Regeringen sänker Sverigebilden

Under lång tid, i decennier, har Sverigebilden varit regeringens ledstjärna i dess kommunikation med omvärlden. Det gäller att tala om hur bra vi är i Sverige, även om underlaget för denna optimism är tveksamt. Dimridåer har skapats kring invandringsrelaterade frågor, frågor kring landets ekonomiska tillstånd och inte minst kring corona-pandemin. Irritationen mot kommunal skuldsättning, sjunkande valutakurs, överdödlighet m.m. har tonats ned och förnekats till den grad att utländska medier undrar vad vi håller på med i Sverige.

Döm om min förvåning då jag läste Debattsidan i SvD den 2 juli 2020. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) skriver om hur utbredd hon anser att rasismen är i Sverige idag. Det finns säkert många personer som blir rasistiskt bemötta varje dag i landet. Men den systematiska bild som Lindhagens debattinlägg ger är att Sverige är ett synnerligen rasistiskt land. Samer, judar, afrosvenskar, muslimer, romer är alla utsatta för sådan rasism att ytterligare rejäla insatser från staten är befogade. Hittills har regeringen gjort följande:

• Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) får säkerhetshöjande bidrag 
• Extra säkerhetshöjande bidrag till muslimska-, och judiska församlingar
• Brå studerar islamofobiska hatbrott
• Forum för levande historia genomför sedan flera år utbildning om rasism till offentliganställda
• Polismyndigheten får i uppdrag att arbeta mot rasism och hatbrott
• Arbete på att effektivisera diskrimineringslagen mot arbetsgivare
• Parlamentarisk utredning om att förbjuda rasistiska organisationer

”Arbetet som gjorts hittills räcker dock inte. Mycket mer måste göras i kampen mot rasismen” skriver Lindhagen, varpå hon räknar upp ytterligare åtgärder som regeringen planerar: Länsstyrelser skall arbeta mot afrofobi, Länsstyrelsen i Stockholm får uppdrag att motverka antiziganism mot barn, en Sanningskommission inrättas för att klargöra övergrepp på samer och Boverket skall belysa diskrimineringen i bostadsförmedlingen. 

En sådan mängd åtgärder är lovvärda om det sker i ett land där diskrimineringen är ett allvarligt demokratiskt problem. Jag kan tänka mig flera sådana – men Sverige? Har vi verkligen dessa problem? 

World Values Survey (WVS) har jämfört ett stort antal länder genom att ställa frågan ”Litar du på personer från andra nationaliteter?”, där svaret ges på en skala från -100 till +100. Bland tillfrågade svenskar är genomsnittet +67, vilket är i särklass högst i världen. Motsvarande siffra för Tyskland är +11, Holland -13, Rumänien -50, Pakistan -57, Irak -50 och Kina -35. 

När WVS ställde frågan i vilken utsträckning man ”Litar på personer med en annan religion” gav svenskar svaret +58, också det i särklass högst i världen. Motsvarande siffra för Tyskland var +9, Holland -7, Rumänien -50, Pakistan är -43, Irak -31 och Kina -28. 

Detta tyder på att Sverige är ett land med mycket stor tilltro till andra nationaliteter och religioner i förhållande till övriga världen.  Denna insikt rimmar extremt illa med den bild som jämställdhetsminister Åsa Lindhagen målar upp i sin debattartikel. Som så ofta förr är regeringens uttalanden baserade på ideologiska drömmar snarare än hur verkligheten ser ut.

Givetvis kan Lindhagen känna att det inte är tillräckligt demokratiskt i Sverige, men det kan väl ändå inte vara denna bild av ett rasistiskt land som regeringen vill presentera till omvärlden.

Vad säger Sverigebildens galjonsfigur utrikesminister Ann Linde om detta?

Claes Rickeby
Medlem i Medborgerlig Samling