Uppenbarligen är något fundamentalt fel i Sverige. Hanteringen av invandringen och den allt mer häpnadsväckande inkompetens som avslöjas hos både regering och opposition är klara tecken på det. Den främsta förklaringen är att de politiska partierna har alltför mycket makt över vilka som väljs in.
Partiernas makt över rangordningen av kandidater på valsedlarna har förminskat folkets inflytande till att enbart handla om ett övergripande val av politisk inriktning. För partierna har väljarna reducerats till att enbart fungera som politiska konsumenter som genom marknadsföring övertygas om att rösta på just dem. Partierna tävlar som företag om dessa konsumenter och försöker vinstmaximera genom att tilltala så många som möjligt, vilket förstås leder till att de alla samlas kring mitten och driver ungefär samma politik.
Det innebär att man får en blind fläck på områden där det inte tycks finnas tillräckligt många väljare att hämta. Exempelvis invandringen, som alla var överens om var något positivt. Det ledde till att Sverigedemokraterna till sist, trots stigmatisering, kunde fylla tomrummet. Tyvärr fördröjdes utvecklingen av den spärr på 4 procent som finns för att skydda partiernas makt. I en demokrati, även en falsk sådan som den nuvarande, behövs alltid motkrafter för att inte hamna i den här situationen. Likriktning är döden för den demokratiska debatten.
Den andra delen handlar om hur politikerna själva påverkas av partiernas makt. De bestämmer i praktiken själva vilka politiker som får möjlighet att komma in i riksdagen. Det innebär att det finns en rundgång i systemet där gruppen väljer sina egna medlemmar. De väljer sina vänner och de människor som tänker som dem. Vilket innebär ännu en likriktning i systemet. Inte nog med att partierna likriktas kring mitten, de väljer även inom partiet samma sorts människor.
För att ytterligare förvärra situationen så är de människor som väljs ut av partiet den sortens människor som inte bråkar med partiledningen utan uppträder som lydiga knapptryckare. Det blir alltså konformister som väljs in och som blir nästa generations partiledning. Efter några decennier har den här rundgången lett till den situation vi ser idag, där urvalsprocessen valt ut de fegaste och mest ryggradslösa människor som landet kan uppbåda. De som aldrig tänkt en självständig tanke i hela sitt liv.
Urvalsprocessen väljer inte ut personer efter inkompetens, men det är antagligen en egenskap som hänger ihop med konformism och avsaknad av självständigt tänkande. Den form av kompetens som faktiskt värderas är medieträning; eftersom den yttersta makten i praktiken ligger hos media. Det är viktigt att man inte sticker ut utan är precis så färglös och lagom som en mittenpolitik kräver.
Som ni kanske anat så är min lösning att slänga ut de politiska partierna och istället låta väljarna rösta på kandidaterna direkt. Några av fördelarna med ett sådant system är
* att man får en riktig demokrati där det faktiskt är från folket makten kommer.
* att de förtroendevalda faktiskt är människor som man känner förtroende för.
* att politikernas kompetens och självförtroende skulle vara större då de blivit valda på egna meriter.
* att riksdagsmännen själva måste stå för sin politik och de löften de gett till väljarna och att de inte längre kan gömma sig bakom partiet, som exempelvis var fallet med FRA-lagen och decemberöverenskommelsen.
* att riksdagsmännens lojalitet och tacksamhet är riktad till väljarna och inte till partiet, och att de därför är inriktade på att få väljarnas godkännande för att bli omvalda.
* att det politiska landskapet skulle bli ett varierat landskap med en mångfald olika idéer där även mindre politiska frågor än bara de som berör majoritetens intressen skulle ges utrymme.
* att den lokala förankringen och kontakten mellan väljare och politiker skulle stärkas.
* att det blir svårare för eliten att tvinga på folket idéer i stil med mångkultur, och att den politiska utvecklingen i större utsträckning blir något som kommer från folket själv.
Jag vill alltså gå tillbaka till tiden innan de politiska partierna blev lagstadgade, när partierna enbart var lösa grupperingar av redan invalda politiker.
Johan Karlström
Medlem i Medborgerlig Samling
MED tycker
Som framgår av MED:s idéprogram vill vi stärka kopplingen mellan ledamöter och väljarna. Den första konkreta frågan är att avskaffa partistödet. Vi har också förslag som skulle öka vikten av personval, liksom förslag om att förbättra maktdelningen. Målet är inte att avskaffa partierna, men tvinga dem att bli betydligt mer lyhörda både mot sina medlemmar och representanter och mot väljarna.
MED-bloggen 
Johan!
Briljant tänkt. Välskrivet inlägg. Men tyvärr kommer vi troligen inte på mycket länge än i närheten av den vision du målar ut. Men den tjänar utmärkt syftet att vi som är MED kan samlas kring en tydligt formulerad gemensam målbild. Det du formulerat borde flätas in i vårt idéprogram när det är dags för revidering. Företrädesvis i inledningen till med rubriken ”Förord och omvärldsanalys.”
Därmed inte sagt att vårt nuvarande idéprogram inte duger. Som vanligt gäller att allt vi tänker, säger och skriver alltid kan formuleras bättre, kortare och klarare.
GillaGillad av 1 person
Tack. Ja, det är nog inte politiskt möjligt på länge, så det handlar mer om en gemensam målbild för att ta ut riktningen, precis som du säger. Jag tror det är viktigt att ha en inställning att man är beredd att omvärdera hela systemet och inte acceptera saker som partisystemet som något givet.
GillaGilla
”Det du formulerat borde flätas in i vårt idéprogram när det är dags för revidering” är ett önskemål som jag är klar motståndare till. Att avskaffa de politiska partierna är ingen bra vision!
