Inga kvotflyktingar för Sverige i dagsläget

Sverige har sedan länge överskridit sin gräns för en hållbar migrationspolitik om man med denna anser sig behöva uppfylla rimliga krav på en välfungerande integration av nyanlända. Nettoinvandringen till Sverige bör totalt sett vara negativ under överskådlig tid, inklusive såväl arbetsinvandring som flyktingmottagande. Immigrationen ska vara mindre än emigrationen.

Innan vi har fått kontroll över nuvarande samhällsutveckling och kunnat säkra välfärd och trygghet för alla som redan befinner sig här, kan vi inte fortsätta att ha en migration som ytterligare ökar belastningen på våra sociala system. Samhällsservice, vård, skola, bostadsbestånd, polis, rättsväsende etc. måste stärkas om vi i framtiden alls ska ha någon chans att välkomna fler som vill flytta till vårt land.

Principen om att länder bör ta emot kvotflyktingar snarare än att bekosta mottagande av asylsökande som dyker upp vid våra gränser med oklar bakgrund och identitet är sund. Det bästa vore om skyddsbehovet först prövades av FN före eventuell vidareslussning, samtidigt som EU inte har någon mottagning alls för spontankommande utomeuropeiska asylsökande. Vidare bör asylrätten inte gälla valfritt land eller kontinent utan uteslutande närmast säkra region. Då skulle vi också slippa alla onödiga problem med kostnadskrävande utredningar och kontroll av falska identiteter och bakgrundshistorier, livsfarliga sjöresor och människosmugglarnas cyniska miljardindustri.

Sverigedemokraterna pekade, i polemik med andra partier som åter vill öka svenskt asylmottagande, i ett inlägg på SvD Debatt den 29/1 2020 på flera viktiga saker som borde vara utgångspunkter i migrationspolitiken.  Där understryks bl a att fördelning av kvotflyktingar måste bygga på att ett frivilligt mottagande från kommunernas sida. Medborgerlig Samling anser emellertid att ett kvotflyktingsystem för svenskt vidkommande inte är aktuellt i dagsläget, som det kunde ha varit för tjugo år sedan. Exempelvis sade Malmös dåvarande socialdemokratiska kommunalråd redan 2003 att man behövde en asylpaus för att få möjlighet att integrera de flyktingar som dittills hade kommit, men utan att hörsammas. Situationen idag efter att befolkningen ökat med mer än en miljon är förstås betydligt mer ansträngd än vad den var för sjutton år sedan.

Först när förutsättningarna åter är hanterbara kan Sverige ta emot kvotflyktingar. Men då måste även kriterier för försörjningen/omhändertagandet av dessa ingå i kalkylen. Enstaka äldre, sjuka eller personer med särskilda behov kan och bör naturligtvis i viss utsträckning prioriteras, men för majoriteten av migranter måste de nyanlända kunna matchas mot arbetsmarknadens behov. Asyllandets primära uppgift ska vara att erbjuda skydd mot förföljelse och hot. Ansvaret för försörjning och integration/assimilation måste däremot åligga migranten. Saknas vilja, intresse eller förmåga för detta bör kriterierna tydligt begränsa sådan migration.

All invandring bör som huvudregel vara en win-win-situation för mottagarlandet och den som flyttar dit. Sverige måste byta spår från bidragsdriven och skattefinansierad migration med skadliga pulleffekter, till att vara ett land med incitament och krav som stärker välfärden för alla och motverkar socioekonomisk segregation med alla dess negativa effekter.

Kommunalt självstyre är en viktig del även av Medborgerlig Samlings politik. Men eftersom den som välkomnas till en kommun eller en medlemsstat inom EU därmed får tillgång till fri rörlighet till andra regioner och länder, skulle kvarblivande ansvar för mottagaren närmast förutsätta förvar av nyanlända kvotflyktingar. Migration bör därför alltid vara en nationell fråga och enbart det faktum att kommuner deklarerar beredskap att ta emot flyktingar räcker inte, utan staten måste göra en konsekvensanalys och ta nationellt ansvar. I andra länder inom EU har det förekommit att flyktingar som redan före inresa beviljats asyl, genast avvikit till en annan medlemsstat vilken migranterna föredragit. Öppna gränser gör det mycket svårt att förhindra sådant beteende.

Med de stora oklarheter som råder runt asylsökandes identiteter, varav många inte är styrkta alternativt där en individ har skaffat sig flera identiteter ökar problemen. Till att börja med bör migranter eller kvotflyktingar i EU och Sverige ur ren säkerhetssynpunkt inte få ansökan behandlad utan att ha styrkt sin identitet.

Ett välfungerande och frivilligt kvotflyktingmottagande i EU vore välkommet, men låt Sverige tillsvidare undantas från att delta i detta med rättmätig hänvisning till det oproportionerligt stora ansvar vi redan har tagit jämfört med andra EU-länder. Även ledande ALDE-politiker i Europaparlamentet som Guy Verhofstadt och Cecilia Wikström ansåg redan 2011 att stater som överskridit sin mottagningsförmåga skulle avlastas under kommande period. Att Sverige befinner sig i ett sådant läge för närvarande och för överskådlig tid framöver, det borde var och en lätt inse.

Staffan Gunnarson

talesperson i migrationsfrågor, Medborgerlig Samling