Barn inga bruksvaror mot segregation

Miljöpartiet framstår ofta som en ansvarslös politisk aktör, utan djupare förståelse för samhällets komplexitet. Man brister i förmåga till långsiktig och hållbar planering. I åratal prackade partiet på Sverige en ohållbar invandring och nu vill man utnyttja skolbarn som motmedel i ett desperat försök att komma till rätta med den svåra situationen i segregerade stadsdelar, som man själv har ställt till med. Att på detta sätt tillåta att barn blir brickor i ett politiskt spel för att sminka över de grönas migrationsfiasko är lika ovärdigt som verkningslöst.

Bristen på eftertanke och konsekvensanalys är genomgående i Miljöpartiets politik. Man lever ofta i en drömvärld, där verkligheten plötsligt slår till, som en negativ överraskning. I Göteborgs Posten den 31 januari uttrycker partiets toppnamn i Göteborg, gruppledaren Karin Pleijel, att hon är djupt oroad över utvecklingen, samtidigt som hon fräckt lägger ansvaret för att lösa segregationen på föräldrar till skolbarn. Hon tror naivt nog också att rädslan hos föräldrar för att deras barn ska bli det enda med svenska som modersmål i en ny skola, ska avhjälpas genom att flera i grupp väljer att sända barnen till utsatta områden – som om detta skulle räcka, vara realistiskt eller överhuvudtaget fungera.

Problemet är att dessa områden sedan länge har kommit att domineras av andra språk än svenska, vilket gör att skolor och stadsdelar där i sin helhet är tämligen främmande för svensk kultur och det svenska språket. Ett fåtal elever med svenska som modersmål gör varken till eller från, så länge demografin och befolkningsstrukturen ser ut som den gör. Risken är överhängande att resultatet blir motsatt det önskade, att svenska barn lägger sig till med en Rinkebysvenska, som försämrar även deras möjligheter att kommunicera tillräckligt väl i samhället.

När immigrationen länge har överskridit integrationsförmågan i ett land, så försvinner samtidigt chansen att lösa de problem som uppstår. En nyanländ som sätts i en etniskt svensk skola kan fort lära sig språket och assimileras, men en minoritet svenskar kan inte på ett avgörande sätt kompensera undermåliga språkkunskaper i invandrardominerade områden, där icke-svensk kultur präglar miljön. När Pleijel nu säger att man ”behöver komma åt” att föräldrar med starkare socioekonomisk bakgrund väljer bort vissa skolor så närmar sig MP en totalitär och destruktiv syn på människor och samhälle. Man blottar även ett bottenlöst hyckleri och en frånvaro av reflexion från partiets sida.

Knappt har man dumdristigt lyckats genomdriva Barnkonventionen som svensk lag, innan man nu öppnar för att äventyra barn och deras framtid genom socialpolitiska experiment, som är dömda att misslyckas. Detta för att förgäves försöka komma till rätta med de svårigheter, som man själv har skapat. Den i praktiken inhumana och barnfientliga cynism som präglar Miljöpartiet är lika häpnadsväckande som bekymmersam att behöva ta del av.

Vidare kan man notera att Waldorfskolor är särskilt populära hos föräldrar och barn, som sympatiserar med MP. Dessa skolor är bland de allra mest socialt, ekonomiskt, etniskt och kulturellt homogena i landet. Hur många av dessa ”gröna” familjer vill byta bort en lugn och trygg tillvaro mot en vardag i mångkulturella och multietniska skolor med kanske tio gånger så många elever och mycket mer bråk, stök och konflikter, samt allt annat än studiero? Eller är tro på berikande mångfald och kulturmöten endast en förförisk pose hos miljöpartister, som egentligen vill leva sina liv i skyddade rum, medan andra ska tvingas bära konsekvenserna av deras ansvarslösa migrationspolitik?

Det kan starkt betvivlas att miljöpartister själva verkligen aktivt vill medverka till att skolor i Göteborg eller övriga landet till större del ska bestå av barn från olika bakgrunder och kulturer. Bilden av Miljöpartiet är snarare att man i praktiken föredrar homogena miljöer, skolor, arbetsplatser och bostadsorter. Vi är eniga om att ett Göteborg utan Miljöpartiet hade märkts av tydligt, men på ett betydligt mer positivt sätt än deras gruppledare i kommunen befarar. Vi i Medborgerlig Samling tror däremot inte att de ”behöver vara ett parti som är med och styr”, utan att staden skulle klara sig mycket bättre utan.

När slutligen Karin Pleijel fromt yttrar en förhoppning om att det skulle ”gynna alla”, att ”språket kommer mycket snabbare” och stimulerar utvecklingen för såväl inhemska som invandrade barn, undrar man vem hon försöker att lura. Svenskfödda barn med välfungerande modersmål ska naturligtvis aldrig behöva riskera sin skolgång eller egen språkliga utveckling p.g.a. politiker utan framförhållning eller förståelse för konsekvenserna av sina egna beslut. Lösningen ligger heller inte där, utan i att förbättra miljön och lätta det skenande migrationstrycket och den tillhörande integrationsskulden i dessa så kallade utsatta områden. Sådant som MP aldrig erkänner som avgörande samhällsproblem.

Incitamenten måste helt styras om från signaler om att här behöver man inte lära sig svenska, utan erbjuds man en evig offentligfinansierad tolk, modersmålsundervisning och samhällsinformation på invandrarspråk, till krav på språkinlärning för alla som vill stanna, inklusive mödrar, far- och morföräldrar eller andra anhöriga. Detta har Medborgerlig Samling insett och skrivit in i sitt program. Vi hoppas att fler kan stå bakom en sådan politik. Att använda andras barn för att åtgärda egna politiska misstag vore moraliskt förkastligt.

Staffan Gunnarson
Integrationspolitisk talesperson
Medborgerlig Samling

 

 

Tristan Tempest
Skolpolitisk talesperson
Medborgerlig Samling

 

 

Emanuel Lindström
Distriktsordförande
Medborgerlig Samling distrikt Väst