Vore intressant att veta om det finns något nutida demokratiskt land utan partier, där detta fungerar. Jag föreställer mig snarast att det skulle bli allmän oreda i form av att väljarna inte kan veta vilken politik som sammantaget kommer att föras.
Jag inser naturligtvis att vi har stora problem i landet, men nog borde det bli en påtaglig förbättring av det politiska landskapet när partistöden avskaffas! Därefter lär det inte bli några nya Decemberöverenskommelser och liknande!
GillaGilla
Johan!
Du har alldeles rätt i den delen. Men det finns andra delar i Johans framställning som jag inte sett formulerade tidigare. Exempelvis denna passus om medieträning
”Den form av kompetens som faktiskt värderas är medieträning; eftersom den yttersta makten i praktiken ligger hos media.”
Jag menar att termen ”medieträning” i praktiken betyder: En träning för vanligt folk att lära sig hur man underkastar sig mediernas allmakt.
Just nu verkar det som om MED har en stor tillströmning av både engagerade och kunniga personer. Vi MED-arbetare bör därför finna ett sätt att ”hantera” media som rycker den politiskt korrekta agendan ur deras händer. Såvitt jag vet har detta angreppssätt ännu vare sig utarbetats eller testats. Men jag anser att det är denna väg vi måste gå.
Alltså MEDieträning på våra villkor.
GillaGillad av 1 person
Erik, förmodar att ditt inlägg 10 aug kl 15:14 egentligen var riktat till mig. Därför vill jag bara tillägga att det du skriver här kan jag helt hålla med om!
GillaGilla
”Jag menar att termen ”medieträning” i praktiken betyder: En träning för vanligt folk att lära sig hur man underkastar sig mediernas allmakt.”
Oj. Det fanns tydligen en väldigt avgörande insikt där som jag inte ens var medveten om själv! Jäklar. :O
Det är ju väldigt skrämmande att media genom sin totala dominans byggt upp ett behov av ett mönster för hur man bäst lyder deras regler. Medieträning = lydnadsträning!
Det är rätt obehagligt när man på det här sättet skrapar lite på ytan och avslöjar hur villigt människor anpassar sig efter elitens makt. Det är ju som med Normkritik som borde vara något ytterst suspekt, att metodiskt bryta ner normer och värderingar i samhället, men istället blivit accepterat som något så självklart att det skrivs in i styrdokument m.m. Man skriver alltså in i regelverk riktlinjer för att upplösa etablerade regler.
Maktutövandet är så subtilt och upplevs så självklart att det blir rent absurt och svindlande när man tänker efter.
”Just nu verkar det som om MED har en stor tillströmning av både engagerade och kunniga personer. Vi MED-arbetare bör därför finna ett sätt att ”hantera” media som rycker den politiskt korrekta agendan ur deras händer. Såvitt jag vet har detta angreppssätt ännu vare sig utarbetats eller testats. Men jag anser att det är denna väg vi måste gå.”
Ja, det som tilltalar mig absolut mest med MED är just den kompetens och intellektuella ärlighet hos de personer som dras hit. När media väljer ut ”experter” som Arnstad, Gardell eller Rung för deras korrekta åsikter känns MED som något helt fantastiskt i jämförelse.
Vad gäller media är min åsikt att man bör göra som Trump. Behandla dem med det förakt som de förtjänar, men provocera dem genom utspel att ge oss publicitet. Trump vann mycket på att ställa sig som alternativ till etablissemanget och framförallt till den avskydda vänstermedian. Ska man vara en opposition så ska man vara det mot den verkliga makten och och förtryckaren.
GillaGilla
Jag undrar mycket över hur den medieträning har gått till som går ut på att lära vanligt folk att underkasta sig mediernas makt. Den som har blivit utsatt för en sådan övning borde kräva pengarna tillbaka. När jag själv har blivit mediatränad, av mycket erfarna och duktiga proffs, så har det tvärtom handlat om att lära sig undvika fallgropar och att genomskåda journalisternas tricks. En viktig lärdom har varit att man som intervjuperson i förväg bör ha tänkt igenom vilket budskap man vill få ut, och se till att man får det sagt. Dessvärre har det budskapet (pga dåliga medietränare eller oskickliga elever?) ibland lett till att politiker som en papegoja gång på gång upprepar en inlärd mening vad journalisten än frågar. Men det är en annan femma.
GillaGilla
@Lennart,
Jag inbillar mig att på mästarnivå, kan man hålla sig steget före reportern och formulera svaren så att reportern, enligt medielogiken, garanterat kommer ställa de följdfrågor som man ville ha. 🙂
GillaGillad av 1 person
Inget hindrar egentligen att man tillhör ett ”parti”, dvs säger sig acceptera några gemensamma idéer för att förtydliga sin position. T.ex att man är öppen med att man ställer sig bakom några grundläggande liberala värderingar, eller sakpolitiska frågor som abortmotstånd eller öppna gränser. Partiernas roll skulle bli att definiera exempelvis liberalism, men helt utan kontroll över de helt självständiga kandidater som kallar sig liberaler.
Det viktiga är att man vinner sin plats helt av egen kraft och inte för att man placeras högt på listan av partiet.
GillaGilla
Här kommenterar jag den pågående debatten mellan Johan, Gunnar och mig själv:
Johan skrev:
”Behandla dem med det förakt som de förtjänar,…”
Min kommentar:
Jag tror inte vi kommer långt med förakt. Jag föreslår istället. Ointresse. Kanske sval likgiltighet. Hitta fungerande sätt att i kontakt med ”korkstyva” journalister envist hålla fast vid den kunskap på vilken man bygger sina åsikter.
Johan skrev också:
”att man är öppen med att man ställer sig bakom några grundläggande liberala värderingar”
Min kommentar:
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Liberalism och konservatism ligger enligt mitt nytänkande synsätt innanför boxen. Vi måste tänka utanför. För oss själva beskriva det helt nya politiska landskap som vi med egna ögon ser växa fram i globaliseringens och migrationens tidevarv.
