paradigmskifte i och med Thornberg som rikspolischef. Jag har en gång i tiden varit tjänsteman inom det offentliga. Som jag minns det var vi mycket måna om att vara kompetenta och professionella. Vi läste på och skaffade oss mer kunskap om vi var osäkra. Vad säger lagen, lagens förarbeten, domar mm. Värdegrund talade vi aldrig om. Kompetenta tjänstemän med integritet och mod; det behöver Sverige.
GillaGillad av 2 personer
Lennart. Mycket väl skrivet kring de allmänna principerna som tyvärr präglar ledning av offentlig verksamhet numera. Det möjliga paradigmskifte du skriver om är en nödvändighet för att offentlig verksamhet ska kunna uppfylla sitt samhällssyfte.
Idag är det få myndigheter och offentliga organisationer som har tid att bry sig om det offentliga uppdraget. De har nämligen fullt upp med att hålla ordning på alla administrativa spetsfundigheter som de kommer på för att få information om den aktuella verksamheten.
GillaGillad av 2 personer
Ett välformulerat inlägg om ett viktigt ämne. Du vill tona ned politikerstyrningen till förmån för styrning utifrån professionens egna värderingar och mål. Kanske har du rätt.
Men det gäller att vara noga med vilka slags organisationer, och framför allt vilka slags avgöranden, som lämpar sig för ”egenstyrning” av professionen självt. Inom sjukvården, från vilken jag själv har erfarenhet, är det lätt att önska mer profession och mindre politik. Samtidigt är sjukvården så viktig både för patienterna, skattebetalarna och lokalbefolkningen (särskilt där det finns sjukhus) att det oförsvarbart att inte säkerställa en demokratisk kontroll av strategiska beslut, beslut om exempelvis volym, lokalisering, samverkansformer. Det var enklare på 1950- och 1960-talet – det fanns pengar, en slimmad organisation med korta beslutsvägar, enighet i värderingar mellan politiska partier sinsemellan och mellan dem och professionen. Tänk om vi kunde komma tillbaka dit, eller snarare till ett läge där profession och politiker lyssnar på och respekterar varandra, och där politiker låter professionen fatta väsentliga verksamhetsbeslut och försvara dessa beslut gentemot allmänheten.
GillaGilla
Det är självklart att alla förnuftiga människor väljer professionalismen framför dilettantismen. Om man har en livshotande sjukdom, vem vill då bli opererad av en landstingspolitiker?
Hur fel Clemenceau hade är den före detta försvarsministern Sten Tolgfors (M) ett bra exempel på. Som vapenvägrare och malaj utgör Tolgfors den absoluta antipoden till en bra försvarsminister. Hans absoluta motsats i sin tur, utgörs av Förenta Staternas nuvarande försvarsminister, marinkårs-generalen James Mattis. Ett bra ministerexempel är också Sven Romanus (partipolitiskt obunden), svensk justitieminister 1976-1979 och Högsta domstolens ordförande 1969-1973.
Det är hög tid att Sverige genomför ett fullständigt paradigm-skifte, i syfte att återställa Sveriges statsförvaltning till tidigare internationellt högt erkända professionella standard. Politikernas roll bör i grundlagen begränsas till att stifta lagar och att fastställa statens budget. Verksamheter som ideologiska utopier och dylikt bör hänvisas till civilsamhällets kultursektor.
GillaGillad av 1 person
Återigen; en demokratisk styrning av sjukvården är nödvändig. Inte bara för patienterna/skattebetalarna, utan faktiskt också för professionen som slipper ta ansvar för smärtsamma men nödvändiga beslut (t ex att lägga ned ett sjukhus, vilket ibland faktiskt är motiverat utifrån både ekonomi, personalförsörjning, patientsäkerhet). Ett rent expertvälde är svårt att föreställa sig, men skulle man någonstans försöka sig på det skulle experterna nog inse att politiker behövs som allmänhetens företrädare.
Allt handlar dels om gränsdragningen mellan ledningsstyrning och professionell självstyrning samt om kvaliteten i dialogen mellan folkvalda och experter. Båda behövs!
GillaGilla
Eftersom Eliasson omplacerade till MSN talar det väl snarare om valtaktik från sosseriet än ett paradigmskifte. Tyvärr består modern myndighetsutövning allt för ofta i att anställa en armé av pr-folk som sprider bilden att man minsann gör sitt jobb… istället för att göra sitt jobb.
Jag har sett allt för många statliga chefer som saknar alla kvalitéer utom certifiering i genus och värdegrund. Att leda kärnverksamhet har ofta fått stå tillbaka. På vissa håll undviker man konsekvent att befordra och rekrytera kompetent personal då man vet att det finns risk att de synar chefer och övrig verksamhet. På sina håll har nog förfallet gått så långt att de inte ens kan rycka upp sig om nya direktiv skulle ges.
GillaGilla
Hej.
Att åter låta de som ägnar sig åt en profession också vara de som styr hur denna utvecklas är egentligen en självklarhet; ingen politiker skall tala om för mig hur jag skall undervisa eller ens vad jag skall undervisa om. Den grundläggande, äldre, yrkeshedern om opartiskhet, saklighet och objektivitet räcker gott och väl.
Problemet, eller utmaningen som det heter på politiska, är att allt sedan sjuttiotalet utgörs en allt större del av de anställda i såväl chefs- som utförarled av politiska aktivister som i (neo)socialistisk (eller för svensk del mer korrekt socialdemokratisk) anda agerar efter deviser som ”det privata är politiskt”.
En återställare skulle troligen endast cementera att diverse myndigheter och samhällsfunktioner befästs som bastioner för aktivism i tjänstemannakostym; studera Migrationsverket eller Naturvårdsverket till exempel.
Innan sådan ordning kan återskapas måste den svenska politiska korporativa strukturen rensas likt en övervuxen trädgård: vissa saker i komposten, andra saker på bålet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
GillaGilla