Samhällskontraktet eller Camorran

Vad framträder om man väljer att se bakom de förhärligande eller helvetiska rubrikerna som tävlar om att bestämma epitetet för Malmö? Kanske än viktigare – vilka konsekvenser får det för alla röstberättigade medborgare inför valet 2018?

Tidigare i år släpptes boken Framtidsstaden (Karneval förlag, 2017) av journalisten och författaren Lars Åberg. Boken handlar om Malmö, och Åberg menar att vi på ena sidan har politiker, journalister och tjänstemän som, hand i hand, arbetar för att förbättra bilden av staden. På andra sidan återfinns de som bor i stadens mer utsatta delar eller som betraktar staden utifrån och oroar sig för vad som kan hända om Malmö blir en mall för resten av landet. Det är ingen angenäm tanke. Men att låta reflektionerna stanna där är att göra framtidens medborgare en otjänst.

Sverige är ett kluvet land, med städer som har kluvna samhällen. Det finns områden där endast var tionde Malmöbo uppger att de känner sig trygga. I andra områden känner sig 8 av 10 trygga. Finns det viktiga lärdomar att dra på andra håll?

I boken om den italienska klanbaserade maffian Gomorra (2007) skriver Roberto Saviano :

[Att] känna till klanernas framgångsmekanismer, deras rörelsemönster och investeringar innebär att förstå hur ens egen tid fungerar i alla dimensioner och inte bara inom ens eget geografiska område.

Om detta känns för främmande eller apart i sammanhanget konstaterar Linda Nordlund i en ledare i SvD 8/3 2017 att:

I dag finns 14 särskilt prioriterade områden i Sverige, där grovt kriminella styr parallellsamhällen och få vill samarbeta med polisen, enligt myndighetens budgetunderlag 2018-2020. Den som utsatts för ett brott vänder sig hellre till lokala krafter än till polisen. Rättsskipning sker lokalt, utanför rättsstaten.

Camorran etablerades i Neapel på 1800-talet som en hemlig organisation som upprätthöll delar av samhällsordningen. När många syditalienare inte ville integreras i det nya Italien efter enandet 1861 blev Camorran en alternativ, om än lokal, maktfaktor. Känns det främmande?

I en kolumn i Aftonbladet 8/3 2017 redogör Peter Kadhammar ur ett samtal med en erfaren chef för en social insatsgrupp:

Vi kan inte matcha kriminalitetens positiva delar. Pengar. Status. Gemenskap.

Kommentaren utgör bakgrunden till historien om tre döda unga män, förevigade på en väggmålning i Fittja med kommentaren ”Rest in peace”, uppförd av kommunala Botkyrkabyggen i samarbete med den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum. Samtliga tre män var kriminella. Varför? Verksamhetschefen Leif Magnusson på Mångkulturellt centrum förklarar:

Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också. En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel.

Kan vi förvänta oss att staten agerar för att stävja detta normaliserande av kriminellt beteende? Förhoppningsvis. Eller så går det så långt som på Resecentrum i Uppsala, där ensamkommande ungdomar finansierar heroinmissbruk med att begå brott. På detta problem finns det bra lösningar – och mindre bra lösningar. Enligt en artikel på nyhetssajten 24uppsala.se är ett medborgargarde i vardande. En anonym källa hävdade:

Det finns grupperingar som är klara att dra ut och rensa upp runt Resecentrum. Det här har gått för långt nu och något måste göras. Kolla runt om i stan vad som händer. Folk vågar inte gå hem från stan längre utan är rädda att bli påhoppade. Det är dags att börja agera nu. Folk kommer att ta saken i egna händer

Många lokalpolitiker som skrockar åt tanken på medborgargarden tycks vara de enda som inte vet att de redan finns.

Avslutningsvis, i SVT Nyheter den 13/3 rapporterades att demokratiminister Alice Bah Kuhnke vill att de svenskar som kommit hem igen efter att ha stridit med terrorgruppen IS skall få mer stöd och att samarbetet mellan polis, socialstyrelsen och SÄPO skall bli bättre. Sverige är ett av de länder i Europa som har flest personer per capita som har åkt för att ansluta sig till terrorgruppen. Demokratiministerns svar på det sistnämnda var att det tar tid att implementera ny kunskap. Det är inte ett rimligt svar.

Är våra alternativ nu begränsade till en statsapparat där man tävlar om att låta det ena beslutet efter det andra glänsa över varandra i ytlighet, allt för att putsa upp vår image? Eller skall vi hänfalla åt någon form av liga- eller maffiamentalitet, där olika grupper ansvarar för sin egen modell av trygghet med allt vad det innebär? Hur vill vi att samhällskontraktet skall formas inför framtiden?

Enligt vår mening kommer det förmodligen bli sämre innan det blir bättre. De etablerade riksdagspartierna har å ena sidan under flera mandatperioder missbrukat medborgarnas förtroende med bländverk och Potemkinkullisser, å andra sidan agerat tandlöst utanför regeringsställning. Det behövs någonting nytt i svensk politik, ett parti som tar medborgarna och samhällskontraktet på allvar och som inte skyller ifrån sig på grund av okunskap eller ”naivitet”. Det sistnämnda är ett standardsvar på varför man inte har adresserat decennielånga, komplexa problem. Konsekvenserna ser vi nu.

Sten Ivarsson

Medlem i Medborgerlig Samling

 

Edward Nordén

Vice ordförande Medborgerlig Samling Skåne

 

______________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.