Med start den heta sommaren 1968 har det politiska etablissemanget lyckats: Trivialisera och degradera skolan, infiltrera svenska kyrkan, ”avämbetsmannisera” (om nyordet tillåts) våra myndigheter, proletarisera läkarkåren, förslava de ”valda ombuden för Sveriges folk”, förvanska och de facto tömma viktiga ord och uttryck i svenska språket på innehåll och mening. Allt i avsikt att för evigt behålla makten för sig själva.
Tid, pengar, makt och en välsmord organisation för samverkan är bristvaror inom MED:s domäner. Dessa brister måste och kan vi väga upp med kunskap, nytänkande, engagerad glöd och framför allt – med ordens makt. För att avsluta med en kampsignal:
Med en travestering av Geijers ord: Vi måste ”Inom vårt rika språks gränser erövra svenskan åter.”
Den dikten är väl värd att begrunda och försöka tolka i överförd bemärkelse för att passa in vår egen tid.
PS:
En av denna bloggs redaktörer Lennart Göransson har nyligen i en debattartikel i GP beskrivit den avprofessionaliseringens utförsbacke han under sin ämbetsmannatid upplevt med start 1970.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/vart-tog-nit-och-redlighet-v%C3%A4gen-1.4504389
PPS:
Ett avsnitt av min kommande bok om sjukvården kommer att handla om de förödande följderna av den svenska läkarkårens avprofessionalisering/proletarisering som inleddes den 1 januari 1970. Den sk sjukronorsreformen.
GillaGillad av 1 person
”Jag tror inte vi kommer långt med förakt. Jag föreslår istället. Ointresse.”
Ok, jag tror vi talar om lite olika saker. Jag vill utmåla media som våra motståndare. Sjuklövern är bara deras lydiga tjänare, så vi bör positionera oss som motståndare till media,
Däremot i kontakten med media så håller jag med. De ska bemötas på ett avslaget sätt som inte berättigar deras makt i onödan. Snarare bör deras agerande ifrågasättas: ”varför ställer du den frågan, vilken är din agenda? eller ”Så bemöter ni inte X”. Jag tror också att värdet av alternativ media inte ska underskattas. MED skulle behöva en egen nyhetskanal också.
”Liberalism och konservatism ligger enligt mitt nytänkande synsätt innanför boxen. ”
Detta är ett stort ämne som kräver mer utrymme än kommentarerna. Min åsikt är att samtliga klassiska ideologier har blivit kapade av PKismen, och de egentliga ideologierna ligger utanför boxen. Riktig liberalism lägger sig inte i hur folk lever sina liv. Riktig socialism struntar inte i arbetarna eller splittrar kollektivet i grupper graderade efter ”utsatthet”. Konservatismen har just börjat vakna till, så den är nog rätt obesudlad. Jag tror faktiskt det nya politiska landskapet vi söker är att hitta tillbaka till det gamla landskapet.
En bra start är antagligen är försöka definiera vad det är som vi värderar, att hitta en värdegrund som faktiskt har ett innehåll och inte bara är ett tillhygge i debatter.
I övrigt håller jag med om allt du skriver. Jag skrev faktiskt en (allt för) lång text om just upplösningen av språket http://ormeniparadiset.se/2017/05/12/190/
Om man ska säga något positivt om utvecklingen så är det att det antagligen är en hel del människor som vaknar upp, precis som jag, och insett att demokrati inte bara är något man har utan något man hela tiden måste kämpa för.
GillaGilla
@Erik,
Nå, jag är absolut för att tänka utanför boxen, och inte minst därför är det centralt att vi har ett öppet och tolerant debattklimat (tolerant mot avvikande idéer, vill säga), men alla idéer, i synnerhet om vi gör anspråk på att styra landet efter dem, måste skärskådas utifrån evidens och principresonemang.
I min vision om en välfungerande demokrati, kommer olika människor att välja olika utgångspunkter för värderingen av förslag. Även den bästa av alla världar skulle man kunna vara hyfsat överens om verklighetsbeskrivningen, och kanske t.o.m. om slutmålet, men ändå vara oense om vilken väg som säkrast leder till målet. Detta bör kunna vara en styrka, då inget enskilt perspektiv tycks bäst på att beskriva ”the human condition” och staka ut vägen framåt.
Det är här jag tycker att ideprogrammet är så centralt: det beskriver MEDs grundläggande mall för granskning och värdering av förslag. Ett välskrivet ideprogram borde kunna ge väljaren en intuition för var partiet kommer hamna i olika frågor, när förslagen väl tröskats igenom granskningsprocessen.
Så om ‘boxen’ liknas vid ett objektiv som betraktar verkligheten ur en viss vinkel med ett visst fokus och exponering, kunde ‘utanför boxen’ vara att betrakta samma verklighet från en annan vinkel och/eller med ett annat objektiv, andra inställningar. Vi kommer då få en annan bild; denna behöver ändå stämmas av mot den bild vi ursprungligen hade. Möjligen kommer vi på att världen ser annorlunda ut med t.ex. fiskögelins, underifrånperspektiv och rosa färgtonsfilter (om nu det var ‘boxen’ eller det alternativa perspektivet). Då återstår att avgöra om vi hellre vill se världen så, eller om vi vill sträva efter en så neutral och oförvanskad bild som möjligt.
GillaGilla
Jag är inte helt säker på vad du menar. Till en början verkar din inställning vara rätt relativistisk men du avslutar med ”. Då återstår att avgöra om vi hellre vill se världen så, eller om vi vill sträva efter en så neutral och oförvanskad bild som möjligt.”
