Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea förblir fortsatt hög!

Risken för ett kärnvapenkrig är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut. Trots att den omedelbara krisen mellan Nordkorea och USA kan ha lagt sig för den här gången försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att konflikten blossar upp igen framöver. En viktig målsättning för USA:s utrikespolitik efter det kalla krigets slut har varit att undvika en situation där en mindre, fientlig stat har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På listan över ”skurkstater” har förutom Nordkorea även Iran, Syrien, Irak och Libyen funnits. Två av dessa länder, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade – Irak och Libyen. Iran har å sin sida tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar, medan Syrien är utsatt för ett destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning!

Med detta sagt fanns det andra och tyngre vägande anledningar till att USA gick in i Irak och Libyen hade avslutat sitt kärnvapenprogram när USA tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet 2011.

Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak trots att länderna redan hade avslutat sina kärnvapenprogram hjälper inte Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program.

Man kan konstatera att USA sitter fast i en fälla de själva har skapat. Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin kärnvapenteknologiska export, den stat som för USA utgör den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea har förmågan att orsaka nukleär förödelse i sitt kärnland. På ett eller annat sätt kommer frågan att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Ledarna
Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt att fatta ett dåligt beslut som att hota att skjuta missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un. Men sättet han gör det på riskerar hetsa Un till ett misstag. Här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, att han vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga. Kanske ser man inte längre någon annan utväg och föredrar ett begränsat krig på halvön framför att hela USA får leva under ett damoklessvärd?

Kulturaspekten
Det som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av ”skurkstaterna” farligare än den med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog, och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, När det gäller bland annat Nordkorea och Iran komplicerar den kulturella faktorn situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villigt acceptera en kärnvapenutväxling om den samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden kommer att kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt det än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen
Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella vapen har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer. Snarare handlar det om en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation
Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välbefinnande. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina definitivt skulle gå i krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig mycket utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea. En sådan utveckling skulle nämligen innebära att USA flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, skulle därmed raderas ut och USA skulle bli den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Till det kommer prestigeförlusten av att USA knäcker en regim som Kina redan har gått till krig med USA en gång för att bevara. För en stat som vill bli en regional stormakt skulle det kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst, även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida kommer det få återverkningar på Kinas hela politiska system. Ett sådant regimskifte i Kinas sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum
Sammanfattningsvis ligger mycket i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men frågan är om de inblandade parterna ser en sådan. För varje månad som positionerna förblir låsta ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Mons Krabbe,

Utrikespolitisk talesperson för Medborgerlig Samling