Lagens långa arm smäller ingen fluga

DEBATT. Få har missat regeringens kraftuppvisning för en dryg månad sedan i form av ett nytt lagförslag om samtycke för att stävja den eskalerande sexuella brottsligheten. Allt sex som inte är frivilligt ska bli förbjudet. Har vi anledning att glädja oss att man äntligen förstått allvaret och med fast hand höjt den rättsliga flugsmällan för att effektivt börja eliminera sådant som hotar medborgarnas trygghet i Sverige?

Det får var och en bedöma själv, exempelvis genom att titta på videosnutten där justitieminister Morgan Johansson får frågan hur den nya lagen ska fungera i praktiken. Svaret lyder som följer: ”Det e ju, v-v-v-v-v-v-v, det e ju, det är klart att det ska vara, det ska bedömas vid själva situationen…” En stund senare får vi också veta ”att det nya alltså är att våld och hot tas bort som rekvisit så utvidgas också det kriminaliserade området något.”

Dessvärre är det inte bara den spontana formuleringsförmågan som brister när regeringen försöker belägga den nya lagens nödvändighet.

”Sexualbrotten ökar i Sverige och det är yngre kvinnor som är mest utsatta. Samtidigt anmäls för få av dessa brott. För att vända den negativa utvecklingen behövs såväl ny lagstiftning som attitydförändringar”, heter det på regeringens hemsida. ”Lagen är också ett verktyg för att förändra attityder och värderingar i vårt samhälle”, förtydligar Stefan Löfven vidare – två flugor i en smäll med andra ord!

Eftersom det är ökningen av sexbrott samt för få anmälningar som har utlöst lagstiftningsivern, är den logiska slutsatsen att den nya lagen kan förväntas råda bot på problemet. ”Våld och hot tas bort som rekvisit” – därmed kriminaliseras i nuläget icke-kriminella handlingar. Vänder vi på resonemanget, så har sexbrotten ökat tack vare fall där varken våld eller hot förekommer. Lyckas vi lagföra dessa förövare genom att ”utvidga det kriminaliserade området” så är bekymret ur världen: sexbrotten blir färre.

Men… vänta! Om sexbrotten ökat redan innan den nya lagen trätt i kraft, innebär det att det är handlingar som redan enligt nuvarande lagstiftning är brottsliga som har ökat och inget annat. En lagstiftare kan ju ogärna slarva med att skilja oönskade eller allmänt osympatiska handlingar från brottsliga sådana. Brott är nämligen en gärning som är straffbelagd enligt lag eller författning.

Den nya lagen riskerar alltså att missa sitt mål, men frågan är om det överhuvudtaget funnits en målsättning bakom förslaget annat än att låtsas om en handlingskraft som i själva verket saknas. En för regeringen troligtvis oväntad konsekvens torde bli att sexbrotten inte blir färre utan ännu fler, eftersom tidigare icke-kriminella aktiviteter nu också kommer att bli brottsliga. De sexbrott vars ökande antal allmänheten faktiskt har god anledning att oroa sig över, lär däremot inte minska till följd av den nya lagen.

Andra delen av problemet enligt ovan är att för få sexbrott anmäls. Anmälda gruppvåldtäkter där ingen misstänkt identifieras, eller där förövares riktiga identitet och ålder inte går att fastställa; våldtäktsmål som slutar med straff motsvarande en cykelstöld, utgör i regeringens tycke inget bekymmer som skulle sporra till ny lagstiftning. Man vill få upp antalet anmälda fall i spåren av #metoo-kampanjen, utan tanke på hur fler fällande domar skall kunna säkras genom tillfredsställande och rättssäker bevisning. Risken är givetvis att utredningsbördan på ett redan överansträngt rättsväsende växer med motsvarande kostnader som följd, utan att någonting av relevans förändras till det bättre.