Om du menar att vi bör hitta vad som är den gemensamma verklighetsbeskrivningen för MED’s medlemmar så är jag med. på noterna. Verklighetsuppfattning och värderingar är grunden, sen om det leder till nedläggning av partier eller ej är en annan fråga.
Var kan man ta del av arbetet med idéprogrammet tro?
GillaGilla
@Johan,
Jag menar helt enkelt att medan det är bra att tänka utanför boxen, blir inte ideer automatiskt bra bara för att de skiljer sig från etablerade lösningar. De måste fortfarande prövas mot evidens och mot erfarenhet (som ofta ligger inuti boxen, s.a.s.)
Möjligen är Dan Pinks uppskattade TED talk relevant här. Det behandlar bland annat ett experiment kring ”outside the box thinking” (”the candle problem”), där han även listar ett antal ‘originella’ alternativ som inte fungerar. Den intressanta delen av hans presentation är hur okonventionella lösningar blir mindre tillgängliga (”functional fixedness”) om man lockas med prestationsbonus.
Jag antar att det är just ”functional fixedness” Erik menar att vi behöver undvika. Det håller jag med om. Jag tror bara inte att det är i liberalism och konservatism vi är fast, så om vi söker oss tillbaka till grunderna, och utvecklar resonemang därifrån, kommer vi nog att upptäcka åtskilliga lösningar som åtminstone principiellt är möjliga. Fortfarande återstår utmaningen hur man tar sig dit, och hur man övertygar väljare att det är värt besväret.
När jag bodde i USA hade jag en affisch på väggen (den satt där när jag flyttade in), med en bild på en segelbåt ute på havet och texten: ”Go as far as you can see; when you get there, you will be able to see further”. Översatt på vår diskussion, tror jag att även konkreta små förändringar, som vi kan argumentera för och göra överskådliga, kan ha stor och möjligen överraskande effekt. Lyckas vi hitta sådana och sälja in dem, kan det öppna för mer omfattande förändring.
… eller så visar det sig att de inte funkar som vi trodde. Då var det kanske bra att vi inte hoppade rakt in i vår ultimata vision. Att peta i komplexa system har inte alltid de effekter man tror.
GillaGilla
Vi bör definitivt minska partiernas makt! Hur det ska gå till vet jag inte, men man kunde ju börja med att ta ifrån dom de statliga bidragen vilket skulle göra att dom blev mer intresserade av
1: att vårda sina medlemmar
2: Samt att skaffa flera medlemmar
3: Samt att inte stöta sig med medlemmarna!
Det är ju dessa tre saker först och främst som ligger bakom den allsmäktiga makten hos partierna och som jag tror är omöjlig att bli av med på annat sätt!
I övrigt bör man kanske titta på möjligheten att begränsa de politiska uppdragen, låt oss säga till två mandatperioder, eller åtta år, från Statsminister och ganska långt ner i myndigheter och lokala kommunala kommitteér. Detta skulle vitalisera hela politiken och med det styret av landet!
GillaGilla
Ja, en nedläggning av partisystemet kommer man knappast få med partierna på i första taget. Så den sortens justeringar som du föreslår kan kanske vara ett steg på vägen.
Men för mig är det viktigt att inte låsa sig vid det nuvarande systemet. Det är mycket mer än bara partidelen som är trasig. Till exempel så finns ingen maktdelning utan alla positioner går genom politikerna. De tillsätter alla topp-positioner inom myndigheter. Det är bara att se hur Ågren från Transportstyrelsen skyddas av åklagare för att man ska inse att man måste bryta upp strukturen. Särskilt nu när media och politiker blivit allierade mot folket.
Jag skulle vilja se val vart annat år, eller oftare om det är möjligt. Ett ”underhus” eller liknande som bevakar politikerna, bestående av matematiskt ”inlottade” medborgare. Mer folkomröstningar. Stärkta egenbestämmande för kommuner och landsting. Det måste till fler än bara en väg till makten, annars hamnar vi i en snarlik situation igen om 50-100 år. Om vi inte gått under innan.
Men att genomföra det är svårt för eliten kommer inte ge sig utan strid. Men det är bra att ha något radikalt att sträva mot och inte acceptera den rådande ordningen som något man får anpassa sig till. Det är att erkänna deras rätt att förtrycka.
GillaGilla
Johan, det verkar gå trögt med att ge något exempel på ett nu fungerande demokratiskt land utan partier? ”Sverige innan 1911” räknas inte, utan får betraktas som helt orealistiskt. Även om det samtidigt på något sätt kan kännas ”tryggt”. Men det torde vara väldigt få som längtar tillbaka till Oscar II:s tid!
GillaGilla
@Karlén Varför räknas inte det nu då? Vad är det för regler du hittat på och vad skulle det bevisa? Nej, man behöver inte gå tillbaka till Oscar II:s tid för att ha ett riktigt demokratiskt system.
Det finns ö-nationer som inte använder partisystem och på många regionala nivåer. Presidents val brukar vara partilösa i teorin också, men eftersom partierna ofta har så mycket resurser så dominerar de de valen också.
Antagligen har utvecklingen sett likadan ut överallt. Det uppstår grupperingar som samarbetar för att få igenom sin politik. I den meningen finns det alltid partier om man räknar Hattar och Mössor som partier t.ex.
Sen använder de sin makt till att skaffa sig mer makt och lagstiftar för att cementera sin kontroll. Vilket skedde i Sverige när man skaffade sig kontroll över valsedlarna, bidragssystem osv. Den sorten naturlig maktkonsolidering säger ingenting om systemets stabilitet, det bara visar på att man ska undvika att låta partier få för mycket makt. All makt som partierna har har de tagit från folket.
