Efter decennier av massivt ointresse verkar det som om politikerna äntligen har fått upp ögonen för vad man som politiker kan åstadkomma inom kultursfären. Den rödgröna regeringen och SD verkar faktiskt ha ungefär samma ambitioner i sin iver att vilja besätta rollerna inom det offentliga kulturlivet med de ideologiskt sett mest rättrogna.
Nyligen såg vi hur operasångerskan Malena Ernman tillsattes som styrelseledamot i Statens kulturråd.
I presentationstexten på det opartiska Statens Kulturråds sajt (se ovan) beskrivs hon enbart utifrån sina musikaliska meriter. Däremot nämns ingenting om det som med största sannolikhet har varit långt viktigare för regeringens utnämning, nämligen hennes politiska aktivism i flyktingfrågan och den därtill knutna avskyn för SD. En aktivism på bland annat sociala medier som numera innebär att hennes analyser på Twitter ges samma självklara uppmärksamhet på Aftonbladet som om hon vore Oraklet i Delfi.
I samband med att hon fick uppdraget att läsa Tennysons dikt Nyårsklockan utbröt massiv kritik mot att SVT valt en så pass vänsterorienterad aktivist. Ulf Bjereld från Socialdemokraternas inre krets var då förstås snabbt ute med att försvara såväl SVT som Ernman: Jag har aldrig uppfattat henne som vänster, snarare som en del av den ännu kvarvarande men till synes krympande frihetliga borgerlighet som brinner för mänskliga rättigheter[1].
Hennes ”borgerlighet” tycks inte heller vara ett bekymmer för t.ex. den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Strandhäll som häromdagen utbrast i följande tweet:
Ett samhälle behöver såklart politiskt engagerade människor, oavsett om de är från vänster, höger eller månen. Det jag ifrågasätter är lämpligheten i att en person som har profilerat sig så hårt som politiskt aktivist verkligen bör sitta i styrelsen för Statens kulturråd och kontrollera den portmonnä som ska vara kulturlivet till gagn?
Varför skulle SD ens tveka att använda samma metoder för att nå sina politiska mål när den rödgröna regeringen nu ”normaliserar” en sådan strategi? Uppenbarligen är de socialdemokratiska och de socialkonservativa partierna varandra mycket lika på den här punkten. Själv anser jag att vi med alla medel måste värna om en kultur som ges största möjliga frihet och oberoende från den för stunden regerande maktens klor. Litteratur, konst, film, teater etc ska inte behöva anpassa sig ideologiskt efter regeringsmakten.
Fredrik Sandberg
Medlem i Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
Håller i princip med dig helt Fredrik. Och det är mycket som bör avpolitiseras i svenska samhället och staten. Inte minst myndigheterna som borde styras som ämbeten där troende (ideologi) inte var avgörande utan fakta (vetenskap). Men de senast årtiondena så har vänstern i bred bemärkelse politiserat varje hörn och varje skrymsle, i både stat och samhälle. Frågan är hur strategin ser ut för att ta sig därifrån?
GillaGilla
En del av strategin kan ligga i att gå igenom och omformulera de regleringsbrev som styr Statens kulturråd och andra myndigheternas målsättning och verksamhet. Man måste fokusera mer på politisk mångfald (och/eller politisk neutralitet) än vad man gör idag. Det kulturområde som kanske är i störst behov av en sådan ”omformulering” idag är nog public service.
GillaGilla
Ja, som bland annat Ledarsidorna tagit upp är det dags att ta Bah-Kunke och andra på allvar. Det är sovjetstuk på deras ambitioner.
Enda lösningen i det långa loppet är att frikoppla kulturen från staten.
GillaGilla
Helt rätt. Att ett land har en i praktiken så stor statlig medieaktör är osunt. En TV och en radiokanal kan kanske med fördel säljas, börsnoteras eller liknande.
GillaGilla