Rättsväsendet är en av de mest grundläggande funktionerna för ett fungerande samhälle. Vår trygghet i vardagen hänger på att vi känner oss skyddade av landets lagar och att vi har förtroende för att polisen kan hjälpa oss då vi blir utsatta för brott – oavsett var i landet vi bor. Det blir tyvärr allt mer uppenbart att denna trygghet och detta förtroende är på väg att vittra sönder i Sverige. Riskerna är mycket allvarliga och riktningen vi rör oss i borde oroa alla, oavsett politisk hemvist.
Med ett av världens högsta skattetryck tror jag inte att det är pengar som saknas, även om stora omprioriteringar, där statens viktigaste ansvarsområden sätts främst, säkert kan bli nödvändiga. Istället bör lösningen sökas i hur systemet är uppbyggt och vilka värden våra politiker baserat det på.
Vi har i Sverige en rikspolischef som i direktsändning uttrycker större sympati för mördaren än för dennes offer. Vi har ett rättssystem som bygger på straffrabatter, åtalsunderlåtelse och mängdrabatt för serieförbrytare. Vi hör från poliser i fält hur brottslingar som ertappats med automatvapen är ute på gatan igen efter några timmar, och hur det därefter är fritt fram att begå brott med lägre straffskalor. Detta eftersom domstolarna enligt praxis ger så mycket straffrabatt att det inte blir någon kännbar påföljd för de tillkommande brotten.
I Sverige prioriterar vi rehabilitering av brottslingar framför straff och återupprättelse för brottsoffret. Det finns forskning som visar att detta kan vara en klok väg eftersom en fängelsevistelse ofta leder in gärningsmannen i grövre brottslighet. Principen är att alla har rätt till en andra chans och det är en tanke som vi tror de flesta i vårt land kan acceptera. Problemet är att det inte bara ges en andra, eller till och med tredje chans – det finns inte någon som helst gräns för hur många chanser som ges!
Den stora delen av grova brott i Sverige begås av en mycket liten del av befolkningen. Det är denna lilla grupp som står för huvuddelen av det lidande och den otrygghet som nu breder ut sig i landet, men oavsett hur många gånger de döms och straffas fortsätter samhället att ge dem nya chanser. Våra poliser tvingas därmed jaga samma förövare om och om igen samtidigt som fler liv slås sönder av grova brott.
Om vi vill vända utvecklingen och fortsätta vara en fungerande rättsstat är det hög tid att ta ett första steg genom att ändra synsätt. Vi ska fortsätta att lägga stora resurser på att hjälpa unga människor med en fot på väg in i brottslighet att hitta en bättre väg, men de människor som upprepade gånger visar sitt förakt för andra människors liv och egendom skall fråntas möjligheten att skörda nya offer. De skall låsas in, inte för att rehabiliteras eller ens straffas utan för att skydda alla de som kämpar varje dag för att göra rätt för sig. Det är dags att inse att det finns en grupp människor som inte är intresserade av att vara en del av vårt samhälle och som inte bryr sig om hur många liv de ödelägger.
I Sverige erbjuder vi alla människor fri utbildning och fri sjukvård. Vi erbjuder ekonomiskt stöd till de som inte själva kan försörja sig. Vi erbjuder rehabilitering och hjälp till återanpassning för de som valt eller hamnat i brottslighet. Det borde vara självklart att man då också kan sätta en gräns så att de som trots samhällets stöd väljer att fortsätta skada andra människor inte längre ges möjlighet att göra det.
Politikerna måste sluta vara naiva. Väljarna måste ges ett trovärdigt alternativ som prioriterar brottsoffret och allmänhetens trygghet framför våldtäktsmäns, misshandlares och mördares rätt till obegränsade chanser!
Susanne Ritter Nilsson
Medlem Medborgerlig Samling, Skånedistriktet
——————–
Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.
MED-bloggen 
Förnämligt uttryckt av Susanne Ritter Nilsson.
GillaGilla
Bra skrivet!