Detta: https://en.wikipedia.org/wiki/Iron_law_of_oligarchy
Tänk utanför lådan, det måste inte alltid vara exakt på samma sätt, någon gång måste man göra förändringar också. Särskilt som det är partisystemet som orsakat krisen. Acceptera inte deras hegemoni utan se till vad som är bäst för folket.
GillaGilla
Som jag redan skrivit ”jag vet inte hur” men vi måste minska makten hos de politiska partierna och det genom att minska deras ekonomiska och ”i dagsläget” mediala makt!
”matematiskt ”inlottade” medborgare” tycker jag också verkar vara ett bra förslag samt även folkomröstningar. Det nämns nedan och det är idag hur enkelt som helst att göra på ett säkert sätt. Vi sköter så pass viktiga saker som skattehanteringen och bankaffärer med BankID via datorer eller telefoner och det kan inte anses vara lättfotat att också få lägga sin politiska röst via det systemet. Det är ju bara det att politikerna inte vill ha det så.
Kortare mandatperioder tror jag inte på eftersom det måste finnas seriös planering för att föra politik. Vi ser idag att många politiker bara tänker en mandatperiod framåt. Däremot att samma politiker inte får sitta mer än två perioder, tycker jag är en bra regel. Men riktiga val till Riksdagen skall hållas vart fjärde år förutom däremellan hållna folkomröstningar i enskilda frågor!
GillaGilla
Finns egentligen bara ett sätt att genomföra en äkta demokrati och det är att låta folket vara med och bestämma i alla frågor av vikt. Detta är inga som helst problem att genomföra med dagens teknik, det är lika enkelt som att logga in med sitt bank ID på internetbanken, de som blir engagerade i en fårga lägger sin röst JA eller NEJ. Tycker du inte frågan är viktig för dig så behöver du inte rösta. Politikerna ska bara komma med förslag som sedan folket får rösta om och som de sedan verkställer. Politiker får ALDRIG vara beslutsfattande för då blir det så här illa som det nu är i ankdammen Sverige.
GillaGillad av 2 personer
@Heradlikern och @NotMe
Jag gillar er inställning. Särskilt detta: ”Politiker får ALDRIG vara beslutsfattande för då blir det så här illa som det nu är i ankdammen Sverige.”
Det nuvarande systemet måste göras om från grunden och med de nya tekniken så finns helt andra möjligheter för en renare och mer äkta demokrati.
Det leder också till en delning av makten som NotMe beskriver. Om samma människor håller hela makten över både vilka som släpps in till makten och över staten då leder det ofrånkomligen till att deras karaktär likriktas och omvandlar samhället därefter. Det behövs en motkraft som bryter utvecklingen innan den spårar ur som det gjort för oss.
Sen är ju problemet att samhällets legitimitet vilar på idén att makten kommer från folket. Den senaste utvecklingen har fått folk att inse att det inte stämmer och att samhället saknar legitimitet. Det enda som då upprätthåller samhället är dess förmåga att kontrollera folket. System som gör det väldigt svårt att strunta i att betala skatt, polisen som kanske inte räcker till att bekämpa brott eller alls fylla sin roll som upprätthållare av lagen, men som än så länge kan trycka ner demokrati-yttringar, hårda vapenlagar, välfärdsystemet m.m. är exempel på det som genom kontroll och förtryck håller samman det illegitima samhället.
Om inte systemet förändras till att ge folket inflytande så kommer samhället förändras till en öppen diktatur. Både politiker och medborgare kommer att börja betrakta samhället inte som något man har gemensamt, utan som något som den ena gruppen tvingar den andra att deltaga i. Du betalar inte skatt för att tillsammans ha en fungerande välfärd, du betalar skatt för att du tvingas till det. Valdeltagande handlar inte om att rösta för den nyans av sjuklöver du föredrar utan om att legitimera det förtryck du lever under.
GillaGilla
Hej,
Även om jag sympatiserar med inläggets goda avsikter visar inlägget samtidigt hur naivt och mållåst diskussionen är på politiska trivialiteter.
Problemet är inte ”politikerna” utan ett i grunden dysfunktionellt politiskt system som tillåter politiker att bete sig så som de gör.
Om man inte ta sig an denna dysfunktionalitet kommer även MED att inkorporeras i detta system den dagen MED tar plats i riksdagen, oaktat era goda intentioner.
Jag var lite sen på bollen på Mats Berghs inlägg den 6 augusti där jag var inne på samma linje.
https://medbloggen.se/2017/08/06/sa-avskaffar-vi-politikeradeln/comment-page-1/#comment-918
Problemet är att riksdagen från att ha varit en lagstiftande församling som sammanträdde sporadiskt och/eller vid behov, har blivit något av en operativ heltidsverksamhet som lägger sig i allt fler detaljer i samhället genom att spotta ut sig allt galnare detaljlagar som ingen har en chans att överblicka. Utöver detta är de en rekryteringsbas till all sköns uppdrag och anställningar vare sig individen är kompetent eller inte. Mest inte.
Riksdagen och regeringen försöker sig på att centralstyra alla sektorer i det svenska samhället. Problemet är att centralstyrning har aldrig fungerat och inte kommer att göra det heller.
I min kommentar till Mats Berghs inlägg gav jag exempel på åtgärder som principiellt skulle kunna möta Johan Karlström förväntningar.
Tanken går ut på att helt decentralisera makten och att återigen låta staten fokusera på ”kärnuppgifter”. Det var när staten agerade på detta vis, före 70-talet, som vi i Sverige hade en tigerekonomi, hög välstånd och bland Europas lägsta inkomstskatter. Allt funkade på den tiden. Vi hade till och med en fungerande invandring.:
1. Återinrätta en reviderad RF 1809 med förord och allt (Maktdelning). Regeringen åläggs samma plikter, ansvar, skyldigheter och begränsningar som kungen förr i tiden. Återinför riksrätt RF 1809 §101 och §102.
