Kvotering, en perverterad rättvisa

DEBATT. Uno Wennergren beklagade sig tidigare i sommar (8/6) över att SD använder biologiska könsskillnader som argument mot kvotering. Men det är egentligen kvotering som bygger på ett starkt biologiskt antagande, nämligen det att betydande biologiska skillnader mellan könen strikt talat saknas.

Att anta att könen är i huvudsak likadana vad beträffar kognitiva, psykologiska och sociala egenskaper är nämligen ett lika specifikt antagande som vilken annan specifik utsaga som helst om den saken. I utgångsläget är det dessutom långt ifrån det troligaste antagandet.

Vad bör vi tro i utgångsläget? Vi bör tro saker som är lätta att slå fast. Låt mig notera några tämligen robusta faktum:

(i) Anatomiska könsskillnader i övrigt är betydande. Det vill säga, det är uppenbart att könen genomgår olika biologiska utvecklingsbanor. (ii) Medfödda beteendeskillnader mellan könen finns i princip hos alla andra högre stående djur, inklusive våra närmsta släktingar. (iii) Könsstereotypa beteenden (oavsett hur dessa uppstår) är utbredda och välbekanta även hos människan (till exempel Schmitt et al. 2008).

Om nu inte könsskillnader bland schimpanser inte också är socialt konstruerade så krävs det alltså bland annat att alla relevanta biologiska skillnader försvann helt under de cirka 7,5 miljoner år som skiljer våra blodslinjer åt. För de fanns från början.

Det kan man tro, men man måste i så fall argumentera för det. Vilket sannolikt inte är helt lätt eftersom det dessutom finns en massa direkta bevis för att sådana skillnader kvarstår (exv. Baron-Cohen et al. 2009).

Vad händer då om man utgår från att könens olika karaktärer helt formas av kulturen – och har fel?

För det första så faller det helt centrala motivet för kvotering. Avvikelser från lika utfall betyder inte längre att det finns diskriminering på individnivån. Även motivet att kvotering krävs för att tillvarata kompetens faller eftersom det troliga blir att man kvoterar in mindre motiverade och kapabla individer.

Om medfödda skillnader finns så är olika utfall på populationsnivån nämligen det förväntade om diskriminering saknas på individnivå. Vi vet givetvis inte exakt vilka skillnader i utfall som är normala, men har ingen särskild anledning att tro att utfallet skulle bli cirka 50% av män och kvinnor i alla sektorer.

Tvingar man då, med kvotering eller andra åtgärder, systemet till lika utfall, så inför man ett verkligt förtryck för att åtgärda ett imaginärt förtryck. Det är det som MED anser att man sysslar med idag.

MED har kommit fram till är att det enklaste antagandet är en agnostisk hållning. Det vill säga att vi inte vet exakt vilka skillnaderna är. Särskilt inte på individnivå, men vi vet heller inte exakt hur de är fördelade över befolkningen. Men vi känner oss säkra på att det finns skillnader.

Detta betyder för oss en frihetlig hållning där det är individer som har rättigheter och skyldigheter. Inte grupper. Det är heller inte experter, aktivister, tjänstemän och politiker som skall bestämma vilka dina rättigheter bör vara just idag. Vi tror inte på någon slags gigantisk balansakt som – får man anta – syftar till att skapa ett helt rättvis samhälle.

Slutligen, även om det vore så att könen faktiskt vore medfött identiska, och vi skulle kunna normera om könen, så kan man principiellt bestrida att det är statens roll att lägga sig i våra livsval på den nivån. Det är till exempel fullt möjligt att indoktrinera människor till vilken åsikt som helst. Det betyder inte att det är moraliskt försvarbart att göra det.

Historien visar med förkrossande tydlighet att den Västerländska demokratin, baserad på individens rättigheter och skyldigheter slår alla alternativ. Överlägset. Inte minst just statliga balansakter utifrån etnicitet, kön, hudfärg och så vidare. Kvotering och besläktade aktiviteter (exv. normkritik) är försök att med lagar och kampanjer omskola människor till den sorts individer man anser behövs för att röra sig mot en utopisk framtid. En modern version av Sovjetmänniskan. Det har aldrig slutat i annat än förtryck, godtycklighet, maktmissbruk och total ofrihet.

Claes Andersson

Styrelseseuppleant Medborgerlig Samling Väst

 

 

 

MED tycker
Medborgerlig Samling är motståndare till varje form av identitetspolitik och kvotering. Lika behandling ska eftersträvas, inte lika utfall. Samhället ska ska tillåta att varje människa söker sig dit han eller hon önskar och låta varje arbetsgivare anställa, och varje utbildningsanstalt antaga, de personer de anser vara bäst lämpade. Vi måste gå igenom och avskaffa alla former av särbehandling enligt verklig eller påstådd grupptillhörighet.                                                                                                                        Medborgerlig Samling föreslår därför att en Likabehandlingskommission omgående ska tillsättas av nästa regering. Denna statliga kommitté ska få uppdraget att gå igenom lagar, förordningar, myndighetsföreskrifter, regleringsbrev, anslag till projekt, läroplaner, situationen vid högskolor och universitet, o s v, för att dels kartlägga var identitetspolitiken har fått fäste, dels föreslå åtgärder för att mota bort den från statsapparaten.