GillaGilla
Välkommen Susanne i den växande skaran av begåvade och välskrivande MED-krönikörer. Jag vill med denna kommentar få din syn på kvinnlig könsstympning. Nuri Kino beskrev i SvD ett fall som återuppväckte min avsky för denna utbredda men vidriga sed. Han kontrasterar på ett journalistiskt skickligt sätt detta övergrepp mot Anna med de blåmärken Oskar fick av sin mamma. I det förra fallet 0 reaktion. I det senare fullt pådrag av rättsväsendet.
https://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49289/article/591714/2/1/render/?token=8e867bda8c7d737d7c2251d834b625e5
Bra journalistik är värdefull. Men det räcker inte. Vi måste också i samverkan bära med oss en vrede och omvandla den till politisk aktivitet.
Tacksam få dina synpunkter på hur du tror detta skulle kunna gå till via förändrad lagstiftning och förändrad rättspraxis.
GillaGilla
Är det ok även för oss andra att kommentera frågan? 😉
Här representerar jag min egen åsikt. Så vitt jag vet har MED ingen annan officiell hållning än att kvinnlig könsstympning (FGM) är en styggelse. Dock finns (ännu) inga sakpolitiska formuleringar om hur vi specifikt skulle komma närmare målet att få det att upphöra helt.
Det är värt att notera att lagstiftningen beträffande kvinnlig könsstympning knappast kan göras hårdare. Den går snarare för långt, på så sätt att den villkorslöst förbjuder alla former (se dock nedan), även om samtycke föreligger (och personen är myndig) och även om ingreppet utförts utomlands. Detta är i sig problematiskt på flera sätt, men knappast orsaken till att så få fall beivras. Jag tycker ändå det är värt att nämna, då min övertygelse är att lagstiftning som är för långtgående blir svårare att försvara och tillämpa kraftfullt och konsekvent.
Jag tror att framför allt att några saker komplicerar arbetet mot FGM:
– De brandtal som försöker mobilisera energi för bekämpning av fenomenet beskriver det i termer av ”kvinnoförtryck”. Dock visar åtskilliga studier att traditionen uppbärs främst av kvinnor. Redan här undergrävs sammanhållningen, eftersom det implicerar fel målgrupp för påverkan.
– FGM sägs ha ingenting med religion att göra. Dock hävdar kvinnor som försvarar traditionen att det absolut har det. Det går även bra att besöka olika muslimska webbsajter som förklarar Islam, och där finna formuleringar som att kvinnlig omskärelse – till skillnad från manlig – inte är ”obligatorisk” i Islam. Andra invänder mot det, med hänvisning till formuleringar i skrifterna som antyder att såväl män som kvinnor skall omskäras. Även islam.se noterar f.ö. att meningarna om FGM i Islam går isär, bl.a. med referenser till skrivelser som ”Omskärelse är sunnah för män och en hedervärd sak för kvinnor” (Musnad Ahmad). Huruvida något är del av en religion, eller inte, är inte något som lätt låter sig avgöras – i synnerhet inte av personer som inte tillhör religionen ifråga. Men det tycks rimligt att hantera det som en religiös fråga, åtminstone när man talar med personer som själva ser det så.
– Det brukar sägas att även ‘prickning’ är förbjudet i Sverige. Detta är en symbolisk variant av FGM som – även om den fortfarande är barbarisk sett med våra värderingar – inte innebär permanenta fysiska men. Själva lagtexten (1982:316) tycks inte gå så långt, men i flera texter, t.ex. hos Socialstyrelsen, sägs att även prickning omfattas av förbudet.
Följande formulering i Proposition 1998/99:70 tål nog att lyftas fram:
En rimlig tolkning är nog att ingen förväntar sig att lagtexten skall ha någon större inverkan på inflyttade familjers traditioner, men att den har desto större inverkan på hur myndigheter arbetar. Här kan det diskuteras vilka specifika formuleringar som ger bäst stöd för ett förebyggande arbete, men i slutändan landar det ändå i att detta är en integrationsfråga, liksom så mycket annat: utanförskap och framväxandet av parallella samhällen gör det nog i princip omöjligt för socialarbetare, vårdpersonal eller andra tjänstemän att uppnå någon förändring, alldeles oavsett vad lagen säger.