Man kan inte sitta i regeringen samtidiga som man sitter i riksdagen (”Styrande” vs. ”Lagstiftande”). Blir man Statsråd skall riksdagsplatsen ställas till förfogande.
Återinför tvåkammarriksdagen och ger kamrarna ömsesidig vetorätt. (antalet ledamöter kan härvid minskas). Ledamöterna i första kammaren utses liksom som förr av länen.
(Tilläg: Sätt en nedre åldergräns på riksdagledamöter och statsråd, typ 35 år, som det var förr.)
2. Distribuera makten (Subsidaritetsprincip) bort från Stockholm och reducera statens beskattningsrätt i motsvarande omfattning. Detta innebär att återställa länssuveräniteten och att låta länen beskatta sig själva och sköta viktiga länsfunktioner och prioriteringar. Dela upp de moderna mastodontmyndigheter i ”länsmyndigheter” (som t.ex polis).
Utse landshövding genom personval (som guvernörer i andra länder). Välj ett länsparlament som i sin tur utser ledamöter i riksdagens första kammaren.
3. Gör motsvarande sak med kommunerna, där borgmästare väljs genom personval vid sidan av kommunstyrelsen.
Tillåt kommunal polis.
4. Avveckla partistödet.
Riksdagsledamotslönen och ämbetsmannalönen torde räcka. Tilldela varje riksdagsledamot i andra kammaren en assistent.
Första kammarens ledamöter skall stödjas och avlönas av länen.
5. Avveckla presstödet.
6. Avveckla omfördelningssystemet och minska löneskatten i etapper så att folk i högre grad kan klara sig på sina inkomster.
7. Avpolitisera sjukvården. Gör de offentliga sjukhusen till myndigheter. Subventionera all offentlig och privat ”grundsjukvård” via en nationell sjukvårdsförsäkring.
8. Myndighetschefer skall rekryteras på meriter och nomineras av myndigheterna själva.
9. Avpolitisera skolan: Mät resultatet av utbildningen, inte ”mäta” införandet av ”goda avsikter” och ”värdegrunder”.
Osv.
Gustav H
GillaGillad av 1 person
@Gustav Hjelm Väldigt bra förslag. Mitt fokus på att ta bort partierna är mest av utrymmes skäl. Det är mycket mer som måste göras också, mycket som tas upp av Gustav här.
1. Jag är inte säker på exakt vad alla lagparagrafer handlar om, men maktdelning är väldigt viktigt. Det hade kunnat förhindra den likriktning som partiernas makt att välja sina medlemmar innebar. Åtminstone delvis.
Jag tror också att mycket löser sig om man rullar tillbaka utvecklingen eftersom det mesta som ändrats har varit för politikerna att utöka och försvara sin makt. A la Iron law of oligarchy.
Sen kan man ju testa andra lösningar på maktdelning exempelvis matematiskt ”slumpade” medborgare som utgör ett underhus t.ex. För risken med guvernörer och borgmästare är ju att de är allierade med partierna på något vis och blir en del av den korruptionen.
2. och 3. Håller med. Besluten närmare medborgarna och ökad lokalt inflytande. Bra.
4. Låter bra det med. Även om min förhoppning är att avveckla partierna på sikt.
5. Verkligen. Det kan inte finnas en sådan koppling mellan politiker och media. Dessutom ser jag ju media som den verkliga makten och deras sammanhållning efter att internet gjorde deras makt över ordet hotat har spelat en helt avgörande roll för allt elände vi drabbats av.
Jag skulle faktiskt vilja se en avgift/skatt för mediebolag som omsätter över en viss summa t.ex. för att få mer mångfald i nyhetsrapporteringarna och bryta deras dominans.
Resten låter också vettigt.
GillaGilla
Hej Johan,
Tack för din replik.
Mitt vurmande för RF 1809 beror på att denna regeringsform ger utryck för en respekt för den individuella medborgaren samtidigt som den balanserar samtliga rättigheter med skyldigheter och plikt med ansvar kombinerad med mekanismer som skulle förhindra maktmissbruk. Den gör det dessutom på ett kortfattat, elegant och förhållandevis tidlöst sätt.
I RF 1809’s inledning tvingas regenten (motsvarar idag ”regeringen”) till ödmjukhet och förpliktas att ”för alltid skall grunda ett gemensamt fäderneslands sällhet och självständighet” och längre fram ”Vi fästat ett så mycket säkrare hopp om framgång i Våra oavbrutne bemödanden att bereda fäderneslandets framtida väl, som Vår och Våra undersåtars ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, uti den nya regeringsformen blivit så tydligen utstakade, att de med bibehållande av konungamaktens helgd (läs: ”Regeringsmakten helgd”) och verkningsförmåga, förena svenska folkets lagbundna frihet.”
Det står INGENTING sådant i dagens regeringsform. I den finns inte ens en inledning!
RF 1809 föregick här Robert Michels ”Iron law of oligarchy” med drygt 100 år. 1809-års män hade dock tillgång till andra ”teoretikers” verk, som till exempel Platos ”fem regim-arketyper”; aristokrati, timokrati (förmögenhetsbaserat), oligarki (fåmannavälde), demokrati och tyranni.
Som en ”intressant reflexion” ansåg Platon att tyranni är en ”naturlig följd” av demokrati. Han ansåg att demokrati till sist urartar till tyranni där, i avsaknad av disciplin, samhället störtas i kaos. Ur kaoset reser sig tyrannen och tar makten. Folket hatar tyrannen och försöker störta denne, men inser att de inte kan. Tyrannen är demokratins arvtagare och den värsta av människor.
