Sent omsider har regeringen tagit ordet ”segregation” i sin mun. Inte oväntat har det lett till ännu en myndighet som inrättades i början av året, Delegationen mot segregation. Helt uppenbart handlar detta bara om att se handlingskraftig ut i stunden och försöka dölja att den egna politiken inte fungerar.
Regeringen agerar som om detta är ett problem som uppstått nyligen, men den segregation med etniska förtecken som fortsätter att växa i delar av Sverige är på inget vis ny.
Få städer illustrerar utvecklingen bättre än Malmö. Där har segregationen vuxit länge och resulterat i stadsdelar med omfattande sociala problem. Få infödda svenskar bor i dessa områden och i skolorna går få elever med svenska som modersmål. En stor del av invånarna saknar arbete och lever på försörjningsstöd. Polisen har problem att bibehålla kontrollen i områdena och otrygghet råder.
Från politikerhåll har man försökt att tona ned problemen och dölja dem med vackra bilder om ett ”kulturellt frodigt” samhälle. I den mån man ändå har tvingats erkänna att det handlar om problem, har teorierna om dess orsaker låtit påskina att det är samhällets, allas vårt fel. Misslyckad integration sägs bero på ointresse från de infödda för att integrera de invandrade. Eller med hårdare ord: ren elakhet och strukturell rasism.
Botemedlet har blivit välvilliga projekt med mål om ökad samhällelig delaktighet i dessa stadsdelar, men också att försöka bota de infödda från deras bristande moral och rasism som anses hindra integrationen och befrämja segregationen. Projekten har skapat jobb åt människor i statsförvaltningen, men inte löst många problem. Istället har offentligheten växt till en impotent koloss, i behov av gödning utifrån. En fjärdedel av Malmös budget kommer nu från andra kommuner i landet via det kommunala utjämningssystemet.
Få politiska makthavare har pratat om grundorsakerna till segregationsproblemen. Ett stort antal människor har invandrat till Sverige de senaste tiotal åren. Människor med helt andra kulturer, religioner och vanor från sina hemländer, har inte bara hamnat i, utan också aktivt sökt sig till, vissa stadsdelar eller förorter där landsmännen bor. Infödda har flyttat därifrån till platser som känns mer hemtama och trygga. Beteendet är inte konstigt vare sig från infödda eller invandrade. Sådan är människans natur. När detta sker i en större omfattning i ett land med en omhändertagandementalitet som passiviserar människor, blir dock konsekvenserna till slut stora och negativa.
Medborgerlig Samling är starkt kritiska mot det som sker. Samhällsproblem får inte tillåtas växa sig stora utan måste bromsas i tid, innan det uppstår allvarliga kriser som blir extremt svårhanterliga och kräver omfattande tvångsåtgärder.
Samhället måste utvecklas i en takt så att de gemensamma systemen, landets ekonomi och dess invånare hinner hitta någorlunda jämviktslägen. Samhället formas utifrån människors egna val och preferenser. Att få människor integrerade i ett samhälle är en process som tar tid, och måste få ta tid. Det är inget som kan åstadkommas genom diktat uppifrån.
För att kunna hantera rådande situation krävs att problemen inte späs på ytterligare. Medborgerlig Samling anser att invandringstakten till Sverige måste minskas. Asylrätten måste göras om i grunden och migrationspolitiken styras om till att omfatta arbetskraftsinvandring och kvotflyktingar via UNHCR. Därtill behövs en helt ny integrationspolitik som bygger på att människor i betydligt högre grad än idag tar eget ansvar för sin utveckling och försörjning.
Medborgarnas oro över ett hårdnande Sverige med otrygghet, högre skatter och försämrad offentlig ombesörjning, kräver mer än nonsenssvar. Inrättandet av en segregationsmyndighet som skall ”studera frågan” och komma fram till något om ett antal år, duger inte som politiskt bemötande.
Mons Krabbe
Integrationspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
Josefin Utas
Demokratipolitisk talesperson för Medborgerlig Samling
Titelbild: Apartment complex in Rosengård, Malmö, CC BY-1.0
MED-bloggen 
Mycket bra. Håller helt med.
GillaGilla
När vi hade kommunalt självstyre i Sverige (idag har vi bara pro forma och inte de facto) var varje kommun ansvarig för sin ekonomi och sin beskattningsrätt. Malmö idag är ett groteskt exempel på motsatsen. Jämför bara med tanken att man i Bryssel skulle begära att EU skulle betala en fjärdedel av Sveriges statsbudget. Olika regeringar har under de senaste dryga 20 åren skapat den massmigration som landet idag lider av. Den socialdemokratiska evighetsmajoriteten i Malmö anammade dessa regeringars koncept och intentioner till fullo och öppnade sina statsportar på vid gavel, vilket naturligtvis ledde till katastrof för staden. Staten var då tvungen att sätta in det respiratoriska utjämningsbidrag som nu utgör en fjärdedel av stadens budget. Den fråga svenska folket borde ställa sig är ”vad händer om resten av Sverige blir som Malmö”, som författaren Lars Åberg ställer i sin bok Framtidsstaden?
GillaGilla
Ärligt talat så var det kommunala självstyret eleminera redan med kommunalskatteutjämningen då beräkningsgrunderna för ”kommunalskattebidrag” gjorde att det var ingen idé för en kommun att hålla nere kommunalskatten någon annan fick de sparade pengarna!
GillaGilla
Det första steget i att lösa ett problem är att erkänna att det existerar. Inom svensk politik och förvaltning tolkas detta numera som ett indirekt erkännande att man har haft fel tidigare och håller sig hellre kvar på inslagen väg till kraschen är ett faktum.
Det proaktiva ledarskapet är mer eller mindre dött i Sverige. Nu är det ängsliga chefer som styr inom myndigheterna och meritokratin är tyvärr inte vägledande vid tillsättning av dem.
Vi kan bara hoppas att det inte är för sent att vända skutan.
GillaGilla
Gällande kvotflyktingar: Har inte Sverige fyllt sin kvot för lång tid framöver redan? Folkförflyttningar är ändå inte det bästa och mest kostnadseffektiva sättet att hjälpa människor på.
GillaGilla