DEBATT. Åter dödas demonstranter på iranska gator. Den totalitära regimen visar än en gång att den inte kommer att tolerera någon som helst opposition mot det kvävande islamiststyret. Vi vet inte ännu vad denna omgång av protester kommer att leda till, men det finns ändå anledning till att reflektera lite kring Sveriges förhållande till den auktoritära shiaregimen i Iran.
Nästa år fyller den islamiska republiken i Iran 40 år. Islamistregimen har ett digert register när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna. Under 80-talet dödades tusentals politiska motståndare och andra som regimen hade definierat som kriminella. Under 5 månader 1988 genomfördes massmord på regimmotståndare. Bedömningen om antalet dödade under denna period varierar mellan 8000 – 30000. Ännu idag under president Hassan Rouhanis styre fortsätter avrättningarna i stor skala. Dödsstraff tillämpas bl a för homosexualitet, blasfemi, narkotikabrott och ”förolämpning av profeten”.
Formellt leds landet av en president och ett parlament. I praktiken är det dock ayatollorna som styr. Rahbar, den högste ledaren (som utses av det s k expertrådet, bestående av ledande teologer/jurister) har den yttersta makten. Genom den teokratiska konstitutionen kan mullorna behålla makten oavsett valresultat.
I Sverige finns det en uppenbar naivitet i förhållande till den iranska regimen. Framför allt socialdemokraterna har, av oklara skäl, alltid varit måna om ett gott förhållande till den islamistiska regimen. Olof Palme kväste på sin tid alla försök till kritik mot Iran och deklarerade att ayatollorna i Iran ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.” Även den nuvarande svenska regeringen vårdar relationen med den islamistiska republiken. Kvinnliga statsråd i vår feministiska regering sätter glatt på sig hijab och åker till Iran för att vifta på svansen inför islamistregimen.
Den feministiska regeringen i Sverige bortser villigt från hur illa kvinnor behandlas av den iranska regimen och dess rättsväsende. Medan identitetspolitiska feminister i Sverige sätter på sig huvudduk som en politisk markering, tvingas iranska kvinnor bära den mot sin vilja.
Den islamiska republiken Iran är inget vanligt land som förtjänar normal diplomatisk artighet. Inom det iranska revolutionsgardet (IRGC) finns en specialstyrka, Qud, som har varit inblandade i upprepade terrordåd utomlands. Islamistregimen stödjer även Hizbollah i Libanon och Hamas i PA-Gaza.
Det iranska ministeriet för underrättelsetjänst (tidigare VEVAK) har mördat åtskilliga oppositionella iranier och kurder i exil. Enligt ett reportage i Uppdrag granskning (september 2003) mördades Karim Mohammedzadeh, en kurdisk flykting från Iran, av den iranska säkerhetstjänsten i Sverige i april 1990. Mördaren (en iransk agent) fick fri lejd ut landet för att regeringen fruktade repressalier från Iran. Iran har även inkorporerat antisemitismen som en del av sin statsideologi. Dess säkerhetstjänst genomförde 1994 ett massmord på judar i Argentina då de sprängde det judiska kulturcentrumet AMIA.
I Sverige finns det även en utbredd oförmåga att se vilken långsiktig agenda den islamistiska iranska regimen har. Den Islamiska republiken i Iran är en regional stormakt med kärnvapenambitioner, även om landet utåt sett påstår att man har avbrutit utvecklingsprocessen. En iransk militär ledare har deklarerat att Israel kommer utplånas av Iran och Hizbollah. Så sent som i januari 2017 genomfördes en provskjutning av en ballistisk missil. Genom långdistansmissiler med kärnvapen kommer regimen även kunna utöva politisk press på EU.
Historien med Muhammedkarikatyrerna som exploderade runt 2006-2007 gjorde Danmark och Sverige uppmärksamma på att Iran och andra islamistregimer inte tvekar att angripa yttrandefriheten i Europa. I stället för att tydliggöra att Sverige har yttrandefrihet och att regeringen inte styr över medierna, valde den svenska alliansregeringen att kräla i stoftet och ordna en ”Arabförbundets dag” i riksdagen. Ett mycket illustrativt exempel på den ryggradslösa svenska politiken.
Länder som stödjer terrorism och använder diplomatisk immunitet för sina utsända mördare bör rimligtvis inte accepteras som diplomatiskt rumsrena. Självfallet är det ingen som önskar ett syriskt scenario i Iran med sönderfall och utländsk militär intervention. Däremot brukar ekonomiska sanktioner ibland fungera som påtryckningsmedel. Det bästa sättet att hantera regimen i Iran skulle vara att frysa de diplomatiska förbindelserna och att återuppta de ekonomiska sanktionerna. Istället för att göda den aggressiva iranska regimen bör man framtvinga förändringar med ekonomiska medel.
Morgan Norberg
Medlem i Medborgerlig Samling
MED tycker
Medborgerlig Samling vill verka för spridning av demokrati i världen, men erkänner samtidigt att bevakandet av Sveriges intressen kräver ett stort mått av pragmatism. Vår exportindustri skulle lida stor skada om vi vägrade diplomatiska relationer och/eller övervägde sanktioner mot alla stater som är autokratiska och/eller inte respekterar mänskliga rättigheter. På denna lista skulle Kina, Ryssland, Saudiarabien, Turkiet m fl placera sig tillsammans med Iran. Detta blir således omöjligt, ur ett ekonomiskt perspektiv. Iran har ingått ett avtal om att frysa sitt misstänkta kärnvapenprogram och denna överenskommelse anser vi ska hållas, av alla parter. Övergreppen mot demonstranterna i Iran, nyligen, är bekymrande och förtjänar att fördömas, men tiden är inte lämplig för ekonomiska sanktioner. Däremot så vill vi se Sveriges regering vara tydligare gentemot Iran, när det gäller att visa vårt missnöje mot landet, med anledning av förtrycket av kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter.
MED-bloggen 
Synen på svenska regeringars uttalade sym- och antipatier i förhållande till andra länder och deras styre samvarierar ofta med bedömarens egen inställning till landet i fråga. När företrädare för regeringen kritiserar ett land man gillar heter det ofta att Sverige inte bör inbilla sig att man är ett världssamvete som ska peka finger åt andra länder. Och omvänt – när regeringen ger uttryck för, om inte sympati, så dock förståelse för ett land vars regim man ogillar så reses gärna krav på att landet inte ska ”accepteras som diplomatiskt rumsrent”.
Att upprätthålla diplomatiska förbindelser med andra länder är ett praktiskt arrangemang i syfte att bl.a. underlätta handel (det mest demokrati- och välståndsskapande verktyget alla kategorier), undvika konflikter baserade på missförstånd och kunna ge stöd åt svenska medborgare som befinner sig i landet. Att använda diplomatin för moralisk uppläxning är däremot ytterst tveksamt, i synnerhet när verktyget hanteras av minoritetsregeringar som utåt ska företräda hela den svenska befolkningen. Det framstår dessutom som onödigt med tanke på att civilsamhället och individuella medborgare har goda möjligheter att ge uttryck för sin inställning till regimer som inte delar våra värderingar.
GillaGilla