Andra tillgängliga inspirationskällor till RF 1809 kan ha varit John Locke och Montesquieu. 1809-års män har antagligen även tittat på den amerikanska konstitutionen och andra grundlagar. Länken här ger lite mer bakgrund till RF 1809.
http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/viewFile/3073/2634
1. Precis så…
Är dock mycket tveksam till ”matematiskt ”slumpade” medborgare” i en eventuell andra kammare/underhus.
Ett valssystem, given konstitutionella kontrollmekanismer och eventuella villkor, som antalet år som medborgare, förbud mot dubbelt medborgarskap för förtroendevalda på läns-, riksnivå och högre tjänstemän, kombinerat med en åldersgräns, torde räcka som skaderiskminimering.
”Matematiskt ”slumpade” medborgare” är dock en utmärkt idé när man utser nämndemän i domstolar. Ett nytt urval till varje rättegång.
4. I ett frihetlig samhälle råder organisationsfrihet och föreningsfrihet. Man kan inte ”förbjuda” partier och samtidigt värna om åsiktsfriheten.
Att ta bort partistödet öppnar dock för enskilda politiker att driva sina kampanjer frikopplade från en partiorganisation.
Det lösas enklast med renodlade personval i enmansvalkretsar till förtroendeposter på kommunal-, läns- eller riksnivå (andra kammaren).
5. Skippa tanken på riktade skatter. Låt mediamarknaden reda ut sig själva gentemot mediakonsumenter.
Däremot kan det vara en idé att etablera en ”riktig” pressombudman som, till skillnad från idag , är helt frikopplat från media-aktörerna och som företräder den enskilda medborgaren.
De senaste tiders händelser visar även att Pressens Opinionsnämnd (PON) bör avvecklas, eller avlövas, och ersättas av en vanlig rättsäker domstolsprocedur, helst med ”matematiskt ”slumpade” medborgare/nämndemän”, där enskilda kan föra sin talan mot publicister.
Vänligast,
Gustav H
GillaGilla
1. Det beror förstås på hur mycket makt man tänker sig att underhuset ska ha. Om de är jämbördiga med överhuset så kanske det är olämpligt med ”slump”. Men en sorts övervakande roll som håller koll på politikerna kan den fungera bättre för. T.ex besluta om politikers löner så de ”slipper” göra det själva…
4. Renodla personval vore alldeles utmärkt. Jag är dock inte säker på om enmansvalkretsar är så bra. Troligen leder det till en situation med bara två partier och någon enstaka libertarian som i UK och USA. Hellre då flermansvalkretsar där väljarna får rangordna lika många som antalet platser (för att komma runt problem med spelteorier)
5. Ja, jag är lite beredd att acceptera detta. Media har bränt ut sig fullständigt och internet förändrar spelplanen rejält (till det bättre). Skadan är ju redan gjord och jag tror man snart kommer börja diskutera problemet med att den högsta makten finns utanför det demokratiska systemet. Även om media dör så kommer mindre aktörer på nätet ta över, och dessutom så är ju företag som Google, facebook m.m. extremt mäktiga och utgör ett hot mot medborgarna både vad gäller deras integritet men framförallt kontrollen över information. Den sortens icke-demokratisk makt måste man motarbeta.
GillaGilla
@Gustav Hjelm @Ulf Wiger
Glömde kommentera det här: ”Som en ”intressant reflexion” ansåg Platon att tyranni är en ”naturlig följd” av demokrati. Han ansåg att demokrati till sist urartar till tyranni där, i avsaknad av disciplin, samhället störtas i kaos. Ur kaoset reser sig tyrannen och tar makten. Folket hatar tyrannen och försöker störta denne, men inser att de inte kan. Tyrannen är demokratins arvtagare och den värsta av människor.”
Ytterst intressant. Man kanske skulle försöka sig på att läsa lite Platon ändå. Har ju avskrivit honom som lite flummig, men när man nu omvärderar allt annat så…
Jag misstänker att han har helt rätt. Förr eller senare spårar demokratin ur fullständigt som den gjort för oss. Åtminstone Roms republik låter som ett tidigare exempel som är väldigt lik vår situation. Där normer och traditioner löses upp och allt slutar i ett korrupt kaos.
Om man ska tala om att tänka utanför lådan så är det ett bra tillfälle att ta en titt på själva lådan som man låtit sig begränsas av. Vilka brister finns inbyggt i demokratin som leder till det här?
Oligarkiernas järnlag som nämnts, men också att makten i en demokrati flyttas ut ur det demokratiska systemet till de som har kontroll över berättelsen; media i vårt fall och intellektuella som Cicero i Rom. I vårt fall har det snabbare eftersom media har en helt annan genomslagskraft idag.
Sen finns ju andra problem så som decentralisering och ansvarslöshet, vilket antagligen var vad Platon tänkte på. Det finns ingen som styr. All makt är delegerad att det bara är media som kan ta ut en riktning lite hjälpligt- Tyvärr är de ju lika mycket offer för sin egen berättelse, så utvecklingen eskalerar tills man hamnar i höger eller vänster dike.
Dessutom så har vi ju drabbats av idén om att allt är en social konstruktion, vilket antagligen är den viktigaste orsaken till katastrofen. Man har gjort omkonstruerandet av kulturen till ett mål i sig. Och även efter det här så är det något vi måste lära oss hantera. Det blir antagligen inte så mycket bättre om exempelvis alt-right tar efter och förändrar samhället och sig själva i en annan riktning.
Och jag håller med om att man bör ta det försiktigt med förändringar, men just nu är vi inne i en total katastrof som kan förstöra nationen och då behövs snabba lösningar. Det viktigaste är att ta upp alla ämnen till öppen diskussion, sen kan förstås själva det politiska förändrandet skötas försiktigt om man vill.
Tyvärr är ju MED en del av lådan i och med att vi är ett parti, Men det är egentligen inget problem i sig, den avgörande rollen är ju mer att förändra diskussionen i samhället och därmed berättelsen, och där tror jag MED är livsviktiga.