För att kompensera för – och kanske i viss mån motverka – usel integration skulle vi omgående kunna bli mycket tydligare om vad vår kultur står för. Vårt motstånd mot FGM bottnar ju inte i aversion mot någon religion eller främmande kultur, utan i djupt rotade värderingar om individens integritet, och härvidlag finns det många områden där vi borde sätta upp mycket tydligare gränser.
Här försvåras diskussionen av det vanemässiga dissandet av svensk kultur och västerländska värderingar, liksom av de ideologiska krockarna som uppstår när man försöker förstå vad FGM bottnar i och försöker mobilisera stöd i de grupper som främst behöver påverkas. Då vi i århundraden varit ett så homogent samhälle, har vi inte behövt tydliggöra vilka principer vårt samhälle bygger på; det har t.o.m. gått bra att anklaga oss själva för allt möjligt, eftersom vi alla ändå ”känt” vad vi är hyfsat överens om. Att man inte karvar i småflickor har ju känts så självklart att debatten i stort sett inte ens existerat här.
Just detta ‘uppvaknande’ till en modig principdebatt, där vi upptäcker och förtydligar vilka principer vi själva integrerat, och verkligen vill försvara, är absolut något som MED brinner för.
GillaGilla
Ulf!
Jag återkommer när jag hunnit läsa och begrunda ditt inlägg. Redan nu kan jag dock säga: Jag är mitt inne i läsningen på min Kindle av https://www.amazon.com/God-Who-Hates-Courageous-Inflamed/dp/0312538367
Har du möjlighet så skaffa och läs den. Förf. en kvinnlig och MYCKET omdömesgill och i mitt tycke högst trovärdig person. Född och uppvuxen i Aleppo men sedan sekelskiftet boende i USA CA. USA-licensierad psykiater. Jag har sedan 9/11 läst kopiöst om islam, persisk historia etc. Denna bok ger mig mer trovärdig info än jag tidigare kunnat inhämta från andra källor.
GillaGilla
Tack för lästipset!
GillaGilla
Nu har jag läst och begrundat.
Dramaturgin i SvD-krönikan 18/5 var oerhört stark. Nuri Kino beskrev för sveket och våldförandet mot flickan som självklart inte ville anmäla. (Jag tror denna naiva inställning från skolas och sjukvårdens personal är mer typisk än otypisk) Kvinnorna i som självbelåtet och utan att tveka åstadkom detta fick inga besök av rättsvårdande myndigheter. Detta kontrasterar Nuri mot pojken som slagits blå av sin mor. Där ingrep man resolut.
Vi som är MED i den pågående diskussionen om vårt rättsväsende kan – menar jag – inte nöja oss med att lag finns på plats och är hård och tydlig. En lag som inte följs utrotar inga barbariska seder. Om det är så att det är helt OK och lagligt för skolans och sjukvårdens personal som först får veta att ett sådant övergrepp skett att INTE anmäla så måste vi få till en lagändring. Det borde vara straffbart att INTE anmäla.
Vi har inte rätt att lita på civilkurage, denna bristvara i det svenska samhället. Vi har heller inte rätt att lita på omdömet hos berörd personal. Att fråga en 12-årig chockad flicka om hon vill anmäla sin familj är mer är lovligt naivt.
Jag utgår ifrån att krönikan inte var ett direktreferat från verkligheten. Men jag antar att liknande sker dagligen och stundligen. Att denna barbarism tillämpas i Nordafrika och Mellanöstern kan vi naturligtvis inte göra något åt. Men vi kan inte slå oss till ro förrän vi grundligt försökt finna juridiska och polisiära vägar att komma åt det i Sverige.
Jag är medveten om att denna fråga inte är en valvinnare. Men vi bör stanna upp och fråga oss: Har vi gjort allt och tänkt allt vi rimligen kan göra och tänka för att konstruera effektiva spärrar mot denna vidriga sed.
Angående Wafa Sultans bok: Som läkare och psykiater och fortfarande djupt kännande (men inte troende) muslims kvinna dissekerar hon sig ner till den muslimska trons urkunder och källor. Och hämtar fram grundorsakerna till Islams nuvarande våldskris. Något svårläst för en sekulär västerlänning. Men oerhört upplysande.
GillaGilla