Det som gör sexualbrottslagar lite speciella är att de reglerar en uppsättning aktiviteter som de flesta människor inte bara deltar i frivilligt, utan ofta ägnar en stor del av sin tid att aktivt söka tillfälle till. Och eftersom de flesta av oss föredrar att utföra sexuella handlingar i avskildhet, ligger det i sakens natur att redan nu gällande lagar ofta går bet på vad som efterhand går och inte går att bevisa. Ord står mot ord i beskrivningen av en förfluten händelse som saknar såväl vittnen som dokumentation om vare sig entusiastiskt och fortlöpande samtycke eller spår av eventuellt motstånd och tvång.

Ingen med sunt förnuft vill förneka att det är en omständighet som ibland får tragiska konsekvenser för personer som faktiskt tvingats till oönskade sexuella handlingar mot sin uttalade vilja och som inte kan få laglig upprättelse på grund av de höga beviskraven. Men det finns en gräns för vad lagstiftning kan åstadkomma utan att förirra sig över till rättsosäkerhetens sumpmarker där tyckanden och attityder avgör skuldfrågan istället för otvetydiga bevis.

Att det är attityder och värderingar som behöver förändras råder det ingen tvekan om. Det hade dock inte skadat att förtydliga vems värderingar det är störst fel på, med risk för att allmänhetens och regeringens åsikter går isär i den frågan. Är det vanliga svenska män som ibland går vilse i det komplicerade mänskliga uppvaktningsspelets djungel eller är det anonyma tafsare på festivaler, och gruppvåldtäktsmän som fortsatt tycks åtnjuta lagens skydd med tanke på mängden fall som inte leder till gripanden, fällande domar och kännbara straff?

Män som begår de våldsamma sexualbrott som bevisligen ökar i Sverige, ofta i grupp, gör det idag med vetskapen att lagen inte rår över dem, och då är det inte sexualbrottslagen det är fel på. Det är helt andra lagar och attityder som tillåter att män som varken respekterar kvinnor eller lagar och regler i vårt land får komma hit och stanna kvar här, utan skyldighet att styrka sin identitet, sin ålder, i många fall utan att ens registrera sig. Det säger sig självt att spår som säkras blir väldigt svåra att härleda till en gärningsman om denne inte återfinns i några svenska register. Sker det ett gripande så står ofta åklagaren med bevisbördan att övertyga rätten att den uppenbart vuxna misstänkte inte är minderårig. Knappt några utvisas även om de fälls. Det är detta kaos som borde städas upp först, om det fanns en ärlig vilja att värna om kvinnors trygghet i dagens Sverige.

Men regeringen tycks på allvar tro att problemet ska hanteras genom att konstruera ett nytt istället för att ta itu med det befintliga. Väljarna är nog vid det här laget tämligen luttrade av tidigare utspel av ”nu jävlar ska det göras något”-karaktär och vet hur det sedan brukar förhålla sig med förverkligandet. Minns Löfvens uttalande från 2016 om att ”Tiggeriet måste få ett stopp”, minns hur det gick med den lagenliga utvisningen av 80 000 personer utan asylskäl. Inte mycket tyder på att samtyckeslagen blir ett mer minnesvärt steg mot ett tryggare Sverige.

Det må bli en ljudlig smäll men flugan sitter lugnt kvar på andra änden av bordet.

Anna Lindén

Medlem i Medborgerlig Samling

 

Ulf Wiger

Ordförande i Medborgerlig Samling Örebro

 

MED tycker
Våldtäktsbrotten har ökat men BRÅ och regeringen vägrar att detaljstudera varför. Därmed blir allmänna antaganden om vad den nya lagen kommer att innebära inget annat än illa underbyggda spekulationer. Det vi vet är att det saknas mängder av poliser för att såväl förebygga, vilket är prioritet ett, som att utreda. Vi vet också att alla som begär dessa gärningar inte omfamnar kvinnors jämställdhet eller talar svenska språket, varvid lagstiftningen inte kan tänkas nå alla. Eftersom varje del i den sexuella akten skall kräva godkännande, sätter enbart fantasin gränser för alla de frågor som tyvärr kommer att behöva ställas under förundersökningen och under rättegång. MED lyssnar på huvuddelen av de praktiker som skarpt avråder från lagens införande, bl.a. för brottsoffrens skull.