GillaGilla
Hej Johan,
Nu börjar diskussionen bli intressant!
Det hela handlar om människans natur, både som individer och hur en grupp människor beter sig. Oändligt mycket finns skriven om detta, med teorier och utfästelser som pekar i alla riktningar.
De filosofer, gamla som nya, som fortfarande är relevanta för oss realister, är utan undantag de som ser människan för vad hon är. Illmarig, småsint och egoistisk.
Personligen anser jag att Clausewitz har lyckas fånga den mänskliga gruppdynamiken på samhällsnivå bäst.
Clausewitz mest kända antites om att: ”krig är enbart en fortsättning av en förd politik fast med andra medel”, kan även vändas till att en politiker agerar efter krigets logik genom att närhelst tillfälle ges, försöker påtvinga omgivningen (andra) sin vilja, vare sig det gäller ”godhet” eller ”ondska”. Vad som är ”god” eller ”ond” beror ofta på vilken sida av ”utbytet” man står.
Dynamiken i detta leder till en eskalering i och med att den politiska motståndaren möter aggressionen med sina egna medel. Eskaleringen pågår tills att ett jämnviktsläge uppstår där ingen part vinner på ytterliga upptrappningar, eller tills att en part lyckats driva igenom sin vilja och ”vinna”.
Där tidigare aristokrater, timokrater eller oligarker sinsemellan gjorde upp över huvudena på en ovetande befolkning, dras i en demokrati (där ”väljare” utgör ett viktigt maktmedel) befolkningen in i denna politiska konflikt.
Det vi ser idag i det svenska samhället är de yttre tecknen på en sådan konflikt. Eskaleringen pågår för fullt.
Även om Clausewitz beskrivning är elegant så insåg Platon, John Locke, Montesquieu, Michels, mfl. motsvarande fara med en otyglad makt. Den leder till konflikt, kaos och tyranni.
Montesquieu’s maktdelningsprincip, ehuru av honom tillämpad på ett monarkist statsskick, ignorerar sättet som makten förvärvades. Enligt Montesquieu utgör makten i sig ALLTID en frestelse som leder till maktmissbruk och egennytta.
Därför ansåg Montesquieu en innehavare av viss tilldelad makt inte skall delta i utövningen av en annan typ av makt. Den verkställande makten (regeringen) bör därför för att värna sin makt, ha vetorätt i lagstiftning, men inte ha sanktionsrätt. Den bör därför inte delta i den lagstiftande församlingens diskussioner. Montesquieus princip med vissa modifikationer har visat sig ”skydda” både statens egen säkerhet och den personliga friheten genom dessa olika av varandra kontrollerande och begränsande faktorer.
KU:s sekreterare Hans Järta (1774-1847) författade ett memorial vari de principer som låg till grund för 1809 regeringsformen angavs. Järta karaktäriserade 1809 års författningsarbete i följande ordalag:
”Utskottet har sökt att bilda en Styrande Makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; En Lagstiftande Makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; En Domare-Makt, självständig under Lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har sedan sökt att rikta dessa Makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga.”
Även om 1809 års grundlag tydligt har karaktär av Montesquieus maktdelningsprincip så anses den av många vara ”hemmasnickrad”, baserat på 1700-talets och det tidiga 1800-talets förskräckliga svenska erfarenheter.
Dessvärre bygger vårt nuvarande politiska system inte på realism och erfarenhet, utan på fromma förhoppningar och naiva samhällsvisioner.
1970-talets bombastiska ”Folksuveränitetsprincip” tillsammans med ”All makt utgår från folket” och ”Alla (jordens) människors lika värde” är typiska fraser som är till för att besvärja fram ett utopiskt Sverige.
Det var denna kollektiva självsuggestion som fick våra politiker att kasta ut barnet med badvattnet 1974, genom att upplösa maktdelningens RF 1809.
Felet är att man ser “Folkstyre” och ”Demokrati” som en statsform, vilket det inte är. Valproceduren i sig hindrar inte maktmissbruk om det är fyra år mellan valen och väljarna i princip varken har koll eller kontroll över politiken.
Med Montesquieu och Järta ur vägen, ligget därför fältet fritt för Platons skräckvision.
Gustav H
GillaGilla
@Gustav Hjelm
Jag uppskattar den här sortens diskussioner och jag tror det är det bästa med MED och den rörelse den är en del av, att man släppt den fördummande begränsningen som PK-samhället håller sig med. När politiska idéer och historia faktiskt är något man vill lära sig något av och inte bara simpla tillhyggen i ”kampen mot mörka krafter”.
Jag tror problemet är att den där dynamiska konflikten som Clausewitz talar om upphört. Vänstern lyckades lura högern att acceptera deras syn på gott och ont, och maktkampen ersattes med pseudodebatter och de politiska polerna förminskades till att handla om skattetrycket skulle vara 50% eller 49%. Ett helt dött och sterilt politiskt landskap.
Jag vet dock inte om det kommer någon tyrann faktiskt. Inte i det närmaste i alla fall. PK-kulturen har satt sin prägel på folket att jag inte tror det finns underlag än.
GillaGilla
Men hur blir regeringar om alla ska vara direktvalda? Ska vi kunna hamna i en situation där Jimmie Åkesson blir migrationsminister, Göran Hägglund blir socialminister och Jonas Sjöstedt blir kulturmininster?
Hur funkar det praktiskt med budgeten?
GillaGilla
De får komma överens om en regering helt enkelt. Det finns fortfarande gemensamma ideologiska kopplingar och antagligen informella partier ändå. Det avgörande är att partierna inte har någon makt själva utan att makten går direkt från väljare, till folkvalda. Och inte att partierna ska agera mellanled.
GillaGilla