Basal hjälp på plats hade sparat Alan Kurdis liv

För ganska exakt två år sedan, den 3 september 2015, ägde begravningen rum av Alan Kurdi, tillsammans med hans mor och storebror, i Kobane i Syrien. Endast fadern Abdullah hade överlevt familjens ödesdigra båtresa på Medelhavet. Vi kunde alla ta del av den otröstlige faderns berättelse. Många ville skylla olyckan på EU:s asylregler. Inte minst svenska politiker talade generellt och helt reservationslöst om att alla asylsökare flydde för sina liv, men historien var betydligt mer komplex än så.

Familjen hade efter en längre tids vistelse i Turkiet beslutat att försöka nå Europa. När katastrofen var ett faktum reste Abdullah Kurdi omedelbart tillbaka för att i sin döda frus hemstad begrava familjen. Bara detta ett komplicerande faktum, då ett absolut krav på asylsökare normalt är att man inte under några omständigheter återvänder till det område man flytt ifrån. Kurdi valde senare att starta en ny tillvaro i Irak. Säkerligen hade han och familjen haft en besvärlig tillvaro, men flykten var inte något som räddade hans liv och blev för övriga familjen deras död.

Efter intervjuer med fadern och barnens faster i Kanada framgick att den utlösande faktorn bakom försöket att ta sig till EU inte var skyddsbehov, utan önskan om att få tillgång till tandvård, en omfattande behandling vilken Kurdi själv inte hade råd till. En tidigare plan på att ta sig till Kanada hade stupat på formaliteter och han hade sen hoppats kunna få hjälp i Tyskland eller Sverige. Att en sådan i sammanhanget bagatellartad sak skulle förinta en familj kan tyckas onödigt – och modern var skräckslagen inför båtresan över havet – men fadern trodde detta var bästa eller enda lösningen på hans tandproblem.

Såväl Abdullah Kurdi som hans syster i Nordamerika vädjade efter händelsen till omvärlden att få ett slut på kriget i Syrien, så att ”folk kunde återvända till ett normalt liv”. När länder i Europa utan vidare konsekvensanalys öppnade för ett urskillningslöst mottagande av migranter, varav många ID-lösa utan skyddsbehov, ledde det till allvarliga felprioriteringar på många plan. Bland annat drabbades verkliga flyktingar av längre asylprocesser och de värst utsatta i läger och krigszoner fick mindre uppmärksamhet och stöd. Kriget har till yttermera visso ännu inte sett sitt slut, samtidigt som smugglarnas miljardindustri har växt ytterligare.

Personligen träffade jag i vintras en mycket sympatisk ung syrisk tandläkare i Stockholm, som var utbildad i Ryssland och hade uppehållstillstånd där. Tack vare det generella välkomnandet av syriska flyktingar till Sverige, med utfärdande av permanenta uppehållstillstånd till alla, hade han emellertid valt att komma hit. Han hade inte varit i Syrien på många år och hans familj levde i Qatar. Han flydde vid tiden alltså överhuvudtaget inte för sitt liv och hade inga som helst skyddsbehov. Han räknade inte med att kunna jobba som tandläkare i Sverige på lång tid, på grund av språk och nödvändig komplettering av utbildningen. Ändå betalar alltså svenska skattebetalare för hans uppehälle. Detta är ett mycket ogenomtänkt resultat av den migrationspolitik som förts.

Många i Sverige har jublat över att vi har tagit emot högutbildade människor i flyktingströmmen, men i själva verket är en syrisk läkare eller irakisk ingenjör här en tragedi för de länder de lämnat. Hade inte ett åtagande från en syrisk tandläkare att med svenska medel erbjuda fria behandlingar till sina landsmän i närområdet varit en betydligt bättre idé än att låta honom gå runt sysslolös i vår huvudstad?

Effekten av permanenta uppehållstillstånd i Sverige till alla syrier var inte enbart den positiva gest, som det först kunde verka. I kombination med tillgång till fri sjukvård kan denna politik starkt ha bidragit till Alan Kurdis tragiska öde. Hade EU i stället startat program för tandläkare i avsikt att hjälpa flyktingar på plats i regionen, skulle fadern aldrig ha behövt företa resan. Asylpolitiken har därvidlag i många delar varit cynisk, irrationell och djupt inhuman. Den har varit närsynt och emotionell, i avsaknad av internationellt perspektiv på solidaritet och rättvisa för flertalets bästa.

Är humanitet målet kommer aldrig maximering av antalet migranter till Europa vara liktydigt med optimering och ansvarigt hushållande av våra sammanlagda resurser till rätt ändamål.  Politiken har helt enkelt saknat precision. Även de som förblir i regionen förtjänar vårt stöd. För oss i Medborgerlig Samling står det klart att det är hög tid för en radikal omläggning av asyl- och flyktingpolitiken. Fokus bör flyttas från passivt mottagande av asylsökare till aktiv identifikation av de värst utsatta i krisområden. Det är enda vägen för att skapa en större rättvisa åt flest nödlidande i världen. Hjälp på plats får bara inte bli en undanflykt som döljer främlingsfientlighet och nationell egoism, utan en verkligt humanitär prioritering och rationalitet måste finnas i botten.

Staffan Gunnarson

Talesperson i EU- och migrationsfrågor för Medborgerlig Samling