Vänsterliberaler hotar vårt välstånd

Torun Nilsson skriver i en ledare i Dagens Industri att Kanadas avgående premiärminister Justin Trudeau är “urtypen för de senaste decenniernas liberala ledare”. Det är en missvisande beteckning. Trudeau är snarare urtypen för de senaste decenniernas vänsterliberala ledare. Dessa ledare kombinerade liberalism med globalism, identitetspolitik och politisk interventionism samtidigt som de använde sin makt för att förtrycka oliktänkande. Att Nilsson missar dessa distinktioner leder till en analys som feltolkar drivkrafterna som ligger bakom det nya politiska landskapet.

Den vänsterliberala rörelse som Trudeau är en del av förvanskar de ideal som legat till grund för vårt välstånd. Fria marknader, hårt arbete och konkurrens har fått stå tillbaka för ökad politikermakt, särbehandling av grupper och naivitet inför de krafter som utmanar västliga normer och värderingar. Resultatet har blivit en giftig cocktail för västvärldens demokratier som vilar på yttrandefrihet, meritokrati och likabehandling.

Under vänsterliberalers styre har individens lika rättigheter fått stå tillbaka för en feltolkning av principen om människors lika värde. En feltolkning som motiverat särbehandling av grupper utifrån etnicitet, kön och sexualitet. Det som en gång sågs som diskriminering och rasism har ironiskt nog framställts som ett legitimt politiskt mål, men med omvänd logik. De har kallat målet för “social rättvisa”. Det verkliga syftet har dock varit att driva en socialistisk idé om fördelningsmässig jämlikhet i strid med en klassiskt liberal uppfattning om rättvisa.

En av vänsterliberalernas mest destruktiva metoder har varit att använda härskarteknik för att brännmärka oliktänkande. Med politisk korrekthet har de medvetet skapat en snäv åsiktskorridor. De har fultolkat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och använt politiska institutioner som EU och FN för att påtvinga människor en ideologisk agenda, som i FN:s Agenda2030. Denna arrogans har provocerat fram en motreaktion som vänsterliberaler nu försöker avfärda som “högerextremism”.

Vad vi ser är dock inte extremism, det är en legitim reaktion på ett system som vänsterliberaler riggat för sina egna syften. När de sätter politisk interventionism framför fria marknader och konkurrens, saboterar de förutsättningarna för ekonomisk utveckling och därmed vårt välstånd. Väljarna reagerar därför inte bara på etablissemangets härskartekniker, utan också på de negativa effekterna av en tillväxtfientlig och inflationistisk politik i klimatets namn som resulterat i ökade levnadskostnader, energikriser och arbetslöshet.

Nilsson hävdar att denna motreaktion drivs av en misstänksamhet mot elitens förmåner. Jag menar att det är en grovt förenklad bild. Den verkliga drivkraften är frustration över hur vänsterliberaler har piskat på människors oro för klimatförändringar och använt politiska institutioner och media för att centralisera makt och föra samhället bort från fri marknad och konkurrens.

Nationalekonomen Daniel Waldenströms forskning bekräftar att marknadsekonomi och fri konkurrens har lyft välståndet för alla. Det står i bjärt kontrast till vänsterliberalers ständigt upprepade påståenden om ökad fattigdom och ojämlikhet. Forskningen bekräftar vad många väljare närmast intuitivt länge har förstått. Sveriges och västvärldens största hot är inte ojämlikhet eller klimatförändringar. Hotet är att politisk interventionism och enorm invandring av lågutbildade med värderingar som är vitt skilda från västliga, leder till stagnation, missnöje och splittring.

Världen och i synnerhet Sverige behöver en nystart. Det är inte extremt att vilja begränsa politikers makt, främja fri marknad och konkurrens, sänka skatter och värna individens rätt till frukterna av sitt eget arbete. Det är sunt förnuft, och det är precis vad som behövs för att återskapa optimism och ökat välstånd.

Fredrik Wilkens
Partistyrelsen