En demokratireform behövs!

Det svenska politiska systemet har under senare år uppvisat en påfallande oförmåga att hantera komplicerade frågor, som till exempel den situation som uppstått i samband med den stora flyktinginvandringen.

Det saknas inte bara beslut, utan även diskussion kring de svåra val som måste göras. I stället förefaller det som om man samfällt gått in för att skjuta problemen framför sig, åtminstone under överskådlig tid. Det pågår till exempel för närvarande ingen politisk diskussion värd namnet om hur kommunernas ekonomi ska skötas när kostnaderna för flyktinginvandringen vältras över från stat till kommun. Inte heller går det att urskilja någon seriös analys av vilka verksamheter som måste stryka på foten i den nya verkligheten.

På många håll rapporteras om kraftigt tilltagande problem med socialt utanförskap och kriminalitet, men några politiska initiativ för att återskapa en acceptabel ordning går inte att skönja.

Det vore att göra det alltför lätt för sig att avfärda politikerna som ett viljelöst kollektiv utan förmåga att befatta sig med svåra frågor. Varje enskild politiker lever i medias omedelbara närhet, som visat sig vara oförlåtande gentemot alla som ens försökt ställa kritiska frågor. Utöver detta måste varje politiker som vill stanna kvar i politiken ta särskild hänsyn till det egna partiets hållning, vilken i sin tur utstakas i symbios med media. Väljarnas åsikter kommer således först på tredje plats.

Det svenska valsystemet utgår från föreställningen att de politiska partiernas medlemskår är hyfsat stor och därigenom representativ för befolkningen som helhet. Idag är detta mest en illusion. Partiernas medlemsantal har dalat medan de återstående medlemmarna numera allt oftare ser sitt parti som en karriärväg. Allt färre är med i ett politiskt parti av ansvarskänsla för samhällets utveckling.

En lösning på denna olyckliga låsning av samhällsdebatten vore att reformera själva det politiska systemet. Detta kan förstås ske på olika sätt, men två relativt enkla åtgärder kunde snabbt tas i bruk utan att man behöver göra några djupgående ingrepp.

För det första borde partiernas möjlighet att bestämma över ordningen på vallistan avskaffas. Partierna skulle förstås fortfarande bestämma över vilka individer som finns på listorna, men enbart antalet personkryss skulle avgöra den interna ordningen. De röster som saknar personkryss skulle räknas som ett allmänt godkännande av den lista som väljarna utstakat. Det här förfarandet skulle i allt väsentligt fungera som det nuvarande med undantag av att partierna inte längre skulle kunna ha samma kraftiga hållhake på kandidaterna. Det skulle alltså inte längre existera något sådant som ”valbar plats”.

Fördelen med ett sådant system vore att varje enskild kandidat skulle möta sina väljare direkt och således ha ett starkt incitament att ta deras oro på allvar utan möjlighet att som idag mer eller mindre gömma sig bakom partiledningens rygg. Den som är invald med ett direkt folkligt stöd tar givetvis opinionen bland de egna väljarna på stort allvar och kan vid behov stå upp mot krav på likriktning från partiapparat och media.

Det brukar ibland framföras att personval leder till att allsköns kändisar får ett övertag. Den här risken finns förstås, men partierna skulle fortfarande bestämma över vem som finns på deras listor, det är bara deras makt över den interna ordningen som skulle gå förlorad. Erfarenheter från andra länder med liknande former av hybridsystem mellan person- och listval visar också att väljarna inte är särskilt förtjusta i kändisar i största allmänhet även om det förstås händer då och då att någon lyckas omvandla kändisskap till röster.

En annan enkel med viktig reform vore att ha skilda valdagar för å ena sidan riksdagsval och å andra sidan kommun- och landstingsval. På det här sättet skulle det finnas mer tid och engagemang för rent kommunala och regionala frågor, vilka troligen kommer att öka i betydelse. Dessa frågor kan som bekant vara fundamentalt annorlunda än de rikspolitiska frågorna. Med dagens gemensamma valdag tenderar kommunala och regionala frågor att hamna i skymundan. Detta förvärras av att medias och därigenom allmänhetens fokus under valkampanjen ligger så gott som uteslutande vid partiledare, vilket ofta förefaller leda till att många fattar sitt röstningsbeslut på kommunal och regional nivå utgående från hur någon partiledare framstår.

Politiker på kommunal och regional nivå skulle genom dessa båda rätt små ingrepp i det svenska valsystemet få en möjlighet att bättre kunna leva upp till medborgarnas rättmätiga förväntningar på politiker som deras folkvalda representanter i stället för företrädare för de valapparater politiska partier utvecklats till. På det här sättet skulle bandet mellan väljare och valda kunna stärkas, vilket vore av största vikt i en tid av minskande tillit.

Rurik Holmberg,

Medlem Medborgerlig Samling

 

Titelbild: Vallokal med valsedlar i den svenska valet 2010 av Edaen (BY 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)), via Wikimedia Commons

___________________________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.